Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berg svetenskap
— jordmagnetiska fältet cv> 0,45 Oe) med Qn, dvs.
Värdet av Qn varierar från några tiondelar till
långt över 10. I det senare fallet kan alltså en
dia-bas med t. e. 3 % magnetit giva upphov till ett drag
som är lika starkt som en järnmalms med kanske
50 % magnetit. Det är emellertid att märka att
denna remanenta magnetism kan vara orienterad i
vilken riktning som helst, och den tycks även i vissa
trakter rent av ha en tendens, som är motsatt den
induktiva magnetismen. Ur geologisk synpunkt är
det intressant att observera, att styrkan av den
remanenta magnetismen är beroende på
avkylnings-hastigheten. Lavor och andra effusiv hava ett högre
Qn än intrusiva bergarter. Likaså ha äldre
diabas-gångar ett högre Qn än yngre. Vid geofysiska
mätningar vid malmfält är det ju ofta av vikt att skilja
på basiska gångar av olika typ. Under tropiska
förhållanden, där vittringen är mycket djup, har det
åtminstone vid ett tillfälle i min erfarenhet visat sig
att magnetiska mätningar är det enda möjliga
hjälpmedlet för att hålla i sär olika basiska bergarter.1
Liknande förhållanden som vid diabasgångar
förekomma även vid pegmatitgångar och förkastningar.
Den hastiga variationen i dragen och förekomsten av
abnormt starka negativa drag, som finnas vid många
av våra järnmalmsfält, kunna endast förklaras
såsom uppkomna av stark remanens. Det stora
flertalet av våra större regelbundna
järnmalmsfyndig-heter tyckes dock hava relativt liten remanent
magnetism. Avvikelser från normal induktionsmagnctism
är dock iakttagen i flera fall. Kirunavaara är t. e.
magnetiserat i en riktning, som med ca 40° avviker
från den som kunde väntas om magnetismen helt
orsakades av det jordmagnetiska fältets induktion.2
I allmänhet torde man kunna säga beträffande
malmer i prekambrium, att ju mer ostörd tektoniken är
vid ett fält, desto mer dominerar susceptibilitetens
inflytande över remanensens.
Nu är det ju klart, att förekomsten av bergarter
med remanens i närheten av järnmalmer komplicera
de magnetiska förhållandena i högsta grad. Så vitt
jag kan se, är den enda möjligheten att uppmäta det
av induktionen orsakade magnetiska draget den att
påtrycka ett bekant magnetfält ocli studera, hur detta
fält förändras av susceptibiliteten hos malmen och
bergarterna. Räknar man efter, vilka strömstyrkor
som fordras för att i en lämplig primäranordning få
en sådan fältstyrka, att man kan uppmäta de
uppkomna’dragen med en magnetometer, finner man, att
denna väg knappast är praktiskt framkomlig. Bättre
är att utnyttja den elektriska malmletningens
metoder och instrument samt göra mätningar med
växelström (av två frekvenser för att separera
susceptibilitetens och ledningsförmågans inflytanden). Ett
försök med en-frekvensmätning, som under min
medverkan utfördes vid Bergshögskolans kurs i Norberg
i Vid detta tillfälle utfördes mätningarna inom ett
område rikt på basiska bergarter av olika slag. På grund av
vittringen kunde dessa bergarter icke skiljas i dagen eller i
måttligt djupa gropar. En typ av yngre diabaser, som ej
hade samband med malmformationen, kunde utskiljas genom
magnetiska mätningar, på grund av dess starka remanenta
magnetism, vilket gav god ledning för planerandet av mer
detaljerade undersökningsarbeten.
2 Haalck, 1. c.
1933, visade, att även vid ett så högt periodtal som
450 susceptibiliteten dominerar över
ledningsförmågan.
Tydning av mätresultaten.
Principiellt finnes det två skilda metoder för
tydning av resultat från magnetiska mätningar,
nämligen 1. Beräkning av malmpoler. 2. Beräkning av
skenbara susceptibilitetens fördelning inom
berggrunden.
Den första metoden har den fördelen, att man
därmed kan behärska både de drag som orsakats av
remanens och de som ha sin anledning i från
omgivningarna avvikande susceptibilitet. Den andra
metoden, som strävar efter att uppnå kvantitativa
uttryck för malmens bredd, längd, djupgående samt
procenttal av starkmagnetiska mineral, kan
åtminstone inte f. n. lösa de uppställda problemen, när
remanent magnetism förefinnes. Det är för denna
metods vidkommande, som användandet av
konstgjort lijälpfält har sin största betydelse. Vid tydning
med poler har ju det vanliga varit att använda
punktpoler samt betrakta malmerna såsom
stavfor-miga magneter. Såsom senare skall visas, är detta
berättigat för långsträckta malmer med nära vertikal
längsaxel samt med hög magnetisk susceptibilitet,
eller för malmer med remanens med en
magnetise-ringsriktning, som mer eller mindre sammanfaller med
längsaxeln. För att överkomma svårigheterna vid
punktpolmetodens tillämpning på malmer med lång
fältutsträckning föreslog Sundberg 1923 i sin
opublicerade Kirunaundersökning användandet av
(ändliga) linjepoler. Oberoende av Sundbergs förslag ha
sedan dess identiskt samma metoder utarbetats och
publicerats både i Amerika1 och i Sydafrika.2
Nippoldt har gått in för att använda sig av ett helt
system av punktpoler, vilket senare av Krahmann2
och Bahnemann3 kompletterats till att omfatta system
av linjepoler. Metoderna med polsystem lida
emellertid av den bristen att beräkningarna bliva så
omfattande, att den praktiska gränsen för deras
utförande med rimlig tidsåtgång ligger redan vid ett
tiotal poler. Ali tydning av mätresultat med denna
metod måste nämligen vara indirekt; man försöker
passa sig fram, och för varje negativ pol man lägger
in, får man ju en motsvarande positiv pol. Det
ligger därför i öppen dag, att när malmkroppen har
oregelbunden form, blir detta passande för att uppnå
överensstämmelse mellan det observerade draget och
det beräknade mycket omfattande. Man kan därför
säga, att det endast är regelbundna drag som kunna
tydas med polmetoder.
Vid tydning med beräkning av den skenbara
susceptibilitetens fördelning inom berggrunden måste
man även förenkla förutsättningarna. Teoretiskt
kan man endast beräkna fältet kring kroppar, som
begränsas av ytor av andra graden. Dylika
beräkningar finnas utförda för rotationsellipsoider, både
för långsträckta och tillplattade dylika, samt för
malmer med oändligt lång fältutsträckning med ellip-
1 A. S. Eve, 1. e.
2 R. Krahmann, the Träns, of the Geol. Soc. of S. A.,
Vol. XXXIX, 1936.
3 F. Bahnemann, A graphie method for determining effeets
of magnetic pole distribution, A. I. M. M. E., Contrib. nr 79,
Meeting New York, febr. 1935
14 nov. 1936
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
