Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1935 - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
bågsspänningsfall. I Electric Journal för okt. 1934, s.
418 anges sålunda följande intressanta mätmetod, som
vid första påseendet synes vara ett verkligt Kolumbi ägg,
när det gäller att lösa problemet att troget avbilda
anod-strömmar medelst strömtransformator.
Strömtransformatorn, vars enda primärlindning genomflytes av en
anodström, har i sin sekundärkrets, alltså i serie med det här
inkopplade mätinstrumentet, en ventilcell, t. e. en
torr-likriktarcell. Denna är så riktad, att den genomsläpper
en ström, vars amperevarvtal i strömtransformatorn är
motriktat amperevarvtalet från anodströmmen.
Ventilcellen hindrar, att strömtransformatorn i stationärt
tillstånd blir mättad av ett likströmsflöde, i det att
transformatorn blir helt strömlös icke blott pä primär- utan
även på sekundärsidan och alltså även fältlös vid början
av varje arbetsintervall hos anoden. Med det höga
likriktningsförhållande, som erhålles med en god
torrlik-riktare, synes det ingalunda omöjligt att tillämpa denna
princip även på wattmetriska mätningar, och det synes
icke vara för djärvt att hoppas, att härigenom har
funnits en standardmätmetod, användbar för
kvicksilverströmriktare inom hela det strömområde, där dessa för
närvarande komma ifråga. Wattmetermetodens andra
större svaghet, nämligen den att mätningen i
allmänhet måste ske vid reducerad spänning, är kanske också
möjlig att eliminera, genom att den wattmeterns
spänningsspole överbelastande negativa spänningsvägen
bort-skäres genom en torrlikriktarkoppling.
17. Lamm.
Den senaste utvecklingen av
virvelströmsugnar.
I Elektroteknik av oktober 1934 beskriver dr Dreyfus
en av Asea för Sandvikens järnverk byggd ugn och
jämför densamma med den av dr Röhn i publikationen
"Heraeus’ Vacuumschmelze" 1923—1933 och i "Ståhl und
Eisen" 1934 beskrivna ugnen. Dr Dreyfus söker därvid
framkalla det intrycket, att de av honom beskrivna
konstruktionerna skulle vara nya, under det att en kärnlös
induktionsugn för växelström, försedd med under
varandra anordnade cylinderspolar med 60° inbördes
fasförskjutning, redan är gammal och beskriven i det tyska
rikspatentet nr 499743 av sept. 1927. Skillnaden i badets
rörelse hos Rohns och Aseas ugnar är grundväsentlig.
Badets rörelse framkallas av elektrodynamiska
tryckkrafter och tillkomsten av dessa krafter är
utslagsgivande för förloppet av den mekaniska strömningen i
det metalliska smältbadet. Dessa tryckkrafter ha sin
orsak i den olikformiga fördelningen av det
elektromagnetiska kraftfältet eller i olikformigheten hos de
virvelströmmar, som äro verksamma i ett smältbad.
Den olikartade tryckfördelningen har också sin grund i
det magnetiska kraftfältets olikformiga fördelning.
Under det att vid Asea-ugnen det magnetiska fältet
flyter fram mera i vertikal riktning, ligger riktningen
hos magnetfältet hos Rohn-ugnen mera parallellt med
badytan. Vid Asea-ugnen sammantryckes smältan mera
i vertikal riktning, under det att sammantryckningen
vid Rohn-ugnen mera sker i horisontal led.
I den av dr Dreyfus beskrivna Asea-ugnen uppstår
en badrörelse, som åtminstone delvis för slaggen emot
ugnsväggarna och sålunda angriper och upplöser
härden i jämnhöjd med badets yta. I den av dr Röhn
beskrivna ugnen uppkommer däremot ett väsentligt olika
slag av badrörelse, som suger slaggen från härdens
väggar och som t. o. m. vid ovanligt hög temperatur
fullkomligt förhindrar dylik skadegörelse å smälthärden
vid badytan.
Dessutom är den badrörelse, som uppstår på grund
av horisontellt riktade magnetiska kraftlinjefält
utomordentligt mera verksam, vilket utan vidare framgår vid
studium av den av dr Dreyfus beskrivna
smältningsprocessen. De för färskningen av ett stål med 2,6 %
kolhalt angivna siffrorna äro av samma storleksordning
som de, vilka erhållits vid försöken beskrivna i "Ståhl
und Eisen" och det måste helt naturligt även så vara,
då vid båda fallen färskningshastigheten på grund av
gasutveckling i chargen var begränsad och följaktligen
icke gav något mått på ugnens arbetsförmåga. På
grund av gynnsammare badrörelse och en i förhållande
till baddjupet mera gynnsam badyta ha i Hanau
upprepade gånger uppmätts en färskningshastighet av
intill 0,35 % kol på’10 minuter.
Vid framställningen av kolfattigt, rostfritt stål
angiver dr Dreyfus, att man lyckats nedfärska från 1 %
till 0,09 % kol, varvid samtidigt kromhalten nedgått
från 21,i % till 18,8 %. Vid försöken i Hanau
uppnåddes vid 18 %-igt kromstål utan vidare en kolhalt av
under 0,01 %, dvs. 10 ggr mindre än vid försöken i
Västerås. Vid Hanauförsöken sjönk emellertid
kromhalten endast från 18,7 % till 18,1 %, dvs. 10 ggr så låg
kolhalt vid en ca 4 ggr så låg kromförlust.
Vid färskning av ferro-krom angives en 10 %-ig
förlust av krom vid en avkolning av endast 0,3 %, värden
som endast kunna betraktas som utomordentligt
ogynnsamma. I Hanau uppnåddes däremot kolhalter av
0,02 % vid en kromförlust av endast 2 %. När dr
Dreyfus i syfte att bortförklara de mindre
tillfredsställande resultaten framhåller den provisoriska driften
och de otillräckligt dimensionerade maskinerna, så
gäller detta i minst lika hög grad för Hanau-försöken,
emedan den därstädes uppställda ugnen vid försöken
endast kunde drivas med 37 per. i stället för 50 per.
och dessutom den därstädes tillgängliga generatorn hade
20 % för låg effekt. Slutligen får icke glömmas, att dr
Dreyfus jämför en ugn med endast 8 cm degeltjocklek
med trefasugnen, vilkens degeltjocklek var ca 15 cm.
För övrigt är själva idén att driva induktionsugnar
i olika driftfaser med olika frekvenser alis icke ny utan
känd redan genom de tyska rikspatenten nr 381263 av
sept. 1920 och nr 540994 av juli 1926.
Inom kort torde f. ö. kunna lämnas beskrivningar på
ytterligare driftsresultat, av vilka läsaren kan bliva
istånd att själv göra sig en bild av vilket system, som
uppvisar de såväl elektriskt som metallurgiskt bästa
reultaten.
Siemensstadt den 20 november 1934.
F. Walter.
Dr Dreyfus’ uttalande med anledning av dr Walters
inlägg har ännu ej kommit redaktionen tillhanda men
torde inflyta i nästa nummer.
Nyare teorier för dielektriska förluster och
genomslagets natur.
Jag tog för ett par dagar sedan del av ingenjör
Thor-burns intressanta föredrag i Elektroingenjörsföreningen
om "Teorier för elektriska isolationsmaterial",
publicerat i Teknisk tidskrift, häfte 1 för i år. Det är en
värdefull och överskådlig framställning, som ingenjör
Thorburn här ger av olika moderna teorier.
Då jag emellertid sedan 20 år tillbaka intresserat
mig just för dessa frågor, kanske det icke får anses
ur vägen, att jag kommer med en liten anmärkning,
även om den i viss mån utgör ett försvar 1 egen sak.
Försvaret gäller nämligen på samma gång även det
bolag, där jag i många år haft tillfredsställelsen att
arbeta.
Det är nog ofta så här i Sverige, att vi bättre följa
med vad som sker i utlandet än med utvecklingen här
hemma. I Tyskland, England eller Amerika skulle
något sådant vara fullkomligt otänkbart. Jag tänker
först och främst på ingenjör Thorburns uttalande om
genomslagets natur och hans uppgifter om Wagner som
upphovsmannen till teorien för det s. k. värmegenom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
