Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
teknisk tidskrift
13 april 1929
Fig. 2. Giver en föreställning om topografien vid gångfyndigheten San
Finx. Dagbrotten av de olika gångarna synes på bildens mitt. Till
vänster synes den breda norra gången, till höger i lörgrunden södra
gången. Dillongången synes mitt emellan längst upp på kullens krön.
lilla halvön, som bildas av Noya- och Arosavikania
inom distriktet Noya i provinsen Coruna. Horisontella
avstånden till städerna Noya ocli Arosa äro 6 och 8
engelska mil resp. Till den närmaste
järnvägsstationen Padron på kustlinjen Pontevedra—Santiago är
det 20 engelska mil landsvägen och landsvägen till
den lilla liamstaden Noya är 12 km.
Gruvan bearbetades antagligen ursprungligen av
fenicierna och till den 4 oktober 1926 var gruvans
namn Phoenicia Tin Mines Ltd.
Koncessionsarean är 158 m2 och arrenderas direkt
av spanska staten för all framtid mot en avgift av
1 861 pesetas (omkr. 60 £) pr år. Därjämte betalas
till staten i form av tonören 3 % av det rena
tennvärdet på all malm, som brytes.
Vad exportmöjligheterna beträffa så anlöpa
"D"-postbåtarna Arosa, men den egentliga hamnstaden är
Vigo. Transporten kan antingen gå medelst järnväg
från Padron till Vigo eller medelst små kustångare
från Noya till Vigo. Särskild landsväg hade måst
byggas från Noya till gruvan.
Landskapet är småbergigt med talrika små bäckar
och åar. Regntiden varar från oktober till maj och
torrtiden juli till september.
Gångarnas uppkomst stå i närmaste samband med
granitens intrusion i lagerbergarter, som därvid
omvandlats till glimmerskiffrar. De äro verkliga
kvartsiga sprickgångar och existera både i skiffern och
graniten.
Huvudgången eller "Norra gången" hade
bearbetats utefter en längd av 420 m mellan två
förkastningar. Öster om denna förkastning har man kunnat
följa en antaglig fortsättning av samma gång 147 m
och väster om västra förkastningen 237 m. Med de
korta avbrotten vid förkastningarna har man
bearbetat gången efter en längd av 984 m. Gångens
begränsning är ej nådd ännu. Koncessionen tillåter en
ytterligare arbetslängd åt båda håll av 450 m.
Norra gången utgör i sina centrala och västliga
delar en klart begränsad kvartsfylld spricka med
sidoväggar av metamorfoserade skiffrar. Sprickan är
2,4—3,6 m bred i den centrala delen men minskar till
1,5 åt västra sidan.
Kvartsen för kassiterit och wolframit jämte
molyb-denglans, som i oregelbundna massor sitta utefter
gångsidorna, vilka äro klädda med lepidolit.
Tennhalten varierar från 0,5 % upp till 1 % och
wolfram-halten från 0,25 till 0,5 %. Rikare partier förekomma
lokalt.
I nära samband med norra gången uppträda två
andra mindre "Den södra" och "Dillongången", vilka
i det närmaste äro parallella med den förstnämnda.
Södra gången uppträder 57 m söder om huvudgången
huvudsakligen i de ovan omtalade centrala och västra
delarna och har bearbetats 295 m i det förra partiet
och 90 m i den västra delen, men är i denna ände
endast 0,9 m bred. Dillongången går 27 m söder om
norra gången, huvudsakligen i det östliga partiet.
På fjärde etagens botten, som är belägen 48 m
under huvudutfraktsstollen och 87 m under
markytan och ytterligare 15 m djupare ner i sänket från
fjärde etagen gå den Södra och Dillongångarna ihop
till en enda, men skilja sig åt längre åt väster. Man
trodde att på större djup denna samlingsgång även
skulle gå ihop med den norra gången. Härigenom
skulle antagligen större bredd erhållas och samtidigt
större förutsättningar för djupbrytning. Norra gången
stod i huvudsak nästan vertikalt, men varierade
stup-ningen kraftigt inom mindre partier.
Där norra, södra och Dillongångarna nå den östra
förkastningssprickan har man på andra och tredje
nivåerna träffat ett omvandlat granitparti,
huvudsakligen kaoliniserat, i vilket de kvartsfyllda
sprickorna försvinna, men där istället en impregnation av
kassiterit ägt rum. Tennhalten i denna greisenzon
var större än 1 % och således höll detta material
mera tenn än gångkvartsen.
Revolta-gången ligger långt söder om de nil
nämnda och är ej heller parallell med dessa men
konvergerar med dem in mot den nyss omnämnda
kaolin-zonen. Denna gång bröts ursprungligen enligt vad
som uppgives av fenicierna.
En mindre övertvärande gång uppträdde på första
etagen, men hade ingen betydelse.
Före år 1923 hade man använt sig av handborrning,
men detta år bildades ett dotterbolag The Yilacoba
Hydro-Electric Co., vilket utbyggde Vilacoba-fallen,
vilka lågo på 5 kin avstånd från gruvan. Sjön
dämdes och vattnet leddes i en tub ner till
kraftstationen. Där insattes två stycken Francisturbiner jämte
generatorer på vardera 300 kW. Generatorerna
lämnade en 60 perioders trefas-ström vid 6 000 volts
spänning. All kraften gick till gruvan, där man i ett
särskilt hus hade inbyggt tre transformatorer. Två
av dessa voro vardera på 125 kWA och lämnade
ström av 440 volts spänning till motorer för
kompressor, gruvspel, gruvpump och belysning. En tredje
transformator lämnade lågspänd ström till
anrikningsverket. Som reservkraftkälla fungerade en 340 hkr
dieselmotor.
Kompressorn, som var av Ingersoll Rands
tillverkning fordrade 200 hkr och lämnade 36,9 m3 fri luft
pr minut vid 6,3 kg totaltryck.
Vattnet ur gruvan uppfordrades med en
centrifugalpump, som levererade 108 m3 pr timme vid 30
m tryckhöjd.
Sedan komprimerad luft erhållits användes för
borrningen Ingersolls Jackhammers. Kostnaderna för
handborrning och maskinborrning voro ungefär de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
