Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 4 mars 1933 - Insänt: En ingenjörs syn på konjunkturläget, av Alvar Lenning - Notiser - Elektrifiering av Västkustbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beträffande orsakssammanhanget mellan rationalisering
och arbetslöshet är det ju självfallet att rationalisering
medför s. k. rubbningsarbetslöshet, men därmed
är icke alls sagt, att en generell arbetslöshet blir
följden. Det är endast när rationaliseringen leder till
prissammanbrott som onormal arbetslöshet uppstår. Den
tendens till sänkning av arbetslönen, som
rationaliseringen i o. f. sig kan medföra, med ty åtföljande
minskning av köpkraften hos arbetarskarorna, kompenseras
nämligen exakt av den ökade köpkraft, som företagarna
själva få behålla i och med att priset per arbetsenhet
tenderar nedåt. I den mån denna behållna köpkraft
inriktas på ny företagsamhet, uppstår ny efterfrågan på
arbetskraft, varav följer att den ledigblivna
arbetskraften absorberas och arbetslönen hålles uppe.
Förutsättningen för det hela är dock, att mänsklighetens
naturliga företagsamhet icke stäckes genom att
dess ekonomiska kalkyler förlora den grundval, som en
någorlunda fast prisnivå utgör, ty då uppstår först och
främst för företagarna ingen sådan behållen köpkraft,
som nyss beskrivits. Då först medför rationaliseringen
arbetslöshet, och prisnivån faller hastigt, slutligen
ramlar allt överända – mera lavinartat ju längre
kapitalsamling och rationalisering ha drivits. Det är endast
primitiva länder och folk med självhushållning,
"hantverk, åkerbruk och boskapsskötsel", som kunna undgå
kriser av detta slag. Men denna kinesiska standard är
det väl numera ingen, som på allvar eftersträvar.
Vårt problem är alltså, icke att söka motarbeta
fortsatt rationalisering eller att söka förbruka maskiner
eller varulager, att fördela "arbetstillfällen", förkorta
arbetstiden, etc., ty dessa bekymmer lösa sig
automatiskt under förutsättning att man även rationaliserar
betalningsmedelsförsörjningen, så att denna blir klokt
avpassad efter produktionen i ändamål att prisindex
(vilket av dessa man nu skall välja) icke tillåtes sjunka.
Ty så mycket är visst: rationaliseringen, som är enda
vägen till höjd levnadsstandard, medför vid konstant
betalningsmedelsförsörjning att en allt större mängd
produkter måste omsättas per betalningsenhet, och som
cirkulationshastigheten icke kan ökas över en viss gräns,
måste prisfall uppstå, varav följer mindre intiativkraft,
mindre cirkulationshastighet, fortsatt prisfall och så
är krisen ett faktum igen.
Botten når man icke förrän prisfallet gått så långt,
att med den kvarvarande cirkulationshastigheten hos
betalningsmedlen allt utbyte av varor och tjänster kan
inpressas i den återstående mängden betalningsmedel –
om ens då. Man får härvid tänka på, att betalningsmedlen
i vår tid icke bestå uteslutande av sedlar och andra
mynt utan i stor utsträckning även av obligationer,
inteckningar och även aktier, vilkas värden i sedlar
räknat också dala under en depressionsperiod.
Att utöka mängden betalningsmedel sker effektivast
i form av ökad sedelutgivning, dvs. genom reglerad
inflation. Att kloka och avpassade projekt av denna art
ännu på många håll möta en så oresonlig och kategorisk
kritik skulle jag tro beror på rent psykologiska orsaker
– man tror alltjämt att det måste gå som under den
måttlösa tyska inflationen i Tyskland av år 1922. Ordet
inflation har med andra ord en alltför dålig klang.
"The chief problem of our present day administration
is to bring about as much inflation as possible without
using that detestable word" skrev en känd amerikansk
tidskrift för icke så länge sedan. Jämför det av dr
Åkerman begagnade slagordet "inflationsfaran".
Som nämnt är det icke stor uträkning för ett litet
land att ensamt ställa till med en inflation – med
hänsyn nämligen till risken för handelspolitiska
förvecklingar och till de åtföljande störningarna i export- och
importpriser. Istället måste vårt hopp stå till de större
länderna, främst till Amerika. Eftersom den
lagstiftande församlingen därstädes icke ännu. synes vara
mogen att antaga det lagförslag, som utarbetats i denna
sak (den s. k. Garner bill) torde man ingenting annat ha
att göra än att vänta tills de amerikanska statsfinanserna
blivit så försämrade, att ingenting annat återstår än att
finansiera utgifterna med ny sedelutgivning. Men då
är klokskapen satt ur spelet och därmed även garantien
för att inflationen blir avvägd så som den bör. Det vore
väl om det icke behövde gå därhän vare sig i Amerika
eller hos oss. Alvar Lenning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
