Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Stockholm och Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes vänner hörde henne ofta säga: »Om ändå
de som äro lösa och lediga visste, hur gott och
upplivande det känns att riktigt på allvar få arbeta i
nästans tjänst, hälst när de ha både tid och medel
därtill. Vad ha de själva för gott av dessa Guds gåvor,
när de icke förstå att använda dem? När de en gång
blivit väl i ordning, möblerade och broderade i sina
vackra rum, så sitta de där och ha ledsamt».
Men Lotten Wennberg hade aldrig ledsamt; hur skulle
hon haft tid därtid, säger Emily Nonnen.
Den 4 november 1864, då hela landet firade den
stora föreningsfesten och klockorna överallt ringde Te
Deum, utandades hon sin sköna själ utan suck eller
kamp.
Några dagar därefter, skriver Emily Nonnen, stod i
Jacobskyrkans kor en svart likkista, alldeles betäckt
med lysande blomsterkransar och buketter. En klar
röst sjöng:
»Av jord äst du tagen, till jord skall du åter varda,
Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen.»
Solen sken glatt in genom de höga fönstren.
Kyrkan var uppfylld av folk av alla klasser, män och
kvinnor. Få ögon voro torra. När liktåget rörde sig
långsamt genom gatorna, bort emot Johannes
kyrkogård, såg man fattiga och gamla, stödda på käppar
eller kryckor, stå längs husmurarna, med tårfyllda
blickar följande henne, som ofta burit till dem stöd
och tröst och som nu bars bort till graven. Många
vänner och beundrare hade slutit sig till tåget. Solen
sken och en mild och vårlig vind andades genom
Novemberluften.
I den älskades grav föll ett regn av blommor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
