Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 143 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1934 - A. G. Arnold: Elektricitetstaxor för affärsändamål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1 SEPT. 1934 ELEKTROTEKNIK 143



Fig. 1. De 11 tarifftypernas fördelning på abonnenter i 0/00.

Alternativt rekommenderas t. o. m. en ännu högre
förbrukningsavgift. En treårig övergångsperiod för
tariffen har förordats. En lag, vilken möjliggör överordnad
kontroll, speciellt ifråga om prissättning, har trots
mycket motstånd antagits för de engelska kraftverken,
vilka huvudsakligen äro kommunala.

Förenta staterna däremot ha övervägande privata
kraftföretag. Där har ingående dryftats frågan om
privat- eller statsdrift vore lämpligast inom
kraftindustrien (public utilities). Frågan löstes genom
anbefallande av statlig kontroll över den enskilda
kraftindustrien. Denna väg, som förordades av "Public Utility
Commissions" har även visat sig synnerligen lämplig.
Lösningen av tariffproblemet för affärsbelysningen, dvs.
den otvivelaktigt vanligaste tariffen[1] i U. S. A., är
därför av särskilt stor vikt.

Efter Hopkinsons analys av produktionskostnaderna
år 1892 var för storförbrukare grundpristariffen given.
Uppdelningen av avgiften i ett fast grundpris och en
förbrukningsavgift är ju fullt naturlig, då de egna
produktionskostnaderna sammansätta sig av dels fasta
kostnader, dels rörliga, beroende av
strömförbrukningen. Tillämpning av denna princip även på
småförbrukare ligger ju nära till hands.

Under den för närvarande rådande allmänna
depressionen har det emellertid visat sig, att de medelstora
och mindre förbrukarna utgöra kraftverkens ryggrad,
och att det alltså lönar sig att göra särskilda
undersökningar av lämpliga taxor för dessa grupper.

Det här använda förfaringssättet går ut på att finna
den nu vanligast använda tarifftypen, och den
sannolika orsaken till dennas framgång.[2]

Vid undersökningen har endast medtagits stora
kraftföretag eller sammanslutningar, vilka under 1931
producerade minst 100 millioner kilowattimmar. 115
kraftföretag hava medtagits, vilka tillsammans ha över
2 400 000 förbrukare av belysning för affärs- och
kontorsändamål. Verkens totala strömförbrukning 1931
utgjorde 64 milliarder kilowattimmar vid en totalt
installerad effekt av 24 millioner kilowatt.

Kraftföretagens betydenhet i här berörda avseende
har erhållits genom att sätta totala antalet
affärsbe-lysningsabonnenter lika med 1 000. Varje kraftföretags
andel av totalantalet räknas alltså i 0/00, varigenom fås
ett värderingstal för varje företag. Dessutom har
hänsyn även tagits till verkens absoluta antal, så att det
vägda värdet av en taxeform erhålles genom att



Fig. 2. Antal företag (abskissa) samt antal abonnenter (ordinata
för olika tarifftyper.

multiplicera kraftföretagens antal med deras resp.
värderingstal för ifrågavarande taxeform. Elva tariffformer med
11 grupper, vilkas värderingstal per grupp bestämts
genom addition av ifrågavarande kraftverks
värderingstal, hava erhållits.

I fig. 1 visas de 11 tarifftyperna med antalet
abonnenter i 0/00 som ordinata. Av diagrammet synes, att
tarifferna 6 och 7, vilka äro ungfär lika stora,
fullständigt dominera över samtliga andra. Stapel 6 avser
den rena blocktaxan, under det att 7 karakteriserar
Wrights användningstidstaxa.

I fig. 2 är antalet företag för varje tariff orm avsatt
som abscissa och antalet abonnenter i 0/00 som ordinata.
Härvid visar det sig, att Wrights användningstidstaxa
användes vid 38 företag under det att den rena
blocktaxan begagnas av 46 verk. Produkten av företagens
antal och deras resp. värderingstal utgjorde alltså för
den rena blocktaxan 46 . 321 = 14 766 och för Wrights
användningstidstaxa 38 . 336 = 12 769. Den rena
blocktaxan uppnår alltså det största värderingstalet, vilket
framgår av fig. 4.

I fig. 2 märkes i stapel 2 en tarifform av mindre
betydelse, vilken användes vid två kraftverk. Det är en
blocktaxa med kolklausul (stapel 9 å fig. 1). Vid denna
tariff ha de båda ifrågavarande företagen strävat att i
möjligaste mån eliminera sin förlustrisk genom att göra
det vanliga blockenhetspriset beroende av kolpriset.



Fig. 3. Tarifftyperna sammanförda i 5 huvudgrupper.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>