Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerard Dow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lestrina började klinga; allt innerligare, mera poetiskt dallrade de silverklara tonerna genom
rymden; kremonesaren började sjunga som en härlig qvinnoröst, såsom kärlekens röst; den qvittracle,
suckade och klagade i sina drillar, i sina uthållna, sonora toner, under det mästaren, småleende i
sin inspiration, riktade det strålande ögat ut i natten. Brigitta var nästan liflös. Hon hörde icke
mer ynglingens röst; hela hennes själ lyssnade till dessa toner, som grepo henne med trollmagt.
Hon slet sig lös från Mieris, hvilken, sjelf rörd, stod där obeslutsam. . .
Nu gjorde konstnären en melodisk öfvergång, och enkel och storartad, men ändå på ett
älskligt sätt uttryckande en lugn, sansad glädje, klingade en af de nederländska dansmelodierna.
Det var en menuett .. . densamma, efter hvilken Dow hade dansat med Brigitta på deras
bröllopsdag ...
Brigitta var räddad . . . Hennes dröm försvann för detta lika så förtrollande som heliga minne.
Hon tänkte icke mera på Franz van Mieris . .. Troheten, och icke den straffbara lidelsen, firade en
af sina skönaste triumfer. Ur stånd att uttrycka sig i sammanhängande ord, pekade Brigitta blott
åt fönstret, där Dow visade sig, och stammade:
"Min brölloppsmenuett. . ."
Därpå skyndade hon med all den hastighet, hvaraf hon var mägtig, fram till huset, sprang
in i sitt rum och slöt, rörd såsom aldrig förr, den älskade mästaren i sina armar.
Franz van Mieris blef stående såsom en bildstod och vaknade först då ur sin bedöfning, när
Gabriel Metzu kom fram och omfamnade honom.
"Allt är förloradt!" mumlade Mieris dystert, i det han nu öppet biktade sig för vännen.
"Nej, allt är vunnet!** jublade Gabriel, i det han klappade vännen.
"En lyckligare dag än denna såg jag aldrig. Brigitta är räddad åt sin herre och man, vår
redlige mästare, och du, en förträfflig yngling oaktadt ditt lättsinne, skall veta att besegra dina
känslor, gif mig handen därpå, broder!"
"Se här!" sade Mieris, i det han åter bemannade sig. "Och till tecken, att äfven jag, om
jag vill det, kan vara herre öfver mitt hjärta, den obändiga tingesten, så kom; vi vilja i natt
förhärliga vår mästare ..."
Båda gingo till "brokiga paletten," hämtade vännerna, samlade ihop ett dussin musikanter
och tågade i förening med dessa, bärande stora facklor och lyktor i händerna, till Gerard Doavs trädgård.
Och nu begynte ett musicerande och jubilerande under den rörde målarens fönster, så att
hela grannskapet kom i rörelse, skyndade ut på gatorna och instämde i den allmänna glädjen.
Men Brigitta biktade sig uppriktigt för sin make. Från denna tid fick den redan förut så
kära Amatifiolen i hans ögon ett oskattbart värde; aldrig utan rörelse tog han densamma, för
att framlocka de ljufva toner, som den gömde inom sig, och då han snart därpå målade sitt eget
porträtt, framstälde han sig med sin älskade fiol i det ögonblick, då han genom dess magt
återeröfrade sin högsta skatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
