Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se, friden stiger ner! Hur skön, med gyllne vingar
han solar sig vid bäckens rand!
Sitt horn, med perlor fyldt, den rika Ägir bringar,
och Frejas tårar glittra på vår strand.
I hjelmen, aflagd nyss, de glada barn sig skyla,
och qvällens vindar kämpens panna kyla.
Och Mimer visar oss sin länge glömda källa
(dess botten kallas evighet)
och manligt vett och kraft och rätt och sanning välla
ur ådran, som den vise vet.
Skarpt, kraftigt tvättar hon, för Manhems gamla ära,
livar skamfläck bort af dagens vishetslära.
Och dikten träder fram, som dagens plåga sofver,
och andas värma midt i Nordens köld.
Sin blomsterduk hon bär, och rullar ut den öfver
den höga forntids svarta sköld.
Hur yppig duken är! Hur allvarsam är grunden,
som hafvet djup, och vid som himlarunden!
Så länge jorden gör ännu sin dans kring solen,
så länge Nordens klippor stå
och kyla, blottande, sitt marmorbröst mot polen,
så länge, Nore, vårt förbund bestå!
Hvad sjelf ej är ett helt, sig till det hela slute!
För hvarje halft är stunden hastigt ute.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
