Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 93 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1931 - W. Hesselius: Fjärrmätning enligt Siemens' impulsfrekvenssystem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 3. Sändareinstrument.

lertid icke direkt på mätarens axel utan anslutes över
en för impulsfrekvensen ifråga lämpligt väld
ntväx-ling (fig. 3 och 4). Såsom avläsningsinstrument k unn a
praktiskt taget vilka typer som helst användas, från
de minsta profilinstrument (fig. 5) för montage på eller
för infällning i instrumenttavla till de största
ljusbandinstrument med ända till 8 m lång skala (fig. 6).
Vidare kunna givetvis avläsningsinstrumeiiten utföras
för kontinuerlig registrering på ett avlöpande
pappersdiagram. Gäller det uppteckning av blott en
mätstorhet, använder inan ju helst
bläckregistreringsapparater av fullt normalt utförande, men med de
s. k. punktsregistreringsapparaterna med
fallbygelmanövrering för visaren kan man på samma
registreringsremsa uppteckna ända till 6 olika mätstorheter i
6 olika färger.

Man frågar sig nu närmast, vad kan man ernå med
denna enkla apparat utan väsentliga
tillsatsanordningar. Fjärrmätanordningen utan sändarerelä, som
är användbar för avstånd upptill någon eller ett par
km, sparar i större ställverk såväl ledningsmaterial
som tillgänglig sekundäreffekt hos
mättransformatorerna. Härtill kommer, att den lätt tillåter
summering av såväl aktiv som reaktiv effekt, och antalet
summander kan praktiskt taget vara obegränsat.
Dessutom kunna godtyckliga grupper summeras, och
slutligen varje summand för sig avläsas.

Den så ofta framställda frågan, hur stor den
momentana suinmaeffekten är hos ett elektricitetsverk eller
en station, samt hur diagrammet på den totala
effekten ser ut, har hittills icke låtit sig besvaras med
enkla medel. Det summeringsförfarande, som ännu



Fig. 4. Sändareinstrumentets utväxling och brytare.

i dag ofta användes, nämligen sammanräkningen av
do olika del värdena, är tidsödande, oeli dessutom blir
noggrannheten ofta lidande på grund av att de av-



Fig. 5. Indikerande mottagareinstrument med profilskala.

lästa värdena måhända ej alltid kunna hänföras till
exakt samma tidpunkt. Ännu större svårigheter
uppträda givetvis, om det gäller att av de olika
detaljdiagramnen framkonstruera ett summadiagram.

Hittills har man använt huvudsakligen två
elektriska summeringsmetoder, nämligen dels genom
särskilda transformatorkopplingar och dels genom den
s. k. summawattmetern med två eller flera mekaniskt
kopplade mätsystem, men inan torde kunna säga, att
båda dessa metoder hava fått en ytterst ringa
användning. Transformatorsummeringen är icke tillräckligt
noggrann vid de fall, då blott en ringa del av
deleffekterna deltager i summeringen, och metoden förutsätter
dessutom strömtransformatorer med särskilt hög
sekundäreffekt, enär de måste kunna upptaga
tomgångseffekten hos de transformatorer, som till
äventyrs äro ur drift. Denna metod medför dessutom i
regel mycket långa transformatorledningar och är
givetvis användbar blott i de fall, då summanderna äro
synkrona. De senare olägenheterna undvikas dock
med hjälp av summawattmetern, vars mätsystem äro
mekaniskt kopplade. Även här måste man givetvis
räkna med långa transformatorledningar, och
dessutom är antalet sammankopplade mätsystem begränsat
genom de friktionsfel, som uppträda, när blott ett
fåtal summander deltaga i mätningen, enär de aktiva



Fig. 6. Ljusbandinstrument.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>