Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 3. Växjöbiskopens försoningslära - c. Strukturanalys av Tegnérs korsteologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
igenom.» Grunden till detta universella försoningsbehov är det
onda i varje människobröst. »Vad är dess ursprung? Ariman,
satan, kakodemon, arvsynd, radikalont, sinnlighet: nämn det
hur du vill. Nog av, det är där, och det försvinner icke,
därigenom att det går bort ur de teologiska kompendierna.»2
För det tredje förklarar Tegnér, att det hedniska
offerväsendet står i försoningsbehovets tjänst: de icke kristna
folkens offer åt gudarna äro försök att återknyta den brustna
gemenskapen. »Hedningen offrade djur eller människor för att
köpa sig förlåtelse och ställde bönen som en medierska mellan
sig och de vredgade gudarna. De kände icke den rätta
försoningens hemlighet, och deras offerväsen är visserligen uttryck
för det allmänmänskliga försoningsbehovet men principiellt
förkastligt. »Ty icke vredgas Gud såsom människor
vredgas .. . icke kan Gud mutas som en orättfärdig domare på
jorden.» Det icke kristna offerväsendet är på sin höjd en
föraning av vad som komma skall. Vi minnas baldersprästens
ord i Fritiofs saga om jungfruns son, vars lära vandrar från
dal till dal, smälter hårda hjärtan, lägger hand i hand och
bygger fridens rike på försonad jord:
»Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock
i mina bättre stunder har jag anat den,
vart mänskligt hjärta anar den ibland, som mitt.»
För det fjärde gör Tegnér gällande, att det som
mänskligheten dunkelt anat har blivit verklighet i Kristus: i
kristendomen är försoningens hemlighet uppenbarad och
försoningsbehovet tillfredsställt. »En urbild av det heliga måste
framträda ibland människor, den utkorade måste komma, som i sin
person visade försoningen fullkomnad mellan Gud och
människan, på det han skulle vara oss icke blott en fulländad bild
av mänskligheten att betrakta och beundra utan även ett
mönster att efterlikna.» Den urbildliga helighet, som Kristus fram-
2 VIII: 87.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
