Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 3 nov. 1928 - Trefasmotorn med dubbel burlindning i rotorn, av ingenjör J. Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1928
E LEKTROTEKNIK
193
"Regler och råd" anger, att startfaktorn, dvs.
procentuella startmomentet dividerat med procentuella
startströmmen1, icke får understiga 0,29 (<. 2 kW) à 0,16
(15 kW).. Häremot svarar en startström av 690 % (15 kW,
3 000 v/m) à 380 % (< 2 kW, 750 v/m). Även i detta
hänseende visar praktiken bättre siffror, men faktum
kvarstår, att i allmänhet endast relativt små motorer
kunna startas vid full spänning, dvs. genom direkt
tillslagning.
Är startmomentet rikligt, kan man starta motorn med
sänkt spänning, åstadkommen t. e. med hjälp av
transformator, s. k. "autostarter", eller Y/D-omkopplare, vars
verkan är ekvivalent med nedtransformering till ~= av
linjespänningen. Teoretiskt sett kan man härvid sänka
spänningen i starten så långt som det erforderliga
startmomentet medger, och får då den minsta startströmmen.
Vridmomentet minskas vid nedtransformering i
kvadratisk proportion till spänningen, och i samma förhållande
avtar linjeströmmen. Startfaktorn †st är alltså konstant,
och minsta startströmmen kan tydligen beräknas ur
ekvationen
_ 1 Mgrf
lmin~ f8t M ’l
där / och M äro normala fullastvärden och Merf det
erforderliga startmomentet.
Det är tydligt, att motorns godhet i starthänsende
ytterst beror på dess startfaktor. Var ur
anläggningssynpunkt gränsen för tillåtlig startström bör anses ligga, vill
förf. här icke närmare gå in på. Huvudsaken är att en
sådan gräns existerar, olika i olika fall, och ju högre
startfaktor en kortsluten motor har, ju större kan
motorn få vara utan att dess startning stör nätet i övrigt
och förbjuder dess användning.
Strömförträngningsfenomenet vid växelström består i
att det läckfält, som genomgår ledaren, tränger undan
strömmen till det parti av tvärsnittet, som omges av
minsta läckfältet. Fenomenet är mest utpräglat vid hög
frekvens hos strömmen, och avtager vid minskande
frekvens. Vid startning av en trefasmotor är
strömfrekvensen i rotorn lika med nätfrekvensen (t. e. 50
per/sek) när rotorn står stilla, och minskas
proportionellt med eftersläpningen till 0 i synkronism.
Anordna vi rotorlindningen för lämplig grad av
strömförträngning, böra vi alltså helt automatiskt erhålla det
startvärde och den småningom skeende urkoppling av
motståndet, som behövas för att vridmoment och ström
i Det kan lätt visas, att startfaktorn också kan definieras som
förhållandet mellan eos <p vid start och vid fullast, multiplicerat
med förhållandet mellan verkningsgraden vid start och vid
fulllast, om med verkningsgrad vid start menas till rotorn överförd
effekt dividerad med total effekt. Man skulle alltså kunna
förbättra startfaktorn t. e. genom att försämra eos <p vid fullast!
Ur denna synpunkt vore det bättre att använda enbart produkten
av start effektfaktorn och startverkningsgraden som mått på
godheten i starthänseende.
under starten skola få ett förlopp liknande det i fig. 2
för släpringad motor med pådrag visade.
Strömförträngningen kan åvägabringas på olika sätt.
Det geometriskt enklaste sättet är att ge stavarna i
bur-lindningen en i maskinens radiella led långsträckt
rektangulär sektion enligt fig. 3. Figuren visar även
schematiskt läckfältet i ett spår. Växelströmmen har
svårast att komma fram i bottnen av spåret, där det
omgivande läckfältet är som störst, och resultatet blir
därför att strömmen trängs ut mot spårmynningen,
så att den verksamma ledararean minskas och det
ohmska motståndet växer. Beräkningen av denna
motståndsökning inom spåret är numera till sina resultat
välkänd för varje elektromaskin-konstruktör.1 Här skall
blott erinras om att den procentuella ökningen vid
växande ledarhöjd till en början är proportionell med
4:de potensen av höjden och med 2:dra potensen av
frekvensen. Eftersom vid konstant ledarbredd arean
ökas, blir dock motståndet i ohm mindre och mindre,
men stannar så småningom av vid ett slutvärde, som
icke överskrides hur mycket höjden än stiger. Detta
beror naturligtvis på, att ingen ström alls går i de
nytillkommande djupaste delarna av ledaren.
När spåret göres djupare och djupare, ökas
naturligtvis läckfältet. Detta förhållande motverkas av
strömförträngningen. När denna vuxit till ett värde
motsvarande c:a 30 % motståndsökning, har reaktansen av det
genom ledaren gående läckfältet blivit praktiskt lika
med motståndet av ledaren inom spåret, och denna
likhet består oförändrad hur mycket strömförträngningen
än ökas. Till slut, vid mycket stor ledarhöjd, når alltså
reaktansen liksom motståndet ett bestämt slutvärde.
När maskinen gått upp i hastighet och rotorströmmens
frekvens närmar sig värdet 0, fördelar sig strömmen
jämnt över hela tvärsnittet och den önskade
motståndsminskningen har alltså vunnits. Men samtidigt har
läckfältet i rotorspåren vuxit till värden, som förmodligen
mångdubbelt överstiga vad man är van att räkna med i
Fig. 5. Stansad rotorplåt för dubbel burlindning i en
15 hk motor.
normala burlindade rotorer. Effektfaktorn i drift
blir därför försämrad, motorn tar större ström och får
större förluster. Detta är priset, som man får betala
för de förbättrade startegenskaperna.
Det är tydligt, att den riktiga konstruktionen av
"strömförträngningsmotorn" måste bli en väl avvägd
kompromiss mellan start- och drifthänsyn. Se vi då
i Se t. e. Teknisk tidskrift Elektroteknik 1924, h. 6, s. 110,
Tillsatsförluster i växelströmslindningar i maskiner, av J.
Wennerberg.
Fig. 3. Enkel burlindning med hög
ledarsektion.
Fig. 4. Dubbel burlindning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
