Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 Febr. 1934 - C. H. Johansson: Metallernas deformations- och brottmekanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristallstav nödvändigtvis är förbunden med en
vridning av kristallaxeln i förhållande till stavaxeln.
En stav är därvid i allmänhet plastiskt deformerbar,
tills vinkeln mellan dragriktningen och glidplanen
nått ett för metallen karakteristiskt värde, då brott
inträder, ofta med spaltytan längs den prismayta
[exempelvis (1010)], vars normal nära sammanfaller
med stavaxeln. Detta gav direkt en förklaring till
det förhållandet att olika enkristallstavar dragna
upp ur samma smälta förhöllo sig helt olika.
Orsaken till sprödheten var helt enkelt den, att
basplanen, dvs. vid hexagonala kristaller glidplanen,
redan i den odeformerade staven voro orienterade
nära parallellt med stavaxeln, under det att dessa
plan i de mest plastiska stavarna lågo nära
vinkelrätt mot stavaxeln. I det senare fallet sker
avglidning samtidigt som glidplansnormalen vrider
sig i förhållande till stavaxeln. Då 45°-läget
passerats, kommer förhållandet mellan skjuvspänningen i
glidytorna och maximala normalspänningen att
avtaga med vridningen, och då vridningen fortskridit
så långt, att planen bilda den karakteristiska
brottvinkeln med stavaxeln, sker brott på grund av
normalkrafterna i en yta orienterad nära vinkelrätt mot
stavaxeln.
Vid Al-enkristaller, som ge exempel på deformationen
vid en metall med kubiskt ytcentrerat gitter,
äro förhållandena i viss mån mera komplicerade.
Sålunda finnas här fyra stycken likaberättigade
planskaror med största atomplansavståndet, motsvarande
kubens fyra rymddiagonaler, i stället för den enda
skaran basplan vid det hexagonala gittret. Härtill
kom att inga mikroskopiskt skönjbara "glidlinjer"
uppträdde. Taylor och Elam (4 b) kunde emellertid
visa, att av de tolv likaberättigade riktningarna
(fyra plan med tre riktningar i varje) avglidningen
alltid sätter in längs den som närmast sammanfaller
med maximala skjuvspänningsriktningen. Genom
vridningen av verksamma glidplanen kommer så
småningom en annan planskara i lika gynnsamt läge
med hänsyn till skjuvspänningen, då s. k. dubbel
avglidning sätter in. En dylik dubbel avglidnmg kan
fortgå utan orienteringsändring, i det att avglidning
sker alternerande längs den ena och den andra
planskaran, varvid resp. vridningar upphäva varandra.
Det slutliga jämviktsläget beror på utgångsorienteringen
och man har exempel på att alla fyra
(111)-planen [egentligen (111), (111), (111) och (111)]
samtidigt varit verksamma som glidplan. I
allmänhet fås dock brott, innan slutläget uppnåtts. Vid
senare undersökningar har man funnit att vid högre
temperaturer mycket tydliga glideliipssystem
uppträda även vid Al-enkristaller. I fig. 10 a och b
återges enligt Boas och Schmid (3 j) Al-enkristallstavar
som blivit utsatta för sträckning vid 400°C. I fig.
10 a ses en skara glidellipser, uppkommen genom
enkel avglidning och i fig. 10 b har tillkommit en
andra ellipsskara, som antyder att dubbel avglidnmg
varit förhanden.
Av stor betydelse för deformationsförloppets
karaktär är, att den skjuvspänning som erfordras
för avglidning ökas med avglidningens storlek. Det
är detta fenomen som åstadkommer att en enkristall,
som utsättes för dragning, töjer sig likformigt över
hela längden, i stället för att fortsätta avglidningen
 |
Fig. 10. Al-enkristaller med glidellipser uppkomna genom sträckning vid 400°C. a) ett system ellipser – enkel avglidning. b) två system ellipser – dubbel avglidning. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
