Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hemsk i sitt sinne, utan att rätt veta hvarföre,
drog hon sig åter längre ifrån henne, och bjöd till
att fästa sin uppmärksamhet vid männens vapenlekar.
Ännu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men
änteligen sade hon doft: „Ha, jag visste det länge,
jag kände att så var, doek ville jag ej tro rösten i
mitt inre. Men framtiden går dock igen i siarns
ord. Hans öga ser ännu fosterdottren i högsätet
vid Corallins sida; men den inre synen ser der re-
dan sachsarnes flicka. Ha — jag vill finna bot“.
Ben Lomonds topp strålar ännu i ljus, i dalen
är natt. Öfver Loch Lomonds yta far susande storm
och kastar skummande vågor mot öde klippa, som
brant höjer sig ur vattnet. Nej, icke öde, i klipp-
stalpet bor Norna den gamla, vattnets och eldens
och luftens mäktiga kufvarinna.
En ensam liten båt kämpar mot sjöns vredgade
vågor. Hvem är den djerfva, som trotsar storm och
natt. Höfdingens maka, är det väl hon som, med
håret fladdrande för vinden och drägten sliten af
ilen, kämpar mot stormen och regnet som nu bör-
jar strömma ned!
„Norna, låt upp, låt upp för Hildred, höfdin-
gens maka“.
Dörren af obarkade furustammar skjöts undan
och ut trädde Norna i hålans yttre hvälfning. Det
sprakande blosset i hennes hand brann klart och
kastade gnistor vida omkring i mörkret, som nu föll
likt en mantel kring nejden. Endast svagt afteck-
nade sig numera den brända furan på Ben Lomonds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
