Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1932 - I. Herlitz: Praktisk beräkning av kortslutningsströmmar i ledningsnät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
2 JAN. 1932
skin, innebär i denna konstruktion, att
tomgångs-karakteristiken tankes ersatt av den räta linjen T K’.
genom tomgångspunkten. Felet är som synes
obetydligt - högst ca 5 % - så länge
skärningspunkten, och alltså den inducerade spänningen, ligger
under märkspänningen. I den gränspunkt, då den
inducerade spänningen blir lika med märkspänningen,
gäller tydligen
__ mE __ E
%k + Xu Xb -\- Xu
dvs. den permanenta och den plötsliga
kortslutningsströmmen äro lika stora. Härur kan värdet på Xu
bestämmas till
varur
h = V-
&k –- A6
eller för genomsnittsvärden på de ingående
konstanterna ca 20 % över normalströmmen. Polspänningen
blir härvid ca 80 å 85 % av normalspännirigen.
Vid större värden på Xu eller m ger tydligen
formeln med k - m för stora värden, men även den
"exakta" metoden uppvisar det egendomliga
resultatet, att först den inducerade spänningen och
slutligen även polspänningen blir större än
märkspänningen. Vid den i fig. tänkta magnetiseringen,
motsvarande m = 2,5 - vilket visserligen är ett onormalt
högt värde - blir sålunda i gränsfallet Xu = oo
pol-spänningen 40 % över märkspänningen.
Detta resultat är uppenbart orimligt.
Förklaringen ligger däri, att en magnetisering motsvarande
m ;> l alltid förutsätter en belastning på maskinen,
och att den "exakta" metoden gäller endast under
förutsättning, att denna belastning efter
kortslutningen faller bort, så att kortslutningsströmmen
utgör maskinens enda belastning. Att detta skall
ske är emellertid osannolikt, om såsom i ovannämnda
gränsfall spänningsfallet endast skulle uppgå till 15
å 20 % och blir för mycket stora yttre impedanser
alldeles uteslutet. Under inga omständigheter bör
man behöva räkna med att större del av belastningen
bortfaller än vad som erfordras för att polspänningen
skall återtaga ungefär normalt värde. Slutligen bör
observeras, att den grafiska metoden inom detta
område ger en permanent kortslutningsström, som är
större än den plötsliga, vilket med de för metoden
gällande förutsättningarna är förklarligt men för
praktiska fall osannolikt.
Det enklaste synes otvivelaktigt vara att inom
detta område sätta Ik = Ib. Det kan visserligen som
alternativ ifrågasättas, huruvida man för att komma
något på säkra sidan i stället borde beräkna Ik ur
polspänningen och den yttre reaktansen enbart, men
skillnaden blir i allmänhet icke väsentlig, och den
härigenom införda komplikationen synes därför vara
överflödig.
Man skulle alltså generellt sätta
m E
(8)
me.d den enda begränsningen, att lk sättes lika med
Ib, (som ju under alla förhållanden måste beräknas)
om det beräknade värdet skulle utfalla större än lb.
Konstanten m kan tydligen bestämmas ur
maskinens tomgångs- och belastningskurvor, men fullt
tillräcklig noggrannhet för praktiska behov kan även
erhållas ur den enkla formeln
w=l+y-(0,4+sin(p) ............ (9)
ho
För normal last och cos y - 0,8 övergår denna
formel i
(9 a)
VDE rekommenderar en något fullständigare
formel, baserad på den antagna normalkarakteristiken
för generatorer och även beaktande magnetiseringens
beroende av läckreaktansen. Jämförande
undersökningar visa emellertid, att denna komplikation
knappast är av behovet påkallad. Vid särskilt
noggranna undersökningar över ett visst nät kunna ju
alltid exakta värden erhållas ur provningsdata för
maskinerna.
Om den yttre kretsen har avsevärt ohmskt
motstånd bör formeln tydligen kompletteras till
’* =
mE
X.)» + R\
(10)
I denna formel finnes för maskiner med utpräglade
poler ett fel beroende på att dylika maskiner hava
olika "längsfält"- och "tvärfälf-reaktans beroende
på den olika reaktansen under polerna och i
polluckorna. Detta fenomen har bl. a. undersökts av
OLLENDORFF, vars formel efter någon omformning
giver följande uttryck på den impedans med vilken
man bör räkna.
i fLl
A l - –-
där
Xa - längsfältreaktansen, inkl. yttre reaktans
[alltså = Xk + Xu i ek v. (10)].
Xq - tvärfältreaktansen, inkl. yttre reaktans.
Det fel, som uppstår, om man sätter den andra
parentesen lika med l och alltså tillämpar ekv. (10),
blir störst om R2 - Xa Xq, då parentesen blir
a + X
Sättes här Xa : Xq == 2, vilket approximativt gäller
för en maskin med utpräglade poler och utan yttre
reaktans, erhålles
z = 0,94 v/Ä^f- (xT+X?
dvs. felet i ekv. (10) uppgår till högst 6 %. Något
praktiskt behov att korrigera formeln kan därför
icke anses föreligga.
Kortslutning mellan två uttag.
Den plötsliga kortslutningsströmmen skulle enligt
teorien vid kortslutning mellan två uttag bli^3/2 =
.j= 0,866 gånger strömmen vid trefasig kortslutning.
Vid stor yttre impedans är detta självklart. Vid
direkt kortslutning av en generator däremot visa
experiment, att strömmens amplitudvärde vanligen
blir lika stort som vid trefasig kortslutning, men att
kurvfoimen är så pass starkt tillspetsad, att ef f ek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
