Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 4 nov. 1933 - Stål- och järnnormerna, av Arvid Johansson och Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användas i allmänhet provstavar med ett bestämt
förhållande mellan mätlängd och diameter hos provstaven,
antingen lång eller kort normalstav, eller ock lång
eller kort proportionalstav med valfria dimensioner i
tvärriktningen. För speciella ändamål användes
vidare lång eller kort stav med mätlängd 200 resp. 100
mm och inom vissa gränser valfria tvärdimensioner.
Sistnämnda provstavstyper användas enligt normerna
endast för provning av plåt, och deras införande i
normerna är dikterat av rent praktiska skäl.
Under rubriken slagprov har i normerna upptagits
tvenne olika provstavar, nämligen dels en modifierad
Charpystav, dels en modifierad Mesnagerstav. Den
förstnämnda staven är allmänt antagen i Frankrike,
den andra i Tyskland. Vid den internationella
konferensen i Düsseldorf i januari 1933 kunde man icke
komma till enighet i valet mellan dessa provstavar,
utan man beslöt rekommendera båda till användning
för att man skulle få fram ett rikhaltigt
jämförelsematerial. Kommittén har ansett sig böra giva ett
visst företräde åt Charpystaven. Någon enhetlig
praxis förefinnes i detta hänseende ej i Sverige.
Utom drag- och slagprov äro upptagna
hårdhetsprov enligt Brinell, Rockwell och med durometer,
bockningsprov, rödskörhetsprov och vällbarhetsprov.
Föreskrifterna om utförandet av dessa prov stödja
sig på allmänt gängse förfaringssätt.
Bland provningsmetoderna har icke upptagits
andra prov än sådana, som äro direkt föreskrivna i
normerna. I den mån normerna komma att
kompletteras med nya materialgrupper, torde ytterligare
provningsföreskrifter bliva erforderliga, bl. a.
beträffande utmattningsprov och metoder för bestämning
av krypgränsen. Vidare får man tänka sig, att den
maskinella utrustningen för provens genomförande
skall bliva föremål för mera detaljerade
bestämmelser, särskilt i fråga om slagprovet.
I det svenska normförslaget ha föreskrifter för
stålets värmebehandling givits väsentligt större plats
än vad fallet är i de utländska normerna. Riskerna
för missförstånd äro så stora, och följderna av
felaktig behandling av stålet kunna vara av sådan
betydelse, att en mera detaljerad framställning över de
olika behandlingsmetoderna är väl motiverad. Av
vikt är också, att man i normerna får en fastställd
och klart definierad nomenklatur på detta område.
De vanligaste värmebehandlingarna för stål äro:
glödgning, härdning och anlöpning, seghärdning,
sätthärdning och nitrering. Glödgningen är av trenne
slag: normaliserande glödgning = normalisering,
spänningsglödgning och mjukglödgning. På
normbladet lämnas anvisningar om temperatur,
svalningssätt m. fl. försiktighetsmått vid de olika
glödgningarnas utförande. På liknande sätt behandlas
härdning, anlöpning, seghärdning, sätthärdning och
nitrering.
Förutom de nu nämnda värmebehandlingsmetoderna
förekommer i normerna ett fjärde slag av
glödgning, nämligen stålgjutgodsgiödgning.
Föreskrifterna härom hava av lämplighetsskäl upptagits
på de särskilda normbladen för stålgjutgods.
Tal. övergick därpå till en summarisk översikt av
de delar av normförslaget, som behandla de särskilda
fordringarna på olika järn- och stålkvaliteter.
Grupp 1 omfattar enligt förslaget tre olika blad.
Det första av dessa, FeN 11, behandlar olegerat stål
i form av smidda eller valsade ämnen, smide och
valsgods av olika slag. Bladet är indelat i två
undergrupper, av vilka den första omfattar dels smidda
eller valsade ämnen för vidare bearbetning genom
Smidning, dels genom Smidning färdigställda
produkter. Här upptagas tvenne stålkvaliteter, i allmänhet
avsedda för mindre krävande ändamål. Den andra
undergruppen inrymmer det s. k. maskinstålet med
högre ställda anspråk i form av dels valsade eller
smidda ämnen, dels valsade eller smidda, färdiga
produkter. Här äro upptagna fem olika stålkvaliteter
med minsta brottgräns från 34 till 70 kg/mm2 och
ungefärlig kolhalt 0,12–0,60 %.
Normbladet FeN 12 behandlar valsat stål i olika
slutprofiler för byggnadsändamål m. m. och omfattar
fem olika stål, dels ett utan föreskrifter om
minimibrottgräns och förlängning, dels fyra stål med minsta
brottgräns från 34 till 44 kg/mm2.
Normbladet FeN 13 omfattar valsat bult- och
nitjärn med dels en kvalitet bultjärn, St 38.13,
brottgräns 38–45 kg/mm2, dels ett nit järn och mjukt
skruvjärn, St 34.13, med brottgräns 34–42 kg/mm2.
Det har ifrågasatts att upptaga även ett hårdare stål,
men användningen av dylikt nit stål har ansetts
innebära vissa risker, varför detsamma ej intagits i
normerna.
I den mycket omdebatterade frågan om
sträckgränsen har kommittén ställt sig på den
ståndpunkten att ingenstädes i normerna upptaga
siffermässiga föreskrifter. I de nu nämnda normbladen
liksom i de följande har sålunda endast angivits, att
den övre sträckgränsen i allmänhet ligger omkring
en viss procent av brottgränsen, sålunda vid ca
55 %, vid hårdare stål ca 50 %.
Inom grupp 2 har endast föreslagits ett normblad,
FeN 21, omfattande ordinär plåt av s. k.
handelskvalitet för beklädnader och andra mindre krävande
ändamål samt konstruktionsplåt för byggnadskonstruktioner,
broar etc. På bladet äro upptagna en
ordinär plåtkvalitet St 00.21 och tre olika kvaliteter
av konstruktionsplåt, St 37.21, St 42.21 och St 44.21.
Inom grupperna 3, 4, 5 och 7 hava tills vidare
inga normblad föreslagits.
Även grupp 6 innehåller tills vidare endast ett
normblad, FeN 61, och på detta blad ha endast
upptagits tvenne kolstål för sätthärdningsändamål.
Kommittén har icke ansett sig ännu kunna föreslå
bestämmelser för legerade sätthärdningsstål, ej heller
för seghärdningsstål.
Inom grupp 8 hava föreslagits tvenne normblad,
dels allmänna föreskrifter angående stålgjutgods,
dels materialfordringar å tre olika slag av olegerat
stålgjutgods, mjukt, medelhårt och hårt. För dessa
kvaliteter föreskrives viss minimibrottgräns och
minsta förlängning, samt för den mjuka kvaliteten
även ett bockningsprov. De allmänna föreskrifterna
innehålla bestämmelser om stålgjutgodsets glödgning,
dess allmänna beskaffenhet samt provtagningen.
I det föreliggande förslaget hava icke upptagits
några normblad inom grupp 9. Ett förslag till dylika
normblad är emellertid under bearbetning inom en
för ändamålet av Sveriges maskimndustriförening
särskilt tillsatt kommitté, och dessa blad komma i
sinom tid att införlivas med serien av järn- och
stålnormer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
