- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Väg- och vattenbyggnadskonst /
124

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124 TEKNISK TIDSKRIFT 27 SEPT. 1930

HÖGA HUS AV STÅL ELLER BETONG?

Om denna aktuella fråga har Oberbaurat
Dr Ing. K. Schaechterle, Stuttgart, skrivit
en uppsats i Schweizerische Bauzeitung,
band 96, nr 10, varöver ett ingående
referat här nedan återgives.

Stomhuset är icke en ny uppfinning. Redan för mer
än femhundra år sedan byggde man höga stomhus
varvid stommen utgjordes av trä. Nutidens höga
husbyggnader hava en bärande stomme av stål eller betong, vilka
möjliggöra att svårigheterna med bjälklagens stora
spännvidder och stora rörliga last kunna övervinnas.
De gamla träkonstruktionerna hava därvid vida
överträffats.

Stålskelettbyggnadskonsten hade i Amerika redan på
1890-talet nått en hög teknisk fulländning.
Järnbetong-byggandet fick sin impuls från Frankrike vid
sekelskiftet. Genom betongens armering med järn och den
därmed uppnådda hållfastheten mot böjning befordrades
konsten att bygga monolitiskt. I den armerade betongen
kunna de båda materialen järn och betong utnyttjas på
ett lyckligt sätt: järnet med sin draghållfasthet,
betongen med sin tryckhållfasthet. Betongen skyddar det
inbäddade järnet mot röstning. Det är icke att undra
på att den armerade betongen gick segrande fram,
alltjämt erövrande nya användningsområden och att den en
längre tid var förhärskande på husbyggnadsområdet.
Stålskelettbyggnaden, efter amerikansk förebild fick
först efter kriget en snabbt tilltagande användning.

För närvarande kämpar stålskelettbyggnaden med
järnbetongen om herraväldet då fråga är om
industri-och affärshusbyggnader. Även bostadsbyggandet har
rönt inflytande av det nya byggnadssättet:
konkurrensen har redan antagit skarpa former. Gränserna
mellan det ekonomiska användandet av de båda
byggnadssätten hava förskjutit sig. För närvarande försöker
man att förena fördelarna av de båda byggnadssätten
på så sätt, att man genom inbetonering av stålskelettet
tager betongen i anspråk för upptagande av lasten. Med
avseende på säkerhet måste, under förutsättning av ett
gott utförande, stålskelett- och betongbyggnader anses
likvärdiga.

Stålbyggnaden utmärkes genom hållfasthet och
jämngodhet hos det använda materialet, noggrant
verkstadsarbete och enkelt montage; bärkraften hos
betongkonstruktioner är beroende på betongens godhet, vilkens
hållfasthet, beroende på renheten och kornstorleken hos
tillsatsmaterialerna, vattentillsatsen och bearbetningen,
växlar inom vida gränser. Mera än hos stålbyggnader
är utförandet av betongbyggnader beroende på lokala
förhållanden och tillfälligheter, på väderleksinflytelser,
på byggnadsledarens sakkunnighet, på entreprenören, på
yrkes- och övriga arbetare. Byggnadsras och liknande
missöden måste vanligen hänföras till bristfällig
betong. Bortsett från fall av grov vårdslöshet, då för litet
cement använts eller då genom osakkunnig lagring
obrukbar cement använts, härröra otillräckliga
hållfasthetsegenskaper hos betongen från användningen av
förorenade eller obeständiga tillsatsmaterial samt även från
olämpliga eller olikformiga blandningar, olämplig
kornsammansättning eller alltför blöt förarbetning.

Tyska betongföreningens föreskrifter för
byggnadskontroll hava väsentligen bidragit till att säkerställa
ett gott byggnadsutförande. Vidare hava strävandena
att förbättra sanden och leverans av bestämda
kornstorlekar haft goda resultat med sig. Hand i hand härmed
ha gått vetenskapliga forskningsarbeten (professor O.
Graf, Der Aufbau des Mörtels im Beton) som givit
utmärkta resultat.

Den statiska beräkningen är vid stålbyggnader enkel

och klar, vid betongbyggnadsverk något omständligare
och svårare (ramberäkning, skjuvspänningar). Vid
betongbyggnad uppnås den fordrade bärigheten och
stabiliteten med ett minimum av järn. Att armera en
platt-balk eller en pelare med järn kan ske mera ekonomiskt
med rundjärn än med profiljärn. Nackdelarna med
järnbetongen bestå i större konstruktionshöjder, grövre
tvärsnitt och större vikt.

Vid byggnad av höga hus erfordra järnbetongpelare
framför allt större utrymme i de nedre våningarna. Vid
lika stora grundytor är det nyttiga utrymmet i
undervåningarna i allmänhet större vid stålskelett än vid
järnbetongbyggnader. Det bättre utnyttjandet av det
värdefulla undervåningsutrymmet är ofta utslagsgivande
för byggnadssättet. Vid de amerikanska husbyggnaderna
går den inbetonerade stålpelaren med samma yttvärsnitt
genom flera våningar under det att järnarean avtager
successivt uppåt. Strävandet att uppnå minsta
pelartvär-snitt i undervåningarna kan emellertid även realiseras
med järnbetong genom användningen av spiralarmerade
pelare, vilka emellertid äro dyrare än vanliga
järnbetongpelare och mindre ägnade för mycket excentrisk
belastning.

Stålskelettbyggnaden möjliggör ett enkelt utförande
av bjälklag med stora spännvidder med plan underyta
och ljusinfall i jämnhöjd med taket vilka fördelar
uppskattas av de moderna arkitekterna.
Järnbetongbjälkla-gens balkar framträda vanligen under bjälklaget. Där
detta skall undvikas av arkitektoniska skäl, måste
bal-karnas tryckzon armeras, eller också måste man tillgripa
bredflänsiga balkar.

Särskilt med avseende på brandsäkerhet äro
stål-skelettbyggnader likvärdiga med järnbetongbyggnader,
om blott stålet är tillräckligt inmantlat med betong.
Den av vissa byggnadsmyndigheter föreskrivna minsta
täckningen av järnet med 3 cm betong är enligt
amerikanska erfarenheter icke tillräcklig för stora profiler.
Enligt nyare fordringar skall inklädnaden av
stålpelarna ha en tjocklek av upp till 8 cm och
bal-karnas underkant upptill 4 cm. Fordringarna på en
så tjock inklädnad leda till, att man tar betongen i
anspråk såsom bärande del och på det sättet, att
stålskelettet har att upptaga egenlast och
monolitkonstruktio-nen (stål + betong) egenvikt och rörlig last; därmed
kan uppnås en minskning i egna vikten av 10 till 20 %.
Innan man på detta område räknar betongen såsom
medverkande böra genom försök ytterligare två huvudfrågor
uppklaras:

1) Huru förhåller sig den inmantlade stålpelaren
(utan rundjärns- eller spiralarmering) gentemot
knäck-ning och excentrisk belastning? 2) I vilken
utsträckning får man vid I-balksbjälklag räkna med plattan
som medverkande?

Stora, isynnerhet långsträckta byggnader av
järnbetong måste med hänsyn till temperaturändringar och
krympningar uppdelas medelst dilatationsfogar för att
förhindra sprickor; vid stålskelettbyggnader anses en
sådan uppdelning icke nödvändig.

För att upptaga vindkrafterna strävar man efter en
styv förbindning mellan de stödande och bärande
elementen (knutpunkter med knutplåtar vid stålbyggnad,
vouter vid järnbetongbyggnad). Vid våningsbyggnader
över 10 våningar är det sammanhängande stela
stålskelettet överlägset järnbetongen. Vouterna på
betongbal-karna äro ofta mindre önskvärda.

Den mindre vikten hos stålskelettbyggnader gentemot
betongbyggnader är till fördel vid dålig byggnadsgrund
och dyrare grundläggning. Genom användning av lätta
byggnadsmaterial såsom t. e. pimpstensbetong för
in-mantling av pelare och bärbalkar och för framställning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1930v/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free