Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1936 - Principiella synpunkter rörande kostnadsfördelning vid elektrisk kraftdistribution, av N. Helleberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
(effektgränstariffer) och dubbeltariffer, dels få fram
den kontinuerligt böjda kurvformen, dels bereda
inflytande även åt andra belastningsegenskaper än
utnyttningstiden.
Parabelmetoden utgör tydligen också en
schemati-sering av den självkostnadsteoretiska principen. I
brist på närmare kännedom om kostnadskurvans
form räknas med en andragradsparabel. Parabelns
höjdläge bestämmes som ovan nämnts av
kostnadstäckningsvillkoret.
Kostnadskurvans form beror tydligtvis dels på
produktionssystemets art — varje ny
kraftverksutbyggnad kan alltså ändra kurvan — dels på vilka
belastningstyper kurvan skall avse. Men hur noggrant
dessa förhållanden än äro kända, är kurvan icke
alldeles entydigt given, utan det förefinnes ett
obestämdhetsområde, inom vilket den får fastställas
efter tycke och smak. Som av det följande framgår,
vidlådes den självkostnadsteoretiska fördelningen
även i andra avseenden av dylik principiell
obestämdhet. Följden i det föreliggande fallet är, att det
i praktiken aldrig blir fråga om att i detalj
genomföra den beräkning och sammanjämkning av alla
kostnadsandelarna, som fördelningsprincipen enligt
ordalydelsen fordrar.
Olika fördelningssyften. Hypotesprinciper och
kautschukförfaranden.
Innan de övriga fördelningsproblemen behandlas,
kan det vara lämpligt att undersöka anledningarna
till att de i föregående avsnitt angivna olika
metoderna för fördelning av produktionskostnader ha
uppkommit och använts.
Beträffande elementarfördelningen är saken klar
nog. Den är enkel och praktiskt lämplig ■— speciellt
ifråga om de rörliga kostnadernas fördelning på
energien — med hänsyn till den
belastningsuppmätning och de taxor, som normalt förefinnas vid
detalj-distribution. Vidare har det från de första tiderna,
då kostnadsfördelningen huvudsakligen avsåg
enhetlig värmekraftproduktion, blivit en vana att räkna
med en kostnad pr kW + en kostnad pr kWh +
eventuellt en oberoende kostnad. Uppfattningen har
slutligen förskjutits därhän, att det numera anses
till-låtligt att bestämma vilka kostnader, som skola
fördelas på effekten resp. energien, icke efter deras
egenskap att variera med endera av dessa storheter
utan med hänsyn till praktiska
"lämplighetsgrunder". Tydligt är, att därvid självkostnadssyftet är
alldeles skjutet åt sidan.
Parabelmetoden utgör en första approximation,
som tillgripes i de fall, då det icke lönar sig eller icke
är möjligt att utarbeta en noggrannare lösning.
Kommittéminoritetens princip är närmast att
hänföra till rättvisesynpunkterna. Den verkar i första
ögonblicket plausibel och synes ge en objektiv och
entydig beräkning. Den möjliggör vidare en
bestämning av kostnaderna för enstaka konsumenter
eller konsumentgrupper utan att hela fördelningen
behöver uppklaras. I alla dessa avseenden är den
typisk för en hel del "hypotesprinciper" och "som
om"-synpunkter, vilka uppträda på olika ställen
av-kostnadsfördelningen: kostnadsandelarna skola
beräknas, som om summabelastningen vore av viss typ,
som om resp. konsument- eller gruppbelastning vore
den enda förefintliga, som om anläggningarna vore
optimalt utförda etc. De fördelar, som dessa
principer synas ha, äro emellertid helt skenbara och
förbytas efter närmare granskning i sin motsats.
Om man sålunda tager kommittéminoritetens
princip på orden och bestämmer kostnaden för ett givet
produktionssystem vid olika utnyttningstid hos
summabelastningen, framkommer i princip en kurva
av-typen v i fig. 2. Vid de lägsta utnyttningstiderna
räcker den energi, som kan alstras medelst vatten-
Fig. 2.
kraft, varför kostnaderna bliva uteslutande fasta. Vid
högre utnyttningstider tillkomma däremot kostnader
för värmealstrad kompletteringsenergi i successivt
stegrad omfattning.
En sådan tolkning av principen kommer emellertid
att möta invändningar från dess förespråkare. Man
skall icke, komma de att säga, räkna med de
befintliga anläggningarna oförändrade utan för varje
särskild utnyttningstid tänka sig systemet utfört på
lämpligaste sätt. Därvid erhålles en kurva som r i
fig. 2, vilken har samma huvudform som u i fig. 1
men eljest är utan principiellt samband med
sistnämnda, ty kurvan u avser kostnaden för vissa typer
av delbelastningar, under det att kurvan r i fig. 2
gäller för produktionsanläggningarna totalt vid olika
slag av summabelastning.
Taxekommitténs minoritet fordrade därjämte, att
produktionssystemet skall tänkas utbyggt till den
effekt, vid vilken kostnaden pr kW blir lägst, men
bortsåg å andra sidan från möjligheten att producera
toppbelastningen med värmekraft. Resultatet blev
en tillnärmelsevis rät kostnadslinje, placerad ungefär
som s i fig. 2.
Redan av de anförda olika tolkningsmöjligheterna
och optimivillkoren torde framgå, hur det förhåller
sig med hypotesprincipernas objektivitet och
entydighet, När man sedan kommer till själva
kostnadsberäkningarna för de verklighetsfrämmande fallen,
befinnes det, att även dessa i stor utsträckning få
baseras på subjektiva antaganden och gissningar.
Därtill kommer, att kostnadstäckningsvillkoret
oftast icke blir beaktat vid tillämpning av
hypotes-principerna. Om i fig. 2 inritas samma punkt P för
summabelastningen som i fig. 1, bör den tydligen
ligga på kurvan v. Även kurvan r går genom P, ifall
det befintliga produktionssystemet anses tillräckligt
optimalt, men ligger eljest under P. Linjen s ligger
likaledes under P, därför att det befintliga systemet
i regel icke är utbyggt just till optimal effekt. I in-
4 juli 1936
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
