Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-54
TEKNISK TIDSKRIFT
1 febr. 1930
praktiskt bruk (angivet av Chireix1).
När feeder förekommer, kan man med
fördel använda en tredje
avstämningsme-tod, nämligen insättning av en spärrkrets,
till vilken antenn och feeder kopplas
under iakttagande av optimumvillkoren.
Fig. 16.
men vid jord i2 blir nämligen avsevärt större än det
på andra sidan kopplings- och avstämningsorganen
uppträdande önskade strömminimet. Detta medför,
att jordledningsförlusterna ökas i motsvarande grad,
så att effektiviteten försämras. Vid
kapacitetsförkortning kan man visserligen ej åstadkomma så litet
skenbart minimum iv men strömmen vid jord blir i
stället ofta avsevärt mindre än detta minimum,
varigenom jordledningsförlusterna ej bli större än för
den övertonsmatade antennen i alla fall. Den mest
praktiska lösningen synes därför vara att hålla sig
något under de dimensioner, som motsvara den
rena halvvågsantennen samt kapacitetsförkorta
systemet.
Kopplingen till sändaren är den optimala, när
ar-betskretsens eget motstånd pius det "överkopplade
antennmotståndet" neddämpar arbetskretsens
spärrmotstånd till ett värde lika med det
belastningsmotstånd, för vilket sändaren konstruerats, som vi
förutsätta känt. Med hänvisning till fig. 16 erhålles
alltså den regeln, att för samma fördelning mellan
induktans och kapacitet i sändarens arbetskrets
kopplingen måste göras allt fastare, ju högre
antennmotståndet är, dvs. ju mera antennen närmar sig
1/2-vågstypen. Det är ej ovanligt, att man måste ge
kopplingsspolen något tiotal varv för att kunna
koppla ut effekten. Allmänna regler äro emellertid
svåra att formulera, då olika sändares optimalvillkor
variera mycket starkt. Den kapacitiva utkopplingen
tillåter den enklaste förutberäkningen, emedan
kopplingsgraden där enklast kan bestämmas. Om en
feeder finnes inpassad mellan sändare och antenn,
vilket för stationsplaneringen och effektiviteten över
huvud taget kan vara synnerligen fördelaktigt, måste
man tillse, att de på feederlinjen utgående vågorna
ej reflekteras, då de nå antennen, ett från
linjeteorien välkänt problem. Om reflexion ej uppträder,
kunna inga stående vågor heller bildas, så att några
amperemetrar för högfrekvens, som inkopplats t. e.
inom 1/4 våglängd av feederlinjen, alla måste visa
lika. Detta kriterium är tydligen användbart för
Experimentell undersökning.
Med användande av möjligast
förenklade principiella resonemang har jag
i det föregående sökt ta reda på de
viktigaste .antennteoretiska synpunkterna i
vad vertikala antenner ankommer.
Resultatet innebär, att en dylik antenn blir
allt bättre och bättre, när antennhöjden
ökas, tills den rena halvvågsantennen
nås. Noggrann kvantitativ
överensstämmelse med verkligheten kan man väl
knappast vänta sig, därför är
uppfattningen av strömfördelning och jordytans
egenskaper alltför idealiserad. I stora
drag böra slutsatserna likväl vara sanna.
Det slutliga beviset kan här som
annorstädes först lämnas av en experimentell
undersökning. Då frågan är av
absolut fundamental natur, har av Telegrafstyrelsens
radiobyrå de erforderliga undersökningarna utförts,
och har detta skett å Karlsborgs radiostation, där
210 m höga master stått till buds samt olika
antenner lätt kunnat utbytas med varandra. Direkt under
provantennens fästpunkt uppställdes i ett mindre
skjul en liten 100 watt-sändare, som visade sig fullt
tillräcklig för ändamålet samt hade den fördelen, att
förändringar i kopplingen snabbt kunde vidtagas,
allteftersom detta visade sig nödvändigt för
experimentens genomförande. Ett radiellt jordnät om 8
jordledningsplåtar nedgrävdes i mosse runt
sändaren. Trots de skenbart goda betingelserna erhölls
härvid vid den valda våglängden et-t så högt
jordledningsmotstånd som 13 ohm. Under försöken, som
utfördes i flera etapper, uppmättes samtliga
provantenners totala motstånd så noggrant som möjligt.
Detta medgav en säker uppskattning av
antenneffekten, vilket är nödvändigt vid resultatens
jämförande granskning. Fältstyrkan uppmättes med
Standard Electric’s fältstyrkemätare transporterad i
bil, bärbår och motorbåt i 8 olika riktningar från
sändaren, varvid i samtliga riktningar ett tillräckligt
antal punkter togos för att det skulle vara möjligt
att erhålla en dämpningskurva för riktningen i fråga,
Av denna kurva kan man med säkerhet fastlägga,
när markdämpningen börjar spela in. Man behöver
sålunda icke riskera att få med punkter, som giva
abnormt låg fältstyrka på grund av lokala
inflytelser, ej heller punkter, där fältstyrkan hunnit i
nämnvärd grad dämpas. För att få en fullständig
bild av fältstyrkans variation omkring sändaren
utsträcktes närmätningarna ända till inemot 3 km
avstånd. Av de erhållna kurvorna kan man vidare
genom interpolation bestämma ekvipotentiallinjerna
omkring sändaren, dvs. orten för en och samma
fältstyrka. Mätningarna utfördes i olika repriser på
sennatten. Tiden för mätningarna visade sig i själva
verket icke spela någon roll.
l Exp. Wireless: May 1929, sid. 242.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
