Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1935 - Om åskan och skyddsmedel däremot, av dr-ing. Müller-Hillebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
Fig. 2. Strömfrekvensen hos 82 blixtar (kurva 62) och hos
blixtdel-strömmar i 96 stolpar (kurva bi) ävensom summavärdet av
blixtströmmarna (a%) och blixtdelströmmarna (ai).
strömmens storlek bestämmas med tillfredsställande
. noggrannhet. Dessa mätningar ha sedan genomförts
i stor utsträckning på stolpar med
högspänningsledningar.
Fig. 2 visar resultatet av sådana mätningar och
hur ofta en strömstyrka av viss storlek förekommer.
Tillsammans ha 178 mätningar av Grunewald såväl
som av Lewis, Foust och Bell analyserats.
Blixtströmmar av 5 000 till 30 000 A konstaterades
förhållandevis ofta, blixtar över 50 000 A förekomma mera
sällan. Ur dessa undersökningar kan man ännu icke
få en klar bild av förhållandena, men de lämna dock
en användbar orientering över fenomenet. Det
högsta man kan räkna med är i sällsynta fall blixtar av
100 000 till 150 000 A. För att få något resultat
måste man bygga in flera tusen stålstavar i stolparna,
emedan man alltid är hänvisad till åsknedslagens
oberäknelighet. Den av prof. Norinder tillämpade
mätmetoden är ej i samma mån beroende av
slumpen. På ramantenner mätes medelst
katodstrål-oscillograf det magnetiska fältets tidsförlopp och
blixtströmmen beräknas på grund av de därvid
gjorda observationerna.
Mätningsresultaten äro utomordentligt värdefulla,
emedan de även lämna besked om strömmens
tidsförlopp, framför allt den maximala
stegringshastigheten. I stort sett sammanfalla Norinders
mätningsresultat med dem som visas i fig. 2. Det är
emellertid icke uteslutet, att blixtar i närheten av Uppsala
ha större strömstyrka än i Mellantyskland.
Åskslag i högspänningsledning.
Förloppet av ett blixtnedslag i en
högspännings-stolpe skall nu beskrivas. Schemat på fig. 3 har
lagts till grund. Vid en första approximation
förutsattes, att blixtströmmen, vars storlek vi känna, blir
påtryckt stolpen. Denna förutsättning spelar endast
en roll för resultatets tolkning. Stolparna skola
vara förbundna med varandra genom en eller flera
jordlinor. Stolparnas jordövergångsmotstånd är R
(storleksordning 1 till 100 Q, i bergig eller sandig
terräng upp till 1 000 Q). Fenomen, som äga rum
vid höga ohmska motstånd i marken, täckas dock
ej av följande elementära analys. Då närstående
stolpar under de första mikrosekundernas händelser
äro för långt borta för att deltaga i strömledningen,
är jordlinans inflytande till att börja med ringa.
Stolpen antager sedan en potential motsvarande
blixt-strömstyrkan gånger jordövergångsmotståndet; det
kan uppstå spänningar om flera hundra tusen voit,
vilka kunna föranleda överslag, som gå från stolpe
eller jordledning till ledningarna. Störningar i
ledningen uppkomma, fastän ledningen ej är träffad av
blixten. Detta förhållande var redan känt för 6 till
8 år sedan men betvivlades delvis. Det hade ett stort
inflytande på åsikten angående fördelen av
tillförlitlig jordning av varje enskild stolpe. Det visade
sig, att på detta sätt 80 till 90 % av störningarna
kunde undvikas. Undantag måste då naturligtvis
göras för sådana störningar, som uppkomma genom
omedelbara nedslag i ledningen. Dessa kunna
undvikas genom avskärmning medelst åsklina, vilket har
bevisats av ovannämnda mätningar medelst
stålstavar.
Jordlinan är verksam efter storleken av sitt.
vågmotstånd (vågmotståndet uppgår till ca 500 Q).
Förloppet på jordlinan kan exakt uträknas, med
hänsyn tagen till det faktum, att blixtströmmen ej når
sitt högsta värde momentant utan gradvis närmar
sig detta. Mellan stolparna äger ett
vandringsvågspel rum, i det att fram och tillbaka löpande delvågor
sammanlagras och allt fler och fler stolpar deltaga
i fenomenet. Resultaten av sådana beräkningar av
spänningens tidsförlopp vid blixtnedslagsplatsen
stämma ganska väl överens med experimentellt
erhållna resultat (fig. 4). En spänning om 1,5 mill. V
mättes. Ur givna data för luftledningen beräknades
spänningsvariationen för olika antagna strömförlopp
och dessa jämfördes sedan med gjorda
observationer av spänningen, varvid det beräknade
spänningsförlopp kunde fastläggas, som bäst stämde överens
med det verkliga. Som fig. 4 visar, är
överensstämmelsen ganska god. Det är anmärkningsvärt, att
strömmen först efter ca 20 fis når sin fulla höjd,
dvs. 108 000 A, och att denna strömstyrka tydligen
bibehålles under en längre tid. Spänningen däremot
når sitt högsta värde efter ungefär 6 à 7 ^s och
avtar därefter mer och mer alltefter storleken av
närliggande stolpars avledning. Tiden för att
spänningen skall sjunka till hälften uppgår blott till 20
juS. Man kan på detta sätt konstatera, att vid raskt
sjunkande blixtströmmar spänningen vid
blixtnedslagsplatsen antager värden av motsatt polaritet.
Man får då intrycket, att blixtförloppet ej är
uni-polärt. Så är emellertid ej förhållandet, då
spänningsförloppet på ledningen kan vara rätt olikt
blixtens strömförlopp.
Om ledningarna äro förlagda på trästolpar, blir
händelseförloppet något annorlunda, då trä är en
Fig. 3. Schema över blixtnedslag i en stolpe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
