Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Arbetslöshetsfrågan ur ingenjörssynpunkt, av Erik Aug. Forsberg - Diskussion, av O. Wiberg, B. R:son Gyllenram, Karl A. Wessblad och G. Dalén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beställningar hos näringsidkare och i egen regi, skola väljas
sådana, som giva största utbyte eller räntabilitet. Detta
är också den effektivaste och för landet mest
välsignelsebringande formen av arbetslöshetsförsäkring. En
förkortning av arbetstiden är däremot med all säkerhet
ineffektiv och kräver dessutom det nära nog
ouppnåeliga att alla de civiliserade staterna ur
konkurrenshänsyn äro tvingade att samtidigt gå in för denna
reform. Inga understöd böra utbetalas åt arbetsföra utan
motprestation. Följden skulle sålunda bliva en
lönestegring icke förorsakad av strejker eller andra
kollektiva stridsmedel, utan genom fri anpassning och
efterfrågan på arbetskraft. Vi få då med all sannolikhet
bevittna, att den icke tillkommer i huvudsak
byggnadsarbetare och några andra utvalda grupper inom
hemmaindustrien med redan uppskruvade löner. En
motsvarande lönestegring måste givetvis komma även den
stora tjänstemannagruppen, statens civila och militära,
kommunernas, industriernas och handelns tjänstemän
till del. Staten bör även iakttaga att icke onödigtvis
betunga näringslivet för täckande av dessa utgifter,
utan de skola täckas, så att inflation uppstår i önskad
grad. Samtidigt som staten går in för att utföra en
dylik hjälpverksamhet, måste den naturligtvis kräva, att
den kamp och det ekonomiska inbördeskrig, som pågått
mellan arbetare och arbetsgivare i form av kollektiva
strider skall avblåsas, då ett härigenom förorsakat
enormt slöseri med landets medel näppeligen kan få
florera samtidigt med att staten tager kostnaderna för en
hjälpaktion. Detta borde ha varit beaktat redan för
den nu pågående hjälpverksamheten.
Disponent B. R:son Gyllenram: Den inställning, som
myndigheter och intresserade parter hittills intagit till
arbetslöshetsfrågan, skulle kunna vara motiverad under
förutsättning, att arbetslösheten vore en tillfällig
företeelse, med vars försvinnande man säkert kan räkna.
Så lättvindigt få vi dock icke se på saken, utan vi bliva
nog tvungna att söka leta efter orsakerna, och det
första, som då framträder, är att arbetslösheten är en
konstant företeelse av varierande storlek.
Arbetslösheten har existerat så länge densamma varit lagligt
tillåten och till och med litet längre.
Den bestämmelse, som fanns i 1871 års
fattigvårdsförordning, att envar, som är arbetsför, skall försörja
sig själv och sina minderåriga barn, efterlevdes
måhända när förordningen utfärdades, men icke länge
därefter. Redan i slutet av 1800-talet blevo
nödhjälpsarbeten i de större städerna vanliga. På 1890-talet
fanns redan en kommitté i arbetslöshetsfrågan. På
senare år har arbetslösheten blivit allt allvarligare.
Tidigare bestod samhället av ett mycket stort antal
företagare, vilka alla voro något så när små. Detta
medförde, att antalet löntagare, antalet arbetare mot
lön, var färre än nu i förhållande till företagarna. Under
denna tid hade var och en större möjlighet att övergå
från löntagare till självständig företagare.
Det samhälle, i vilket vi idag arbeta, består av ett
mycket ringa antal företagare och ett stort antal
löntagare. År 1870 arbetade 72,4 % av befolkningen inom
jordbruk med binäringar, år 1920 44 %. Inom industri
bergsbruk, handel och samfärdsel voro siffrorna: år
1870: 19,8 % och år 1920: 50,2 %. Naturligt nog måste
i våra dagars samhälle finnas betydligt större
förutsättningar för allvarlig arbetslöshet, när samhällets
ordinarie funktion av en eller annan orsak blir störd.
Vi kunna dock icke säga, att i samhällets konstruktion
ligger någon anledning till arbetslöshet, men vi kunna
icke komma ifrån att i dess konstruktion ligga
förutsättningar för en allvarlig arbetslöshet, då den ordinarie
verksamheten blir störd.
Förr ansågo både samhället och den enskilde
individen, att den senare hade försörjningsplikt mot sig
själv. Numera synas till och med vissa myndigheter
i en del fall omfatta den inom många löntagargrupper
förfäktade åsikten, att individen ej längre har
skyldighet att söka skaffa sig uppehälle. Han skall beredas
arbete genom det allmännas försorg och t. o. m. enligt
bestämd lön. Denna omsvängning i tänkesättet är
mycket allvarlig och mycket farlig.
Men utvecklingen har gält längre. När vissa stora
folkgrupper sett att de icke kunna genom eget arbete
och egen utveckling förbättra sina levnadsvillkor, så
hava de i samlad trupp höjt priset på sin arbetskraft,
oberoende av prestationen. Detta är en bekväm väg,
som lyckas, när gruppen är tillräckligt stark. Den
starkaste tager vad han kan taga. Vidhållas kraven och
arbetsgivarna ej kunna betala, då uppstår arbetslöshet
till dess kraven minskas.
Nu rikligt förekommande nödhjälpsarbeten
förstärka kraftigt den uppfattningen, att någon plikt för
den enskilde att skaffa arbete icke längre förefinnes.
Naturligtvis har en företagare lättare än annars att
avskeda personal, när han vet, att denna personal kan
få annat arbete. Någon hänsyn behöver då icke tagas.
Å andra sidan minskas i många fall när
nödhjälpsarbete står till buds initiativet till egen och närståendes
försörjning. I förekomsten av nödhjälpsarbeten av
olika slag och olika benämningar ligger i viss mån
förutsättning för ökad arbetslöshet. Skulle vi därtill
få arbetslöshetsförsäkring med statsbidrag, avlastas
individens självansvar ytterligare.
Nödvändigheten av att arbetslönen sänkes i
nedåtgående tider är tillräckligt omvittnad. Det har dock
aldrig stått klart i det allmänna medvetandet, att ju
högre värde en per tidsenhet utförd produkt besitter,
ju högre kan tiden betalas. Härav det ständiga
motståndet mot förbättrade produktionsmetoder, och det
underliga påståendet, att förbättrade arbetsmetoder
skulle åstadkomma arbetslöshet. Hela vår nuvarande
levnadsstandard, höjningen av arbetareklassen från den
ekonomiska nivå, på vilken den stod under föregående
århundrade, och till dess nuvarande ställning har endast
kunnat ernås genom att med bättre maskinell
utrustning och bättre arbetsplanering mera kan produceras per
timme och man än tidigare. Värdet av arbetarnas
produktion per tidsenhet har stigit och valutan av detta
värde har kommit dem till del i form av ökad
arbetslön. Denna måste dock alltid stå i proportion till
värdet av den stegring i varans försäljningsvärde, som
uppstår genom arbetet. Därför måste arbetslönen
avpassas efter varans försäljningsvärde, även i tider med
sjunkande priser.
En under senaste årtionde viktig förändring har
uppstått därigenom, att uppbyggandet av samhällen i andra
världsdelar för Europas vidkommande avtagit. Europa
har tidigare varje år till Amerika lämnat ett visst
befolkningsöverskott, varigenom således försörjningen av
detta överflyttats till Amerika. Denna åderlåtning har
för de olika europeiska länderna ur andra synpunkter
självfallet medfört vissa nackdelar. Huvudsaken är
emellertid att genom avtagande nydaning i de
transoceana länderna svårigheterna för arbetsanskafining i
Europa skärpts. Man kan förstå de förslag, som
framkommit, att ånyo igångsätta en stor utbyggnad av nya
länder, t. e. Manchuriet, Syd-Amerika och södra Afrika,
för att därstädes kunna få avsättning för den europeiska
och amerikanska industriens produkter och samtidigt
där kunna placera befolkningsöverskottet.
Men det är icke endast ifråga om inställningen till
arbetet och inställningen till arbetskostnaderna, som
felaktigheter under de senaste årtiondena begåtts. Även
ledningen av produktionsstegringen skulle i vissa fall
kunna varit lyckligare. För någon tid sedan visade
kommerserådet Enström ånyo, huru utvecklingen
framgår efter vissa bestämda linjer och huru goda och dåliga
tider växla med varandra. I samma mån, som dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
