Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 29 april 1933 - Bolidenföretaget, av Oscar Falkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det skäl, som ansågs ensamt för sig utslagsgivande
till förmån för kustalternativet, var emellertid
hänsynen till de sanitära förhållandena. Vid verket
skulle stora kvantiteter arseniksyrlighet komma att
framställas, och någon gång komme kanske av en
olyckshändelse något därav att följa med ut i det
förbiflytande lilla vattendraget och ställa till
spektakel. Även om någon skada aldrig uppträdde,
skulle dock inbillningen härom hållas vid liv och
föranleda oro och kanske varjehanda restriktioner
från det allmännas sida. Många av oss veta av egen
erfarenhet, vilka svårigheter anrikningsverken i
bergslagen haft av klagomål och stora
ersättningskrav från strandägare vid vattendrag och sjöar,
vari en del, oftast ganska oskyldigt anrikningsslamm
utrinner. Tänk då vad som skulle kunna påståtts i
vårt fall! Om däremot några små arsenikmängder
skulle komma att vid något tillfälle rinna ut i havet
från ett vid kusten lagt verk, är detta naturligtvis
fullkomligt betydelselöst. Belysande för vad
inbillningen likafullt kan hitta på, är en
Köpenhamnsläkares påstående i en dansk tidningsartikel för
något år sedan, att vattnet i Öresund vore förgiftat
av den av oss i Bottniska viken utsläppta arseniken!
Dels utsläppa vi emellertid ingen arsenik och dels
skulle det vara omöjligt att, även om man försökte
det, åstadkomma sagda resultat. Gjorda utredningar
hava nämligen visat, att vid Östersjöns
vattenomsättning skulle vi kunna däri utsläppa hela vår
årsproduktion av arseniksyrlighet, utan att vattnets
arsenikhalt ändock bleve mer än 1/25 av den
arsenikhalt, som finnes i Oceanens vatten. Detta borde
vara lugnande.
Av nämnda skäl beslöt man sig alltså för
smältverkets förläggande till kusten. Två alternativ till
placering förelågo härvid, det ena var Kåge hamn,
10 km norr om Skellefteå stad och 30 km fågelvägen
öster om Boliden, det andra var Rönnskär, 2 1/2 km
utanför Skelleftehamn, 18 km från Skellefteå stad
och nära 50 km fågelvägen från Boliden. Man
stannade för det sistnämnda alternativet trots det
längre avståndet från Boliden. Anledning härtill
var bl. a. att Rönnskär befanns vara ur vissa
synpunkter nästan idealisk för vårt behov. Området
är just lagom stort för ett verk av den maximala
omfattning, som kan komma ifråga; djup och mot
sjögång skyddad hamn kunde ordnas och – vilket
var det viktigaste – Rönnskär ligger alldeles fritt
ute i sjön, varför man icke riskerar att störa några
grannar med rök och annat ofrånkomligt industriellt
obehag. Kommunikationsfrågan blev
tillfredsställande ordnad genom att bolaget byggde bredspåriga
järnvägar å tillsammans 25 km längd, dels från
Boliden till Slinds anhalt å statsbanan Bastuträsk–Skellefteå,
dels från Skelleftehamn till Rönnskär, samt
genom att ett längre avtal uppgjordes med Statens
järnvägar om malmens transporterande över dessa
banor och den mellanliggande delen av statsbanan.
Vid en årsbrytning av 375 000 ton malm av
fyndighetens förut angivna medelsammansättning och
smältning av därur erhållna smält- och hårdmalmer
tillsammans med smärre partier från andra svenska
gruvor inköpta kopparsliger kommer man att såsom
slutprodukter erhålla inalles ca 6 000 ton
elektrolytkoppar i form av wirebars, ca 18 000 kg silver, ca
6 700 kg guld och över 40 000 ton arseniksyrlighet.
Produktionen av koppar i världen har under den
senasto femårsperioden utgjort i runt tal 1 1/2 mill.
ton. Den största tillverkningen sker i Förenta
staterna, som lämnat ungefär hälften av världens
produktion, varefter komma Chile och Sydafrika. Den
sydafrikanska produktionen är stadd i kraftigt
stigande efter de relativt nyligen gjorda upptäckterna
av stora kopparmalmer i Congo och framförallt
Rhodesia. I Rhodesia har blottats flera hundra
millioner ton malm med i genomsnitt över 4 % koppar,
medan exempelvis de stora fyndigheterna i U. S. A.
hava i genomsnitt endast 1 à 1 1/2 % koppar. De
afrikanska gruvföretagen arbeta också säkerligen
med de lägsta produktionskostnaderna i världen,
pr ton koppar räknat.
Elektrolytkopparpriset var 1913 i medeltal 72
guldpund och 1923–1929 i medeltal 69,6 guldpund.
Efter 1929 har kopparpriset varit i nästan ständigt
sjunkande, vilket, förutom på det allmänna
prisläget, torde bero på den ökade produktionskapaciteten
– bl. a. den nytillkomna i Afrika – utan
motsvarande stegring i efterfrågan, samt icke minst
på den internationella kopparkartellens
sammanbrott. Vid nuvarande prisläge, 32 1/2 papperspund
motsvarande 23 guldpund, alltså endast tredjedelen
av föikrigspriset, torde mycket få av världens
kopparproducenter arbeta med förtjänst, de flesta
säkerligen med förlust. En del av de nya sydafrikanska
verken uppgivas emellertid hava så låga
produktionskostnader som 22 à 23 papperspund per ton,
men då ingår däri icke ränta och amortering på
anläggningarna. För att skydda sin inhemska
produktion har som bekant Amerika under senaste tid lagt
en betydlig tull på koppar, 4 c. pr lb motsvarande
ca 500 kr. pr ton eller nästan lika mycket som det
nuvarande kopparpriset, och tullfrågan har även
diskuterats för Englands vidkommande. Detta har
bl. a. medfört viss osäkerhet beträffande
kopparnoteringarna, eftersom dessa alltid utgårtt just från
Amerika och England. På grund av att, såsom sagt,
endasi; en relativt obetydlig del av världens
kopparproduktion torde bära sig vid nuvarande prisläge,
kan man kanske förutsätta, att kopparprisen skola
inom rimlig tid åter stiga om också ej upp till den
tidigare nivån.
I Sverige har importen av koppar varit ca 33 000
ton under 1931 och ca 20 000 ton under 1932,
huvudsakligen elektrolytkoppar. Bolidens
kopparproduktion kommer alltså att ersätta endast ungefär 1/5 av
den normala importen. Nämnas må, att alla blivande
kopparleveranser till den pågående järnvägselektrifieringen
skola enligt träffade avtal ske med Bolidenkoppar.
Sveriges förutvarande inhemska tillverkning av
koppar vid Hälsingborg och Oskarshamn, som varit
baserad å importerat råmaterial, har under de
senare; åren uppgått till inalles ca 5 000 ton per år
– dock ingen elektrolytkoppar. En gång i tiden
hade Sverige världens då största koppargruva, det
var Falu gruva under dess glansperiod på 1600- och
1700-talen. Dess maximala årsproduktion var
emellertid endast ca 3 000 ton koppar, vilket ju
dag ej låter mycket – endast hälften av Bolidens.
Ännu mot senare delen av 1800-talet hade likväl
från Falun erhållits mer metallisk koppar än från
någon annan koppargruva i världen eller över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
