Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 44. 4 nov. 1933
- Stål- och järnnormerna, av Arvid Johansson och Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 44 ÅRG. 63 4 NOV. 1933
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Stål- och järnnormerna. – Ekonomisk översikt. – Notiser. – Tekniska föreningar. –
Sammanträden.
STÅL- OCH JÄRNNORMERNA.
Vid ordinarie allmänt sammanträde den
26 oktober diskuterades inom Svenska
teknologföreningen det förslag till normer för
stål och järn som utarbetats av en kommitté,
utsedd av Sveriges standardiseringskommission
och jernkontoret. Inledningsanförandet
hölls av nämnda kommittés ordförande,
professor Arvid Johansson, och återges i
sina huvuddrag här nedan tillika med en
sammanfattning av de diskussionsinlägg
som därefter förekommo.
I början av år 1929 tillsatte Sveriges
standardiseringskommission i samråd med jernkontoret en
kommitté för att följa och deltaga i det
internationella arbetet på en standardisering av
hållfasthetsbestämmelser för järn och stål, vilket påbörjats i de
centraleuropeiska, icke engelsktalande länderna år
1927. Det visade sig dock snart, att man på grund
av stridiga intressen icke kunde få internationellt
gällande normer till stånd inom rimlig tid.
Kommittén inriktade för den skull sitt arbete på att
uppställa ett särskilt förslag till svensk standard, så
beskaffat, att det så långt som möjligt anslöt sig till
det år 1928 i Prag framlagda internationella
förslaget. I maj månad i år har kommittén framlagt ett
dylikt förslag benämnt "Järn- och stålnormer, SISFeN".
Detta förslag har utsänts till de myndigheter, bruk
och verkstäder m. fl., som förmodats hava intresse
för detsamma, för att bereda dem tillfälle att delgiva
kommittén sina erinringar, innan ett slutligt förslag
av kommittén överlämnas till Sveriges
standardiseringskommission att fastställas som svensk standard.
För att ytterligare sprida kännedom om förslaget i
tekniska kretsar, hade teknologföreningen upptagit
frågan på dagens mötesprogram, varvid givetvis
endast normernas huvuddrag kunde beröras.
Tal. gav härefter en framställning av den
historiska utveckling kvalitetsbestämmelserna för järn
och stål genomlöpt från början av 1600-talet, då den
första förordningen om det s. k. järn vräkeriet
tillkom, och fram till våra dagar. Det var
götstålsmetodernas införande vid mitten av 1800-talet samt
stålets mångsidiga användning som byggnads- och
maskinkonstruktionsmaterial som framtvingat en på
tekniska grunder baserad kontroll av järn- och
stålprodukter. Härvid ha främst de statliga, tekniska
verken utövat en normerande verksamhet, men dessa
verks leverans- och provningsbestämmelser ha i stor
utsträckning tillämpats även vid kommunala och
enskilda verks beställningar. Avsedda för speciella
ändamål, som dessa bestämmelser äro, hava de dock
icke kunnat fylla det sedan länge förefintliga
behovet av en allmängiltig standard på detta område.
I de stora stålproducerande länderna har detta behov
framträtt starkare än hos oss, och
standardiseringsverksamheten har där också börjat tidigare. I
Tyskland utgåvos de första stålnormerna år 1923, i
Frankrike 1920 och i England redan 1905.
Efter en karakteristik av de olika system, på vilka
normerna i dessa länder samt i Amerika äro byggda,
berörde tal. det internationella samarbetet på detta
område. Internationella konferenser rörande
stålnormer ha hållits i München och Wien 1927, i Prag
1928 och i Düsseldorf 1933. Ledningen av detta
standardiseringsarbete utövas av ett
generalsekretariat, med säte i Zürich.
Under den långa mellantiden mellan Prag och
Düsseldorfkonferenserna hade frågan delvis kommit
i ett nytt läge därigenom, att flera länder uppställt
egna normer, vilka man, var och en på sitt håll, icke
gärna velat frångå. Det internationella samarbetet
måste därför i fortsättningen i första rummet
inriktas på att finna de gemensamma grundlinjerna
och söka utjämna oväsentliga skiljaktigheter. I
stället för att arbeta på en internationell standard i
egentlig mening skulle man söka enas om
internationella anvisningar för det nationella
standardiseringsarbetet.
Vid Düsseldorfkonferensen diskuterades särskilt
frågorna om klassificeringssystemet, symboler och
definitioner samt föreskrifterna rörande olika
provningsmetoder. I frågan om systemet för normernas
uppställning förelågo tre förslag, nämligen 1)
IFeN-förslaget av år 1928, vars indelning mer eller mindre
i detalj vunnit anslutning från flertalet av de
centraleuropeiska och nordiska länderna; 2) det
holländska systemet, enligt vilket i stället för
användningsändamålet den kemiska sammansättningen tagits till
indelningsgrund; 3) det franska förslaget, baserat på
indelningsgrunderna i de franska normerna, dvs. dels
användningsändamålet, dels leveranstillståndet. Man
enades om att uppställningen efter decimalsystemet
skulle bibehållas, men frågan om stålens gruppering
skulle vidare utredas.
Av stort intresse är det motsvarande
standardiseringsarbetets läge i de övriga nordiska länderna.
Förslag till normer ha under de senaste åren
uppställts i Norge, Danmark och Finland. I dessa förslag
har man på flera punkter, särskilt i fråga om
definitioner och föreskrifter angående de olika
provningsmetoderna, gått väsentligt mera i detalj än vad den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0409.html
