Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
115
Fig. 9.
Fig. 10.
Korteligen uttryckt, det minsta’ avståndet mellan
två ledningar kan erhållas genom uppmätning av m,
n, m1, n1 och h (fig. 3) i projektionerna, som
anordnats i enlighet med fig. 1, tagande avseende vid
riktningarna (utom för h), samt genom att därpå
beräkna A, B och C och geometriskt konstruera värdet
av A i enlighet med fig. 4.
Tillämpat för ledningar, vilka övervägande löpa
i horisontal riktning, böra tydligen horisontal- och
vertikalprojektionen byta plats. Nedsänkningar
kunna lämnas utan avseende, då i närheten av det
minsta avståndet i det närmaste lika nedsänkningar
förorsaka i det närmaste lika parallella
förskjutningar. I fig. 5 och fig. 6 är ett exempel löst, i
vilket minsta avståndet mellan två förbindelseledningar
till ett par samlingsskenor önskas bestämt, och i
fig. 7, 8, 9 och 10 ett annat, i vilket minsta
avståndet mellan två ledare 3—3 och 4—4 i ett par
trefaslinjer sökes.
TILL FRÅGAN OM DEN REAKTIVA EFFEKTENS NATUR.
Av J. Körner.
Det ämne, som dr J. Wennerberg upptog i denna
tidskrifts februari-nummer under rubriken "Kan
reaktiv effekt uttryckas i kilowatt?" hör säkerligen till
de mest brännbara inom vårt fack. Inläggen av hrr
Jacobsson och Uggla visa betydande variationer
i uppfattningen, som även kommit till synes vid
diskussioner på andra håll.
Säkerligen får man ge Jacobsson rätt i, att skilda
beteckningar för aktiv och reaktiv effekt äro
praktiskt taget nödvändiga till förebyggande av kaos i
den kraftindustriella nomenklaturen. Man skulle
kunna understryka detta behov ytterligare genom att
erinra om den sedan åtskilliga år pågående strävan
att ersätta den gamla mekaniska enheten hästkraft
med kilowatt, vilken stött på ej så litet motstånd
från de mekanisters håll. Släpper man emellertid
kravet på kilowatten som uteslutande praktisk enhet
för "verklig", aktiv effekt, eller ger man den ej
åtminstone en lämplig index, är det fara värt, att en
avsevärd förbistring skulle uppstå, som lätt kunde
leda till ett bakslag. Hur skulle t. ex. en icke
elektrotekniker reagera inför uppgiften, att en
generators upptagna effekt är 110 kW, dess avgivna 125
kW osv.? Det hjälper ej, om det enhetliga
beteckningssättet kan bevisas vara teoretiskt riktigt.
"Fiat justitia pereat mundus" är en tes för jurister,
men ej för ingenjörer.
Om vi alltså måste ge det världsliga sitt, hindrar
det ej, att vi kunna hava intresse av att för något
ögonblick lämna ox- och gäddkilogrammens
prosaiska plan och i likhet med dr Wennerberg söka
inspiration på det abstraktare tänkandets svala höjder.
Låt oss då först undersöka den rent matematiskt
grundade uppfattning, som ing. Uggla gjort sig till
tolk för, nämligen att den reaktiva effekten är en
vektor (IE sin cp), medan den aktiva är en skalar
(IE eos çp) och följaktligen av helt olika natur, varav
olika måttenheter skulle ej blott vara möjliga, utan
nödvändiga. Resonemanget torde knappast
motsvara det fysikaliska sammanhanget. Den aktiva
effekten är visserligen en skalar i tid och rum, men vad
som i motsats härtill skall fysikaliskt förstås med
den reaktiva effektens vektoregenskap är svårt att
fatta. Varför skall den reaktiva effekten vara en
riktad storhet, men ej den aktiva? Frågans kärna
ligger måhända i att IE sin q) i själva verket ej är
ett direkt uttryck för en fysikalisk realitet, utan
snarare en symbol, över huvud taget kan man
näppeligen tala om i tiden riktade effekter i en ledning,
men väl kan man för åskådlighetens skull tänka sig
den skenbara effekten som en vektor i ett system med
en aktiv och en reaktiv axel.
Allt detta klarnar betydligt, om man går tillbaka
till spännings- och ström diagrammen och följer de
momentana förloppen. Om strömstyrkan upplöses i
sina komposanter i fas med och vinkelrätt mot
spänningen och därefter dessa komposanters
momentvärden multipliceras med motsvarande spänningsvärden,
får man fram de välkända kurvorna för aktiv och
reaktiv effekt, motsvarande resp. uttrycken
Pp = 2 El • eos cp ■ sin2 wt................ (1)
och Pq — El sin cp ■ sin 2 wt.................... (2)
Amplituderna äro här resp. 2 El eos cp och El sin cp,
som sambandet fordrar. Medelvärdet är i förra fallet
El eos q>, i det senare noll, beroende på att de två
motsatt riktade halvperioderna utsläcka varandra.
Icke dess mindre äro resp. effektkurvors tillkomst
såsom produkter av momentana ström- och
spänningsvärden fullt överensstämmande och det
föreligger intet skäl att ifrågasätta olika enheter för deras
uppmätning och bedömande. Fullbordar man
momentvärdenas multiplikation direkt, utan uppdelning
av strömkurvan, alltså konstruerar kurvan för den
skenbara effekten och sedan skiljer ut den reaktiva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
