Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 6 maj 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyskland. I vad måu den nye presidenten är mannen att
genom ett fast oeli klokt bruk av denna diktatorsmakt
leda landet ur krisen får framtiden utvisa. Det
åvilar honom för övrigt även att slutligt ordna
skuldförhållandet till Europa. Han har i dagarna mottagit
personligt besök för konferens i Washington av
Mac Donald och Herriot.
Ministerposterna har presidenten Roosevelt
placerat ut opartiskt icke blott mellan de olika
politiker-grupperna inom det segrande demokratiska partiet
utan även utanför de strängare dragna particirklarna.
Statssekreterare-(utrikesmirister)posten har
anförtrotts den demokratiske senatorn Cordel Hull
från Tennessee, finansministeriet har övertagits av
New York’aren William Woodin. En kvinnlig
minister – den första i centralregeringen – Miss
Frances E. Perkins – har fått hand om
arbetsministeriet. En ny socialpolitik av mera positiv
karaktär synes också vara att vänta i U. S. A.
De närmaste månadernas utveckling i Amerika är
otvivelaktigt kritisk och betydelsefull. Världens
uppmärksamhet har emellertid under de sista månaderna
i ännu högre grad varit inriktad mot Tyskland, där
på kort tid en regimförändring av världshistorisk
innebörd genomförts.
Det yttre förloppet är följande: den 28 januari
vägrade rikspresident von Hindenburg rikskanslern
general von Schleicher den av honom begärda
fullmakten att upplösa riksdagen efter misstroendevotum.
Schleicher avgick. Den 30 januari bildade
de nu efter överläggningar på nyåret försonade von
Papen och Hitler en "nationell regering" med Hitler
som rikskansler samt von Papen som vicekansler
och rikskommissarie för Preussen. Som
utrikesminister kvarstår von Neurath. I övrigt utgör
regeringen en koalition av tysknationella och nazister:
det är Harzburgfronten som återuppstår. De
tysknationella företrädas framför allt av sin ledare
Hugenberg som ekonomiminister och Stalhelmledåren
Seldte som arbetsminister, de senare utom av Hitler
av riksdagstalmannen Göring och inrikesminister
Frick. Den nationella koalitionens regering upplöser
därefter riksdagen. Valet utsättes till den 5 mars.
Den 28 februari förövar en holländsk kommunist ett
mordbrandsattentat mot riksdagshuset i Berlin, vilket
tages till motiv för omfattande polisingripande mot
det kommunistiska partiet och en kraftig nationell
propaganda. Valet – med 95 % valdeltagande –
blir en lysande seger för den nationella regeringen,
vilken erövrar absolut majoritet (52 %) av rösterna
bland väljarna och 340 mandat av 647. De
tysknationella stå visserligen stilla (52 mandat mot 51),
men nazisterna ensamma nå över 17 millioner röster
(44 %) och öka i högre grad än de andra partiernas
sammanlagda förluster. Centrum håller sig något
så när; socialdemokraterna gå däremot tillbaka från
20,4 till 18,3 % av rösterna, kommunisterna ännu
mer – från 16,9 till 12,1 %. De sistnämnda förlora
över en million röster.
Efter denna valtriumf sätter sig den nya regimen,
fast i sadeln och inrättar sig för en långvarig
diktatur. Riksdagen, från vilken kommunisterna
uteslutits, öppnas den 21 mars i Potsdam, men endast
för att i ceremoniella former hylla den "nationella
revolutionens" seger och votera fullständigt
diktatoriska fullmakter åt regeringen. Härigenom skjutes
även rikspresidenten åt sidan. Även centrum röstar
lör fullmaktslagen, och socialdemokraterna, som
framför allt synas vilja rädda fackföreningsrörelsen,
visa en påtaglig undfallenhet.
Nu följer under den nationella regeringens ledning
ett omfattande systematiskt och hänsynslöst
genomfört "upprensningsarbete". Pressfriheten inskränkes,
och i de olika delstaterna, vilkas lantdagar ävenledes
omvalts och i allmänhet erhållit nationell majoritet,
inrättas av riksregeringen direkt beroende
"kommissariska" regeringschefer. Göring blir
ministerpresident i Preussen. Den federala konstitutionen sättes
ur spelet: på några veckor slutföres sålunda på
diktatorisk väg den mer än sekelgamla striden mellan
delstatspartikularism och centraliserad enhetsstat i
Tyskland till den senares förmån. Motståndet faller
överalt till föga nästan utan ansatser till försvar.
Kommunistiska partiet sättes utom lagen, dess
tidninga: indragas och dess lokaler besättas.
I förvaltningen bortrensas överallt de
demokratiska och marxistiska tjänstemän, vilka under
Weimarregimen anses ha skaffat sig ett monopol på dessa
levebröd. Även judarna, som anses ha identifierat
sig med denna regim, trängas systematiskt tillbaka.
Då utlandspressen börjar publicera "Gräuelpropaganda"
om judeförföljelser, genomföres en dags bojkott av
judiska affärer.
Allt detta försiggår under en våldsam nationell
hänförelse och under en ström av nazistisk
propaganda i alla former, vilken dirigeras av ett ny
tillskapat propagandaministerium, vars chef blir den
kände och skicklige agitatorn Göbbels. På några
veckor fullbordas sålunda ett såväl politiskt som
administrativt och i huvudsak även andligt
besittningstagande av Tyskland. Den nationella
regeringens maktutövning möter icke längre några sorn
helst effektiva hinder.
Större oklarhet råder beträffande de avgörande
maktförhållandena i själva centrum, alltså inom
den nationella koalitionsregeringens eget sköte.
Allt tyder emellertid på att det tysknationella
inflytandet efter riksdagsvalet den 5 mars förlorat
i betydelse – det torde emellertid vara en överdrift
att påstå att det helt skjutits åt sidan. Papen och
Hugeaberg äro alltjämt betydelsefulla personliga
faktorer. De torde i allmänhet utöva en återhållande
inverkan, särskilt i fråga om den antisemitiska
aktionen. Konflikter saknas i varje fall icke. Detta
är ett mycket viktigt moment vid lägets bedömande.
Den nya regimens ekonomiska program har ännu
ej tagit fast gestalt. Så mycket är emellertid tydligt
att den vid arbetslöshetens bekämpande äger en
utomordentlig tillgång i den levande nationella
hänförelsen, som medför att stora arbetargrupper villigt
acceptera en arbetsdisciplin och en lönenivå, som de
förut endast under våldsamt missnöje skulle funnit
sig i. Den nya form för sysselsättande av unga
arbetslösa som ligger i organiserandet av under
militärisk disciplin stående "arbetskommandon" är en
företeelse att observera. Utnämningen av den
tidigare riksbankschefen dr Schacht att ånyo övertaga
denna post efter den avgående dr Luther har gjort
ett gott intryck i utländska finanskretsar.
Huvudsumman av vad som skett i Tyskland är hittills
negativt: störtandet av den demokratisk-parlamentariska
regimen, inaugurerad på sin tid genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
