Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1933 - Det nya väglagförslaget - Nils von Matern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄFTE 1 TEKNISK TIDSKRIFT * VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST JAN. 1933
REDAKTÖR; WALO FINNÉ
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNQLQGFÖRENINGEN.
INNEHÅLL: Det nya väglagförslaget. - Om körbanekurvor, av civilingenjör
A. E. Ullerstam. - Notiser.
Vid Svenska teknologföreningens avdelnings för väg- och vattenbyggnadskonst
sammanträde den 13 dec. 1932 diskuterades 1929 års sakkunnigas förslag till lag om
allmänna vägar och lag om vägdistrikt m. m. Inledningsanförande hölls av
civilingenjör N. von Matern. Här nedan lämnas ett referat av inledningsföredraget
och diskussionen.
Civilingenjör NILS VON MATERN:
Det svenska vägväsendet företer f. n., sade talaren,
en mycket stark decentralisation. Landet är
indelat i 376 vägdistrikt, som äro självständiga organ
såväl vad angår beslut som verkställighet.
Vägdistrikten styras av vägstyrelser med mycket skiftande
kompetens. För vägarbetena ha vägstyrelserna ofta, men
långt ifrån alltid, anställt vägmästare, vilka ofta
endast ha några veckors teoretisk utbildning genom Sv.
vägföreningens vägmästarkurs och den praktiska
utbildning, som de i övrigt förskaffat sig. Trots de
betydande statsbidrag, som vägdistrikten få, ha
statsmakterna ett obetydligt inflytande på vägväsendet,
vilket inflytande utövas genom kontroll och
inspektion över arbetena samt genom reglering av
tilldelningen av statsbidragen. Vägingenjörerna, som skola
utöva statens kontroll, äro av sin instruktion
förhindrade att som det heter "obehörigt ingripa i
vägstyrelsernas förvaltning". De ha ej befälsrätt över
vågmästare utan skola endast ge råd och
anvisningar, dvs. genom personligt inflytande få
utvecklingen in i de rätta fårorna. F. ö. äro vägingenjörerna
i hög grad bundna vid skrivbordet genom det otal av
remisser, yttranden, flerårsplaner, granskning av
vägprojekt m. m., som de skola behandla utan att
därför ha erforderlig arbetshjälp. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens inflytande är vidare ytterst
begränsat på grund av olika omständigheter.
Talaren ansåg, att han med en bild lättast kunde
klarlägga situationen. Vägingenjörerna och deras
personal kunde sägas utöva stabstjänsten vid en
stridande armé, som i stridslinjen endast vore utrustad
med underbefäl, dvs. vågmästare. Dessa underbefäl
vore icke underställda arméstaben. Det saknades
organ för ordergivning och förbindelsetjänst, det
saknades en kompetent direkt ledning av trupperna,
och kriget bleve lätt ett stillastående ställningskrig.
Vårt vägväsende är, framhöll hr von Matern, på
detta sätt fruktansvärt tungrott. När det gäller att
följa med den snabba, tekniska utvecklingen pä
vägområdet, blir det en besvärande eftersläpning. Det
tar många år att få en teknisk förbättring införd
eller rätta till felaktiga förfaranden, som inrotat sig.
Ingenjörerna få lägga sitt arbete på att övertala och
övertyga. I stället för till arbetsledare måste de
utbildas till folkmötestalare.
Utan en direkt, teknisk ledning av väghållningen
bleve denna fördyrad i en omfattning, som vore svår
att bevisa, men som enligt talarens mening torde röra
sig om stora belopp. De enormt stegrade
underhållskostnaderna under senare år vore nog icke
uteslutande att tillskriva, att vägförbättringar utföras
på underhållskontot. Under en kunnig, teknisk
ledning skulle helt visst dessa arbeten kunna bedrivas
mer rationellt, och stora besparingar göras.
Redan ganska tidigt hade man kommit underfund
med, att 1891 års väglag behövde revideras.
Sålunda hade år 1916 tillsatts en vägkommission som
föreslagit, att varje landstingsområde skulle utgöra
ett vägdistrikt. Förslaget hade emellertid fallit,
varefter år 1920 nya vägsakkunniga tillsatts, vilka även
de föreslagit, att landstingsområdena skulle bli
vägdistrikt. Förslaget hade i huvudsak oförändrat
framlagts i proposition till 1922 års riksdag men då, bl. a.
av vissa skattetekniska skäl, fallit. Talaren
omnämnde, att den kommitté, som haft att förbereda ett
yttrande över 1920 års vägsakkunnigas förslag inom
teknologföreningen, anslutit sig till tanken på
landstingsområdet som vägdistrikt och att i detta
kommittéarbete hrr Dahlberg, Gyllenberg, Hedström,
Pallin och Wretlind deltagit.
År 1929 hade nya sakkunniga tillsatts för att
framkomma med nya förslag.
Det var dessa sakkunnigas förslag, som
teknologföreningen nu hade att yttra sig över.
Talaren framhöll, att 1929 års vägsakkunniga
framlagt en synnerligen stark kritik av det
nuvarande systemet och anfört tungt vägande skäl för
dess avskaffande och att teknologiöreningens
kommitté biträdde denna uppfattning. Kommittén kunde,
liksom de sakkunniga helt visst också skulle kunna,
framlägga ett flertal ytterligare skäl, som kommittén
emellertid ansåg skulle onödigt förbittra striden.
Kommittén ansåg det nog sagt, att ett status quo
skulle vara i högsta grad olyckligt. Kommittén
hade därför föreslagit teknologföreningen följande
uttalande:
"Svenska teknologföreningen delar de sakkunnigas
uppfattning, att den nuvarande uppdelningen av
vägadininistrationen på ett mycket stort antal lokala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
