Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 DEC. 1932
BERGSVETENSKAP
93
tektogenetisk bild: vid en
genomsnittlig stupning av nära 60° hade
överallt den sura sido stenen rört sig uppåt
i förhållande till svartmalmen. Man
får icke antaga, att svartmalmen var
stilla, utan att denna på grund av det
högre tryck, som behövdes, för att den
skulle bliva plastisk, vid en allmän
uppåtrörelse steg långsammare än den
mera plastiska sura bergarten, som på
alla sidor omgav densamma.
Bergarterna ha dock icke överallt varit
lättrörliga utan delvis trögflytande,
som deras utdragna, sliriga, ofta
skikt-artade struktur och bibehållandet av
rörelseytor med säkert tydbara
rörelsespår visar. Dessa skärytor kunna
ha utbildats först i det sista stadiet
av tilldragelsen, som i det hela var
förbunden med stelning. Från det
första, mera lättflytande stadiet äro
ej några rörelsespår bibehållna, men
möjligen kan man förmoda, att
också då de olika bergartkomponenternas rörelser
voro riktade på det sätt, som vi kunna iakttaga i
senare tiders rörelsespår. Vid bergarternas inbördes
rörelse har det alltså ägt rum ett skiljande av
bergartkomponenterna - det har ägt rum en
"tryckseparation" eller "tryckanrikning": de lättrörliga
sura bergarterna hava tryckts uppåt, den mera
motståndskraftiga svartmalmen har blivit efter och
övergår mot djupet i större utsträckning i
bergartsassociationerna än före den inbördes rörelsen. Detta
överraskande resultat är praktiskt viktigt. Man kan
antaga, att svartmalmslinserna tilltaga mot djupet,
och åt detta håll måste man söka malmernas
fortsättningar.
Fig. 7. Glidyta i Rammelsberg. Det mot åskådaren vända blocket har sjunkit.
Varje kännare av de tyska saltbergen tänker vid
denna skildring på anhydritens uppträdande i de
hannoverska saltdomerna. Också den spröda
anhydri-ten blir efter vid saltbergens rörelse uppåt i
saltdomen, i förhållande till de andra lättare rörliga
salterna. En genom tryckanrikning åstadkommen
anhopning av anhydrit i en saltstocks basisregion
kunde man t. e. förr iakttaga i Frisch-Gltick vid
Eime. I topparna på saltstockarna saknas däremot
ofta anhydriten mellan det äldre kalilagret och det
yngre stensaltlagret.
Saltbergen differentieras vid tryck icke endast
genom utskiljandet av anhydrit, utan även de andra
komponenterna skiljas ofta åt och anhopas på annat
Fig. 8. Glidyta i sandsten vid Wartenbergsvägen vid Hohnstein, 1921. Efter Weicher och Wiese. Hängandet har rört sig nedåt mot~ hög,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
