Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
Användning av raffinerat aluminium.
Det huvudsakliga användningsfältet för raffinerat
aluminium baserar sig på dess stora motståndskraft
mot korrosion. Man kan vidare draga nytta av den
glödgade och valsade metallens stora smidighet saint
dess goda elektriska ledningsförmåga.
Metallöverdrag erhållna genom sprutning på känt sätt av
raffinerat aluminium äga stora förutsättningar såsom ett
gott material, då det gäller korrosionsskydd. Vid
fabrikation av vissa högspänningskondensatorer
möjliggör raffinerat aluminium framställning av anoder.
De brott, som förekomma vid dylika av vanligt
aluminium, undvikas genom användande av den rena
metallen.
Folier av raffinerat aluminium med en tjocklek av
0,01:5 mm och därunder äro lika böjliga som tennfolie.
Dylika folier äro lika motståndskraftiga som detta
mot mjölksyra och mot de alikaliska fosfater, som an-
vändas i samband med ostberedning. Man använder
därför raffinerat aluminium till ostemballage.
Raffinerat aluminium äger dessutom den fördelen,
att det icke svärtar ost o. d., varmed det kommer i
beröring, i motsats till tennfolie.
Man kan även med fördel använda raffinerat
aluminium för framställning och förvaring av olika
kemiska produkter såsom salpetersyra och dess derivat,
citronsyra etc. Korrosionsbeständigheten gentemot
saltvatten möjliggör ävenledes dess användning inom
skeppsbyggeriet — särskilt för marinen.
Vad raffinerat aluminium kan komma att betyda
för framtiden är svårt att profetera om, då detta
material helt nyligen införts på den industriella
marknaden. På grund av dess intressanta mekaniska,
elektriska och kemiska egenskaper har man rätt att
knyta stora förhoppningar till dess användning på
en mångfald områden.
Viskositetsmätning.
Av Dr-ing. W. PHILIPOFF, referat ur ATM, 1936 aprilhäftet.
Viskositet är en grundegenskap hos vätskor, som
ofta användes för deras karakterisering. Som bekant
hava vätskor ingen konstant form utan flyta under
inverkan av den minsta yttre kraft. Flytandet kan
man uppfatta som en jämvikt mellan lägets
potentiella energi, den i rörelse bragta vätskans kinetiska
energi, den under flytandet uppkommande
friktionsenergien och den verkande yttre kraften.
Förhållandena kunna beräknas enligt de hydrodynamiska
grundekvationerna av Navier och Stokes, varvid två
materialkonstanter hos vätskan komma i betraktande,
nämligen specifika vikten q och viskositeten r\.
Definition på viskositet.
Vid laminar strömning rör sig vätskan i skikt, som
förskjutas mot varandra. Enligt Newton antages och
har även kunnat experimentellt bestyrkas, att den
kraft, som är nödvändig till att förskjuta två skikt
mot varandra, är proportionell mot skiktens hastig
hetsskillnad och viskositeten. Om man betraktar ett
volymelement, så hänföres den kraft P, som verkar
i rörelseriktningen till en cm- och är således en
skjuvspänning. Däremot uppträder hastighetsdifferensen
hos skikten som ett hastighetsfall, vinkelrätt mot
strömningsriktning dv/dn. Följaktligen
erhålles-Newtons friktionssats:
P = iy dvjdn .............. (1)
Härvid angivas alla storheter i cgs-systemet:
d v
skjuvspänningen P i dyn/cm2, hastighetsfallet
dn
i cm/s/cm, alltså i 1/s, viskositeten »y i dyn • s/cm2.
Så länge viskositeten rj är oberoende av P och
dv/dn, vilket är fallet vid normala vätskor, består
viskositetsbestämningen i mätning av P och dv/dn
vid en bekant form av laminär strömning, varefter rj
beräknas.
Dynamisk viskositet, kinematisk viskositet, relativ
viskositet och flytbarhet.
Den ovan enligt Newtons sats definierade s. k.
dynamiska viskositeten angives i Poise (P) eller
centipoise (cP) — 0,01 P, varvid 1 P — 1 dyn • s/cm2.
Denna dynamiska viskositet, vilken i den
hydrodynamiska litteraturen ofta betecknas med rj, är det slags
viskositet, som alltid användes i fysiken och i den
fysikaliska kemien. Vid strömningsproblem kommer
emellertid Reynold-talet R i betraktande, och för
detta är den kinematiska viskositeten v avgörande.
Sambandet mellan dessa slag av viskositet är
följande:
v = rj/Q ................ (2)
varvid q är specifika vikten i g/cm3. Den
kinematiska viskositeten angives i Stok (St) eller centistok
(<cSt) — 0,01 St, varvid 1 St .= 1 cm2/s.
I många fall användes icke cgs-enheten utan en
bekant viskositet t. e. vattens som enhet. Den så
definierade relativa viskositeten är ett obenämnt tal.
Då jämförelseämnets viskositet är känd, kan man
omräkna relativa viskositeten i Poise eller Stok. Här
vid måste beaktas, att vattens viskositet vid 20°C är
1.004 cP resp. cSt eller vid 20,2°0 1.00 cP resp. cSt
således vid 20°C praktiskt taget 1 cSt.
1 den amerikanska litteraturen användes ofta
flyt-jbarheten (Fluidity) <p, vilken är inverterade värdet
av den dynamiska viskositeten.
9? = 1/»? ................ (3)
Flytbarheten angives i Rhes, varvid 1 Rhe = 1 /
/Poise eller Poise-1. Vatten har således vid 20°C
100 Rhes flytbarhet.
/ praktiken använda former av laminär strömning.
I det följande lämnas en översikt av de vanligaste
former av laminär strömning, som komma ifråga vid
viskositetsbestämningar.
Kapillär-strömning. För tillräckligt långa rör. vid
vilka man kan bortse från störningarna genom
in-flytningen och under förutsättning av stationär,
laminär strömning ger integrering av Newtons
friktionssats Hagen-Poisseuilles sats:
rj — ti • R4 • p ■ t/8 • V • L ......... (4)
13 juni 1936
-47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
