Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 2 sept. 1933 - Några principfrågor vid industriella kostnadsberäkningar, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försäljaren, åtminstone om man bortser från de fall,
då det gäller att försälja enstaka standardartiklar,
är absolut nödvändigt att ha en utgångspunkt för
bedömande av marknadsläget. Att i en blandad
fabrikation ha på känn alla marknadslägen på
tusentals olika artiklar är naturligtvis uteslutet. Däremot
kan man snart ungefärligen komma underfund med,
huru självkostnaderna ligga i förhållande till det
rådande marknadsläget på olika marknader.
II. Kostnadsberäkningens huvudprinciper.
Vi veta, hur svårt det är att definiera begreppet
vinst inom ett företag. Härom ha i åratal rått
stridigheter, bland annat mellan företagen och
skattemyndigheterna. Särskilt under tider med starkt
varierande material och arbetspriser ha möjligheterna
till konflikter varit synnerligen stora. Nu hänger
ju vinstbegreppet mycket nära samman med
självkostnadsbegreppet, och samma svårigheter, som
finnas för en riktig definition av vinsten, förefinnas
därför jämte många andra vid definiering av självkostnaden.
Jag har funnit, kanske särskilt bland personer
med bokföringen som sin egentliga uppgift, att en
benägenhet finnes att i dylika frågor kritiklöst
följa de linjer, som den av våra jurister
inspirerade skattelagstiftningen fastställt. För min del
måste jag på det allra kraftigaste reagera mot en
sådan ståndpunkt. Juristerna sakna med sin
formalistiska utbildning ofta alla förutsättningar att
bedöma dylika matematiskt-ekonomiska frågor.
Lagarna och bestämmelserna grunda sig i många fall
bevisligen på den rena, oförfalskade okunnigheten,
vilket bland annat framgår därav, att de ofta i
praktiken verka rakt motsatt det syftemål, som
lagstiftarna själva måste ha avsett. Att under sådana
förhållanden låta sig påverkas av skatte juristernas
inställning kan naturligtvis ej vara riktigt. Vi
måste i stället hålla fast vid vad som är rätt och
rimligt och sedan göra, vad som i vår förmåga står
för att få skattelagarna ändrade i överensstämmelse härmed.
Vi kunna ju ej rättvisligen tala om, att vinst
uppstår inom ett företag, som oförändrat till sin
storlek arbetar normalt, såvida ej resultatet av
rörelsen blir ett verkligt nettoöverskott, utan att
tillskott av penningar utifrån behöver ske. Vi sågo
under kristiden visserligen företag, som i böckerna
uppvisade stora vinster, men som icke desto mindre
måste låta göra nyteckningar eller låna för att
erhålla penningar till utdelningen, och detta ehuru de
icke på något sätt utvidgat sina anläggningar.
Bokföringstekniskt sett förelåg ju ingalunda vad man
kallar falsk bokföring, tvärtom, alla bokföringskatekesens
föreskrifter voro följda. Man kunde slå
upp sina böcker och sätta pekfingret på alla
kostnader och säga: "här äro mina kostnader", men det
oaktat var bokföringen i verkligheten i högsta grad
felaktig, vilket företagen också i allmänhet i sinom
tid fingo erfara,
Som grundläggande för hela det följande
resonemanget skulle jag alltså vilja ange:
Det självkostnadsbegrepp, som man bör utgå
ifrån, är det, som, om det sammanfaller med
försäljningspriset, vid en för företaget normal omsättning
möjliggör en kontinuerlig drift utan tillskott av penningar
utifrån men också utan annan vinst än
betalning av ränta på disponerat kapital.
Vad räntan angår kan kanske i första ögonblicket
synas tvivelaktigt, om den bör inräknas i
självkostnaden. Jag skall längre fram komma till de skäl,
som gör att jag anser så vara fallet. Att en på ena
eller andra sättet uppskattad normalomsättning
måste ligga till grund för alla kostnadsberäkningar
är däremot så självklart, att många ord ej behöva
spillas härå. Det enda, som kan fordra en mera
ingående diskussion, är huru denna omsättning
lämpligen bör fixeras med hänsyn till företagets
resurser. Under normala tider och uppgångstider
behöver man icke tänka så mycket därpå, då den
faktiska omsättningen någorlunda brukar motsvara,
vad som lämpligen bör definieras som normal
omsättning. För min del framhöll jag redan när förra
krisen började skymta på hösten 1920
nödvändigheten av, att all kostnadsberäkning utgick från
antagen normal sysselsättning, vilken princip också
sedermera alltid följts av Asea och väl även i någon
mån har bidragit till att bolaget relativt helskinnat
genomgått såväl förra krisen som den nuvarande.
Skulle man i nedgångstider utgå från den faktiska
sysselsättningen som grund för kostnadsberäkningen,
komme man lätt till rena absurditeter.
1. Jag skulle alltså som första huvudprincip vid
fastläggande av kostnaderna vilja fastslå, att
självkostnaden resp. tillverkningskostnaden bör beräknas
på grundval av normal omsättning.
Utgår man vidare från principen, att självkostnadspriset
bör vara sådant, att en försäljning enligt
detsamma vid normalomsättning möjliggör
företagets fortsatta verksamhet i hittills förefintlig
omfattning utan tillskott av medel utifrån, kan man
lätt göra en del ytterligare slutsatser. Man bör
exempelvis icke i kalkylen i tider av starkt
föränderliga priser sätta materialpriset lika med inköpspriset
för materialet. För ett företag, som för sin normala
drift fordrar ett visst förråd av varor, råmaterial,
halv- och helfabrikat, kommer nämligen då, om
priserna oavbrutet stiga, medel ej att finnas
disponibla för uppehållandet av förrådets storlek, även
om försäljningen sker till den s. k. självkostnaden.
Nya medel måste ständigt tillskjutas, trots att
företaget reellt sett icke har vuxit, och företaget går
alltså faktiskt med förlust. Det pris, som måste
åsättas exempelvis material, är istället det pris, som
gäller när betalningen för de levererade varorna
erhålles, vilken betalning då omedelbart kan
förvandlas till nya varor. I verkliga inflationsperioder är
naturligtvis en sådan diskontering av prisstegringen
helt enkelt nödvändig. Vid något mera normala
förhållanden, då man kanske icke ens vet, om priserna
komma att stiga eller falla, är en lämplig
kompromiss mellan inköpspriset och det pris, som gäller,
när betalning erhålles för den färdiga varan, just
dagspriset eller nupriset, och i många företag
användes även vid kalkylation detta pris som grund
för kalkylen. Vid större specialorder, där
bindande specialofferter infordras på det erforderliga
materialet, kommer ju dagspriset att sammanfalla
med inköpspriset. Vid säsongtillverkningar, där
hela materialbehovet för säsongen på en gång
inköpes, gäller detsamma; inköpspris och dagspris
sammanfalla. För annan massfabrikation, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
