Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägen och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sen dess har jag aldrig hoppat av ett tåg. Man lär
sig alltid något – – –
Under åtskilliga år levde jag i järnvägens tecken.
Jag inbillade mig vara en mycket viktig funktionär,
då jag fick följa min far på hans mycket
samvetsgranna inspektion av växlarna före varje tågs
ankomst. Jag fick förtroendet att öppna posten — som
då var kombinerad med järnvägen. Jag fick lacka
postpåsarna och skriva ut papperen som behövdes.
Jag levde en stationsskrivares tämligen monotona liv
tills jag fyllt tio à elva år.
Men en dag gjorde jag en kapital dumhet. Sista
tåget hade gått från Bohult. Nästa station var
Forshult (nu lär finnas stationer emellan) — och min
uppgift var att telegrafera till Forshult att tåget gått i
rätt tid = tgtrt = – – –. – .–. –
Min far hade gått ut i trädgården. Jag knackade
Forshults signatur men fick intet svar. Situationen
var i så mån viktig att nästa station nödvändigt bör
veta att tåget är i annalkande. Det kan ju hända allt
möjligt.
Då flög det i mig att jag måste knacka
alarmsignalen, S. O. S. = . . . – – – . . ., den
internationella, ännu brukade.
Alla som ha sysslat med telegrafi veta hur hemsk
denna signal låter. Och på den tiden, i järnvägens
och telegrafens barndom, lät den om möjligt hemskare
än nu. Jag tror att den aldrig förut använts på
Nässjö—Oskarshamns järnväg.
Tänken er själva! Klockan bortåt nio på kvällen
ljuder ett nödrop: Hjälp!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
