Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Inträdestal i Svenska Akademien, 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Sångmön, helst den landtliga, måste
som oftast aflägga sin strålkrona; och midt ibland
all ståt och herrlighet möta vi i Skördarna
alltjemt drag af den enklaste natur, af den mest
intagande idylliska ljufhet. Sådan är t. ex. i
andra sången den lefvande målningen af
höbergningen, der landtflickorna än öfverhöljas af det
fallande höet, än hastigt nedsjunka i dess lösa
bäddar. Det är icke blott den träffande
sanningen, icke blott naturen, som man älskar att
igenkänna i dylika målningar, utan äfven och
ännu mera den landtliga enfalden, den glada
oskulden, som icke vet af sin egen helighet,
icke en gång anar att hon härstammar ifrån
himmelen. Och hvilket herrligt idylliskt drag
är det icke, när i samma sång, barnen,
utestängde från ungdomens lekar, taga sin tillflykt
till de gamle, och den unga värnlösheten
söker sig ett skygd hos den föråldrade. Hvilken
skön, patriarkalisk bild af det uppväxande
slägtet, församladt omkring det bortgående, af
oskulden, som med knäppta händer lyssnar till den
grånade vishetens stämma!
Det är på drag som det nyssnämnda, som
man igenkänner icke blott Skaldens
uppfinning utan äfven hans hjerta. Sålunda diktar
ingen annan än en ren själ, som i dikten
uttrycker sitt innersta oförderfvade väsende. I
Skördarna, liksom i all verklig poesi, är dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
