Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 151 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1931 - Diskussion över ämnet spänningsreglering

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 3. Den i en ackumulerande apparat upplagrade
energimängdens beroende av spänningens medelvärde.

Exemplet visar, att när man talar om att reglera
spänningen i underkant för att undvika klagomål över
för hastigt utbrända lampor, detta förutsätter, att man
förut har lärt abonnenterna att sätta in tillräckligt
starka lampor, så att belysningsstyrkan räcker till även
vid låga spänningsvärden.

Den elektriska kokningen visar sig i regel ömtåligare
för spänningsvariationen än belysningen, ty här lägger
man särskilt an på att spara ström genom att
dimensionera knappt. Särskilt ackumulerande apparater, som
äro inkopplade vissa timmar under natten, äro ofta
känsliga för en sänkning av spänningen. Den i en
ackumulerande apparat upplagrade energimängden E
varierar med genomsnittsspänningen efter en
parabelkurva, såsom visas i fig. 3, där V_eff betyder spänningens
kvadratiska medelvärde under inkopplingstiden. Fallet
E₁ avser ett värmeelement med 50 % större effekt än
fallet E₂. Gränsvärdet E_min avser det minimum av
energimängd, som behövs för dagens matlagning. Liksom
i belysningsexemplet finner man, att vid snål
dimensionering, då energiupplagringen nätt och jämnt räcker till
vid normal spänning, apparaten blir mycket känslig för
spänningssänkningar, under det att vid riklig
dimensionering en tillräcklig marginal alltid bibehålles för att
den skall fungera tillfredsställande, även om spänningen
under föregående natt varit något lägre än normalt.
Denna fördel erhålles emellertid, liksom i
glödlamps-fallet, på bekostnad av en något ökad energiförbrukning.

Den åtminstone för ett par år sedan känsligaste
förbrukningsapparaten var den nätanslutna
radiomottagaren. Dess spänningskänslighet beror på att
anodströmmen i ett förstärkarrör begränsas av glödtrådens
emission, som mycket hastigt avtar, då glödströmmen
går under ett kritiskt värde. I fig. 4 återges den kända
anodkarakteristikan för ett glödkatodrör. Om
tillräcklig emission finnes, följer anodströmmen kurvan AB, dä
den effektiva spänningen stiger. Glödströmsvärdena
i’_k och i"_k begränsa anodströmmen, såsom framgår av
figuren. Resultatet blir, att ljudstyrkan H hos
radiomottagaren varierar ungefär som kurvorna H₁ och H₂ i fig.
5. Kurvorna motsvara två olika mottagare. I fallet H₁
äro förstärkarrörens glödtrådar rikligt dimensionerade.



Fig. 4,. Anodströmmen variation i ett glödkatodrör som
funktion av effektiva anodspänningen.



Fig. 5. Ljudstyrkans ändring med nätspänningen i en riktigt
dimensionerad och en underdimensionerad nätansluten
radiomottagare.

Detta innebär, att emissionen gott räcker till även vid
det lägsta förekommande spänningsvärdet. Här påverkar
spänningsvariationen ±[DELTA]V icke märkbart apparatens
funktion. I fallet H₂₁ däremot äro rören så snålt matade,
att emissionen hastigt går tillbaka vid minsta
spänningssänkning under normala värdet. Detta var som
regel fallet vid de första nätanslutningsapparaterna, som
kommo för 3-4 år sedan. Moderna mottagare för
nätanslutning äro ofantligt mycket mindre ömtåliga i detta
hänseende och ge sällan anledning till klagomål över
spänningsregleringen.

Jag har velat framhålla, att man vid bedömning av
de tillåtna gränserna för spänningsvariationen på ett nät
icke blott bör överlägga om vad som bör fordras av
nätet. Man bör också tänka på vad som bör fordras av
förbrukningsapparaterna. Det är icke alltid rätt att gå
efter vad abonnenterna äro vana vid sedan
likströmstiden. Man bör främst undersöka, vad som är
ekonomiskt riktigt. Det hela är ett nationalekonomiskt
optimumproblem, och det gäller att bestämma, till vilken
gräns det betalar sig bättre att investera i maskinell
utrustning för en raffinerad spänningsreglering än i en
rikligare dimensionering av förbrukningsapparaterna.
Det förra leder till högre strömpris, det senare till högre
strömförbrukning och apparatkostnad.

Direktör V. Landqvist: För att vid den övergång från
likström till växelström, som ägde rum i Eskilstuna är
1924, ej få störande spänningsvariationer i det centrala
nätet för belysning och småmotorer och varigenom
allmänheten skulle kunna få den uppfattningen, att
växelströmmen var "sämre" än likströmmen, följde
elektricitetsverket vid anskaffning av spänningsregulator för
detta nät de gränser för ej märkbara, hastigare
spänningsvariationer, som professor Jacobsen angav i sitt
föredrag i Göteborg 1923. Induktionsregulatorn (som
reglerar 6,6 kV spänningen), erhöll därför ett
spänningsrelä med en känslighet på 1 till 2 % och regulatorns
hastighet är max. 1 % av linjespänningen per sek. Tal.
visade två diagram, vilka åskådliggjorde dels den
oreglerade, dels den reglerade spänningen. Av den senare
framgick, att variationerna i den av byråingenjör
Erikson benämnda grundtonen uppgick till max. ± 2,4 %, dä
övertonens variation uppgick till max. +1 %.
Regulatorn arbetar väl, och spänningsvariationerna äro
omärkbara. Sedermera har den erfarenheten gjorts, att
man utan olägenhet kan tillåta betydligt större
spänningsvariationer, vilket också ur kostnadssynpunkt är
nödvändigt i de yttre näten.

Tekn. dr John Wennerberg: Enligt prov, gjorda hos
Asea i Västerås, kompletterade med resultat, meddelade
från andra håll, kan följande spänningsvariation i regel
anses tillåtlig med hänsyn till belysningen från 220 volts

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>