Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 11 aug. 1928 - Tekniskt viktiga, lätta aluminiumlegeringar, av bergsingenjör Torkel Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Legeringar med kisel. Av dessa legeringar förekomma
två huvudtyper, dels en med omkring 5 % kisel och dels
en "modifierad" legering med omkring 13 % kisel.
Legeringarna med kisel utmärka sig för mycket goda
gjutegenskaper och användas i stor utsträckning för
pressgjutning. I U. S. A. har på senaste åren den s. k.
amerikanska legeringen på många håll utbytts mot 5
%-ig kisellegering, vilken sålunda f. n. användes i stor
utsträckning för marinens behov av aluminiumgjutgods.
Den 5 %-iga legeringens specifika vikt är 2.60—2,65, håll-
Fig. 6. T. v. normalt kisel-aluminiumeutektikum. T. h.
modifierat kisel-aluminiumeutektikum. Polerad oetsad yta. Först.
350 X. (Dix).
fasthet 18—23 kg/mm2, förlängning 5—10 % och
Brinell-hårdhet c:a 52. Emellertid äga aluminiets legeringar
med kisel dåligt utpräglad och lågt liggande
elasticitetsgräns, vilket i vissa fall kan vara mindre fördelaktigt.
Mikroskopiskt utmärkas de vanliga
kisel-aluminiumlege-ringarna av ett mer eller mindre lamellärt utbildat Al-Si
eutektikum med omkring 11 % kisel.
De "modifierade" legeringarna skilja sig från de
vanliga därigenom, att eutektiket icke utfaller lamellärt utan
globulärt, dessutom synes eutektiket i detta fall kunna
hålla omkring 13 % Si. Fig. 6 visar mikrostrukturen
hos en och samma legering med och utan "modifiering".
En vaniig representant för de modifierade legeringarna
är Silumin med 11—14 % kisel och resten
handelsaluminium med omkring 0,5 % järn. Modifieringen
åstadkommes därigenom att några minuter före gjutningen
0,05—0,1 % alkalimetall sättes till smältan; vanligen
användes natrium, som inlindat i aluminiumbleck nedföres
i smältan med ett speciellt redskap. Det är att märka,
att om smältan får stå för länge före gjutningen sedan
modifieringstillsatsen är gjord, gå de modifierade
egenskaperna åter förlorade. Ävenledes måste efter
om-smältningen av Silumin en förnyad tillsats av
alkalimetall göras. Silumin användes i stor utsträckning inom
automobilindustrien samt för armatur, elektrotekniska
artiklar etc. Fig. 7 är ett gott exempel på Siluminets
goda gjutegenskaper.
Sammanställning av Siluminets fysikaliska och
mekaniska egenskaper:1
Specifik vikt ....................... 2,6
Smältpunkt ......................... 570°
Gjuttemperatur ..................... 750—770°
Krympmått ......................... 1,0 —1,14 %
Spec. värmeledningsförmåga.......... 0,386
Liniär dilatationskoefficient .......... 0,000022
Elasticitetsgräns 0,001 % ............. 3,7 kg/mm2
Sträckgräns 0,2 % ................... 9—10 kg/mm2
Draghållfasthet ..................... 18—23 kg/mm2
i Enligt V. D. i. Werkstoffhandbuch.
11 febr. 1928
Förlängning ........................ 5—10 %
Brinellhårdhet ...................... c:a 60
Alneon och Neonalium äro ett par nya tyska legeringar
med koppar och zink samt små kvantiteter speciella
tillsatser såsom wolfram m. m. De utmärka sig genom
att de undergå åldringshärdning vid vanlig temperatur
efter en lagring av 2—4 veckor. Deras
hållfasthetssiffror ligga något högre än Siluminets samt
elasticitetsgränsen varierar här mellan 7 och 12 kg/mm2.
Aluminiumlegeringar avsedda för smidning och valsning.
Dessa legeringar kunna indelas i tre huvudgrupper:
1. Egentlig duraluminium.
2. Zink-duraluminium,
3. Specialduraluminium.
Det egentliga duraluminiets sammansättning är
fortfarande i huvudsak densamma som Wilms ursprungliga
och håller sig inom följande gränser:
Koppar ........... 3,0— 5,0 %
Magnesium ........ 0 —-1,0
Mangan ........... 0,4— 1,1
Järn .............. 0,3— 1,0
Kisel.............. 0,2— 1,1
Aluminium minst ...... 92,0 %
Zinkduraluminiets sammansättning är i regel 20 %
koppar, 0,5 % magnesium och 0,5 % mangan.
Special-duraluminets sammansättning varierar avsevärt, men som
ett exempel må nämnas en analys med 4 % koppar,
1,5 % magnesium, 2 % nickel och 92,5 % aluminium.
Det är framför allt vid de olika typerna av
duraluminium, som åldringshärdningen gör sig mest gällande; en
del material kunna i förädlat skick erhålla en
brotthållfasthet av 60—70 kg/mm2 med en förlängning av 10 %.
Ett av huvudvillkoren för att åldringshärdningen skall
bli den bästa möjliga är emellertid att materialet
underkastas en kraftig mekanisk varmbearbetning före
värmebehandlingen.
Förloppet vid åldringshärdningen. Som redan nämnts
har man ännu icke lyckats fullt nöjaktigt förklara
förloppet vid den egendomliga process, som kallats
åldringshärdning. Den förste, som framlagt någon teori
häröver var Merica 1919. Hans förklaring var i korthet
följande: Vid högre temperatur bildas en fast lösning av
GuA12 i aluminium, vilken lösning bibehålles oförändrad
Fig. 7. Av Silumin i ett stycke gjutet automobilkarosseri. Totallängd 4 m.
till rumstemperatur genom underkylning vid härdningen.
Vid den därpå följande åldringen, vid rumstemperatur
eller högre temperatur, utfaller överskottet av CuA12 i
form av små submikroskopiska partiklar, vilka äro den
egentliga orsaken till hårdhetsökningen. Det finnes en
viss kritisk storlek av dessa hårda partiklar, vilken
åstadkommer maximum av hårdhet och hållfasthet.
Vid en granskning av koppar-aluminiumdiagrammet
(fig. 1) finner man att möjligheterna för en
underkylning äro mycket stora. Merica och hans medarbetare
TEKNISK TIDSKRIFT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
