Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•4
teknisk tidskrift
14 april 1928
metoderna krävde caliche med minst 15 % nitratinnehåll,
och extraktionsutbytet var icke över 65 %. Den nya
metoden kan med fördel begagna caliche med ner till 7 %
(möjligen 6 %) nitratinnehåll, och extraktionsutbytet är
över 90 %.
Firman Guggenheim (Cappelen-Smith) arbetade redan
år 1916 med idéen vid sitt försökslaboratorium i New
York. Saken upptogs till behandling och bortlades flera
gånger. Försöken sattes i gång på allvar åren 1921—
1922. och efter avslutade laboratorieförsök upptogs
verksamhet i mindre skala vid oficinan i Coya Norte
(1925), samtidigt som man på samma plats bedrev rörelse
i en liten försöksanläggning för utarbetande av processens
detaljer.
Kopparverket i Chuiquicamata har till en stor del varit
förebilden vid utarbetandet av de yttre tekniska
anordningarna och har dessutom till en del begagnats som
mönster vid urlakningsprocessen. Genom sin
extraktions-process och sitt extraktionsbatteri i Chuiquicamata har
Guggenheim haft särskilda förutsättningar för att lösa de
problem, vilka framkommit vid projekteringen och
anläggandet av Coya Norte oficina.
Vidare tör Guggenheim med sina erfarenheter i
malm-krossning och malmbehandling ha haft relativt ringa
svårigheter att övervinna vid anläggandet av en vid
stordrift för caliche passande krossanläggning.
Verksamheten vid Maria Elena igångsattes den 25 nov.
1926. Första salpetern "salitre" kom ut i mitten av
december månad samma år. Rörelsen har intill juni månad
detta år varit högst oregelbunden och kan endast
betecknas som provdrift. Man har tvingats vidtaga många
förändringar; dock mest av de yttre tekniska
anordningarna. Själva processen har visat sig arbeta fullständigt
efter förutsättningarna.
Maria Elena oficina har 4 olika huvudavdelningar:
I. Krossningsavdelning (med grov- och finkrossning).
II. Filtreringsavdelning.
III. Extraktionsavdelning.
IV. Kristallisationsavdelning.
Materialets gång genom anläggningen har
åskådliggjorts genom bifogade skiss, se fig. 9.
(Forts.)
BESTÄMNING AV ADSORPTIONSEFFEKTEN VID
AVFÄRGNING AV OLJOR MEDELST BLEKJORDAR.
Av civilingenjör ÄNDERS WIBERG.
Av de blek jordar, som förekomma i handeln, äro de
engelska fullerjordarna och de amerikanska
floridajordarna de äldsta och framkommo redan i slutet av
1800-t&let. Sedermera fann man i Bayern leror, som efter en
kemisk behandling visade sig användbara för avfärgning
av oljor. Under och särskilt efter världskriget har den
tyska blek jordsindustrien snabbt utvecklats, så att för
närvarande finnas ett stort antal blekj ordar i handeln,
vilket gör, att man vid val av ett blekmedel alltmer blir
nödsakad att å laboratorierna undersöka, vilket som
bäst lämpar sig för det ändamål man avser. De
faktorer som närmast ifrågakomma vid bedömandet av ett
blekmedels kvalitet äro dess avfärgningsförmåga,
filtrer-barhet samt huru mycket olja som blekmedlet upptager,
dvs. den mängd olja, som bliver kvar i presskakorna vid
filtrering.
För bestämning av en blekj ords adsorptionseffekt
undersökes huru mycket färgämne, som blekjorden
upptager ur en olja eller annan vätska. För bestämmandet av
vätskans färgintensitet före och efter avfärgningen har
man egentligen endast en metod att tillgå, den
kolorimetriska. Medelst de utmärkta kolorimetrar, som
numera finnas, kunna mycket goda resultat erhållas.
Framför allt då man har att göra med en vätska, som före och
efter adsorptionen, dvs. vid olika
färgämneskoncentratio-ner, har en likartad färg. Så är emellertid ej
förhållandet med färgen i flertalet vegetabiliska oljor, där man
har att skilja på två olika färgämnen, ett rödaktigt av
obekant konstitution och ett gulgrönt, som enligt prof.
Fritz Croner1 är ett klorofyllfärgämne. Att två
färgämnen finnas närvarande, skulle dock ej inverka vid
färgbestämningen, om båda färgämnena adsorberades i
samma procentriska grad, vilket emellertid ej är fallet.
Olika adsorptionsmedel kunna hava olika
adsorptionsförmåga för de respektive färgämnena, varav även följer,
i Seifensieder-Zeitung 1925, sid. 637.
att ett och samma blekmedel kan borttaga rödaktigt och
gulgrönt färgämne i olika grad. Detta gör, att en olja
vid avfärgningen medelst blekj ordar fullkomligt kan
ändra färg. Så kan exempelvis en olja, som
ursprungligen var rödaktig, efter avfärgningen bliva gulgrön och
i vissa fall grågrön. Under dylika omständigheter
binden vanliga kolorimetriska metoden, som är baserad på
jämförandet av den ursprungliga och avfärgade vätskan i
var sin glascylinder och genom ändring av
vätskeskiktens tjocklek, till dess samma färgintensitet erhålles, föga
tillförlitlig.
Vid de här beskrivna undersökningarna användes
därför en speciell kolorimeter, den s. k. Lovibonds
tinto-meter1 Denna består av ett invändigt svärtat rör av
rektangulär sektion, i vars ena ända äro anbragta tvenne
okular, och i vars andra ända finnas två lika stora
fön-sterartade öppningar. Framför ena fönstret är plats
anordnad för en kuvett, i vilken den vätska, vars färg man
vill bestämma befinner sig, och framför det andra fönstret
finnas små fack, i vilka olika färgade standardglas
placeras. Kuvetten är av bestämd längd och två av dess
motstående sidor äro av slipat glas. Standardglasen äro
av rektangulär sektion och utförda i olika färgtoner:
röd-aktiga, gulgröna och blå.2 Av varje färg finnes sedan
ett antal olika tjocka, efter en viss skala numrerade glas.
Vill man nu utföra en färgbestämning, fylles vätskan i
kuvetten, som placeras på sin angivna plats, härefter
insättas några standardglas och utväljas dessa så, att
deras färg blir identisk med vätskans, som uttryck för
denna kan man då exempelvis erhålla följande värden:
1 Jfr. Lunge-Berl, Chemisch-technische
Untersuchungsmethoden, 6 uppl. Bd. 4, sid. 477.
2 Vid de av mig- utförda undersökningarna användes ej den
blåaktiga färgskalan. Dess egentliga användningsområde är vid
färgbestämning av mineraloljor, men även till vissa vegetabiliska
oljor kan den med fördel användas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
