Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1932 - Om framställning av smidbart järn direkt ur malm, av Bo Kalling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och denna kan icke lämpligen utföras medan
svampen ännu har hög temperatur. Men även i de fall då
denna anrikning icke är nödvändig, så synes det
åtminstone icke för närvarande kunna medföra någon
vinst att sammankoppla reduktionsprocessen med
smältningsprocessen. En dylik kontinuerlig
nedsmältning försvårar möjligheten att träffa den
önskade analysen och utföra eventuellt erforderlig
raffinering.
Om man betraktar den direkta järnframställningen
uteslutande som en hjälpprocess för att tillgodose
stålverkens behov av ett prima skrot, så framgår
ännu tydligare fördelen av att stanna vid produkten
järnsvamp.
En annan fråga är, huruvida en smältprocess för
direkt framställning av stål utan järnsvamp som
mellanprodukt kan tänkas ge en lika billig produkt
som järnsvampsprocesserna. I så fall har naturligtvis
smältproeessen företräde även om det endast är
fråga om råjärnsframställning för stålverkets behov.
Överväger man de faktorer, som påverka det
framställda järnets tillverkningskostnad skall man
emellertid finna, att ju längre reduktionen hinner
förlöpa innan temperaturen höjes till
smältningstemperatur, desto större bli möjligheterna för en
ekonomisk process. Det vill säga, vägen över
järnsvamp bör alltid eftersträvas. En nedsmältning av
en blandning av kol och malm utan tillräcklig
förreduktion vid lägre temperatur medför alltid
följande olägenheter:
1. Låg CO2 halt i den avgående reaktionsgasen,
dvs. hög kolåtgång.
2. Av samma anledning erhåller man hög
energiförbrukning, vilken ytterligare höjes genom
förhållandet, att reduktionsprocessen utföres vid onödigt
hög temperatur (stålugnstemperaturen i st. f. ca 900°).
3. Därtill kommer svavelfrågan, som är betydligt
svårare att lösa vid en smältprocess än vid en
järnsvampsprocess. Sammanblandning av svavelhaltigt
kol med järnmalmen måste vid en smältprocess alltid
medföra en relativt hög svavelhalt i stålet. Man
synes därför vid smältprocessen vara begränsad till
träkol som reduktionsmedel, om man önskar en
svavelren produkt.
Jag skall nu till sist ge en hastig överblick av de
metoder, som vuxit fram under de senaste
årtiondenas strävan efter en ekonomisk direkt
järnframställning. Jag skall icke tynga framställningen med
något mera fullständigt uppräknande av alla de
metoder, som prövats eller föreslagits, de äro
oräkneliga, utan endast hålla mig till några få
huvudsakligen svenska metoder, som väckt intresse inom
den svenska järnhanteringen.
Sieurin’s process. En anläggning enligt Sieurins
förfarande finnes i Höganäs. Denna anläggning
har under långa tider varit den enda i världen,
som haft en regelbunden produktion av järnsvamp.
Denna har försålts till bruken inom landet och även
i viss utsträckning exporterats. Metoden började
tillämpas i industriell skala redan 1911 och
kapaciteten utgör numera ca 20 000 ton pr år.
Metoden är utarbetad speciellt med tanke på
förhållandena i Höganäs. Principen består däri, att
malmslig och kol lagervis inpackas i lergodskapslar,
vilka sedan upphettas i stora gaseldade ringugnar.
Reduktionen sker genom gasdiffusion mellan
kol- och malmskiktet. Kolets svavelhalt upptages av
kalk, som inblandas i kolmaterialet. Svampen
erhålles i form av sintrade porösa kakor.
Processen bör förbruka en ganska hög total
kolmängd på grund av den i förhållande till
produktionen relativt stora ugnsanläggningen, ehuru
kolmaterialets energiinnehåll effektivt kan utnyttjas för
processen. En olägenhet hos processen ligger i
användandet av tegelkapslarna, vilka äro en stor
förbrukningsartikel. Detta kanske icke betyder så
mycket för Höganäs såsom även varande lergodsproducent,
men minskar i någon mån möjligheterna för
processens utnyttjande på andra håll.
Wibergs metod. Enligt denna försiggår
reduktionen av malmen, som är i styckeform, i ett schakt.
Reduktionen sker med koloxid, som inledes nedtill i
schaktet. Den bildade reaktionsgasen, som alltid
håller en viss kvantitet kolsyra, ledes från ugnen
igenom ett med elektrisk ström upphettat kollager,
karburatorn, där dess kolsyrehalt genom reaktion
med kolet återföres till koloxid, som på nytt tillföres
reduktionsugnen. Det nya i Wibergs metod är den
eleganta princip, enligt vilken han utför gascirkulationen
för att öka kolsyrehalten i den avgående reaktionsgasen.
I stället för att såsom förut varit brukligt vid
användning av återkolningsprincipen uttaga den
cirkulerande gasen från schaktets översta del uttager han
den lägre ned och låter endast överskottsgasen
fortsätta upp genom schaktet. Genom att på så sätt en,
mindre gasmängd utför förreduktionen av malmen
erhålles högre kolsyrehalt i densamma och teoretiskt
kan en så hög CO2-halt erhållas (vid reduktion av
FE3O4)CO2 : CO = 70 : 30) att reaktionsgasens
kvarvarande bränslevärde icke blir större än som
erfordras för malmens förvärmning.
Då reduktionsgasen när den från karburatorn
inkommer i ugnen har erforderlig reduktionstemperatur
och malmen förvärmes i schaktets övre del genom
avloppsgasens förbränning behöver icke
reduktionsugnen tillföras någon annan värmekälla, utan sker
den erforderliga energitillförseln i karburatorn
medelst elektrisk ström.
Processen bör tydligen teoretiskt sett kunna
utföras med låg förbrukning av såväl reduktionskol
som elektrisk energi.
Såvitt bekant har vid de hittills utförda försöken
endast träkol kommit till användning, men det är
naturligtvis icke uteslutet att i karburatorn ha någon
fossil kolsort och inkoppla ett kalkfilter efter
densamma för svavlets absorption.
Vad malmen beträffar, så måste denna vara i
styckeform och får icke vara mullbildande så att
schaktet kan igentäppas.
En mindre försöksanläggning enligt Wibergs
metod är utförd vid Domnarvet, vilken lär ha lämnat
tillfredsställande resultat.
Christiansens metod. I detta sammanhang kunna
de försök omnämnas, som blivit utförda av Christiansen
vid Nybergs gruvaktiebolag. Han omändrade en
vanlig Gröndals brikettugn till reduktionsugn med
avsikt att direkt reducera sligbriketterna efter
sintringen. Av intresse är särskilt det av Christiansen
utarbetade förfaringssättet för reaktionsgasens
återkolning. Han använde nämligen icke en elektriskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
