Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rävungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett skåp och kom ej fram på mina vänliga tillrop.
Jag släckte lampan och skulle somna. Klockan var
två och frid låg över hela hotellet.
Det började just draga i ögonlocken, då luften
i rummet skakades av ett klagande och gällt skall.
Man rörde på sig i rummet bredvid. Åter ett skall.
Man svor i rummet bredvid.
Jag tände på ljuset. På golvet satt Mickel och
tystnade mitt i skallet.
— Tig, ditt förbaskade djur, sade jag. Och sov,
din tusan!
Han lugnar sig väl, förmodade jag. Kanske han
håller sig tyst, om ljuset får brinna. Mickel kröp
ihop och tycktes inom kort sova. Jag släckte och han
höll sig verkligen tyst, så att jag började somna.
Krasch! En blomstervas ramlade ned från
skrivbordet. Jag for yrvaken upp och tände igen. Mickel satt
i fönstret och krafsade på rutan. Det höll på att
dagas.
Vattnet rann från vasen ut över brysselmattan och
ett fotografiställ med en vy över slottet låg med
krossat glas i vätan.
Jag tänkte: Om jag binder räven vid sängfoten,
kan han visserligen skälla men inte slå sönder något.
Jag gick alltså fram till Mickel, som nu återvänt till
sitt gryt under skåpet. Jag sträckte armen under
skåpet, såg en röd strimma ila förbi och hörde en
lampa slå i golvet från en byrå bakom mig.
Jag tog ett tigersprång och kom lagom att se
räven försvinna under sängen. Jag tog eldgaffeln och
petade. Jag svor också, fast jag inte här vill citera
mig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
