Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 15 maj 1937 - Den högre tekniska undervisningen, diskussionen av Mekanisternas yttrande, av Alf Grabe, Henrik Kreüger, Fredrik Berthelius, Hjalmar O. Dahl, Sten Velander, Karl A. Wessblad, G. Borelius, E. Hubendick och Alrik Björklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
i ett utlåtande av denna art, men det utgör ett typiskt
exempel pä huruledes man vill draga slutsatser ur
enstaka fall.
Kommitterades förslag till annan terminsindelning,
förmodligen tre-terminsindelningen, har varit föremål
för ingående diskussion i lärarkollegiet vid K. T. H.
och befunnits mindre lämpligt.
Kommitterades kritik av undervisningen inom de
olika läroämnena ansåg sig talaren icke böra ingå på,
då väl målsmännen för de olika ämnena bättre kunde
lämna besked, men ville dock framhålla, att en del
missuppfattningar syntes föreligga, särskilt i vad rörde
fysik och mekanik.
Kommitterade hava framhållit, att
tentamensperioderna medförde en onormal belastning för de
studerande även vid den av kommitterade föreslagna
minskade tentamensbördan. Talaren ansåg sig i
anledning härav böra påpeka, att tentamina till
undvikande av alltför stor koncentrering till viss tid, i
mycket stor utsträckning ägde rum på andra tider än
under tentamensperioderna. Att helt undvika
klagomål på tentamina vore omöjligt, ty de anses i regel
obehagliga, när de än komma, och man kan ju ej
gärna avskaffa dem, icke ens i den omfattning
kommitterade tänkt sig.
Kommitterade framhålla som önskemål ett vida
hastigare tillsättande av lärare. Det medges gärna,
ätt onödigt dröjsmål ofta förekommer, detta dock
huvudsakligen beroende därpå, att de sakkunniga ej
arbeta undan så fort som önskligt vore, och det är
icke möjligt att kommendera fram
sakkunnigeutlåtanden. De sakkunniga utgöras ofta av medlemmar
i Svenska teknologföreningen, varför ett uttalande från
föreningens sida vore tacknämligt.
Kommitterades förslag till möjlighet för professor
att erhålla tjänstledighet för studier inom industrien
torde måhända kunna inrymmas inom ramen av
nuvarande bestämmelser. En professor kan nämligen
erhålla tjänstledighet utan avdrag på lönen, om det
under tjänstledigheten utförda arbetet kan anses vara
till verkets nytta.
Till sist ville talaren erinra därom, att ett gott
resultat för forskning och undervisning i huvudsak
beror pä lärarens egenskaper. Det vore därför av
största vikt att skapa förutsättningar för erhållandet
av de bästa lärarekrafter. Vidare framhölls, att vissa
lättnader för de studerande borde kunna komma till
stånd utan att man behövde gå så långt som
kommitterade förutsatt.
Det föreliggande förslaget, tryckt som manuskript,
borde i det föreliggande skicket enligt talarens mening
icke antagas som uttryck för avdelningens för
Mekanik mening.
Ingenjör Fredrik Berthelius instämde i professor
Kreügers åsikter angående svårigheten att bedöma
praktikbetyg och det tvivelaktiga värde praktik före
inträdet vid högskolan kunde hava. Praktiknämnden
kunde f. n. icke ordna praktik för alla sökande.
Talaren avstyrkte även förslaget att alla kompetenta
sökande skulle vinna inträde. Ett antagande av alla
kompetenta skulle säkerligen i hög grad betunga
undervisningen och sänka medelstandarden på de
utgångna eleverna. De lägre tekniska skolorna kunde
ju mottaga dem, som icke bliva antagna vid
högskolan.
Talaren underströk kraftigt vikten av att
professorer och lärare i vissa ämnen borde hava tillfälle till
en intimare kontakt med tekniken. I enlighet med
Tekniska högskolans stadgar värderades f. n. vid
besättandet av en professur den vetenskapliga
skickligheten på bekostnad av den tekniska förmågan ofta
högre än som i vissa fall vore lämpligt. Högskolans
huvudsakliga uppgift vore att utbilda teoretiskt
skolade ingenjörer och "befälsmän" för industrien.
Forskningsprofessurer med befrielse från
undervisningsskyldighet borde inrättas. — Talaren instämde i
kommitterades förslag att förlänga tentamensperioderna eller
ordna tentamen omedelbart efter genomgångna kurser.
Professor Hjalmar O. Dahl anförde, att vid
fackskolans övergång från 3-årig till 4-årig kurs en
bestämd specialisering i 4 olika studieriktningar
genomfördes. Anordningen befanns olämplig och ersattes
sedermera med stor frihet ifråga om ämnesvalet i 4: e
årskursen. Talaren påpekade, att ämnet ångteknik
f. n. vore det enda obligatoriska "kraftämnet" i
mekaniska fackskolans 4:e årskurs, men även detta kan
ibland bortväljas.
Beträffande den lägre tekniska utbildning, som
kommitterade föreslagit, trodde talaren det kanske
vore lämpligt med tekniskt gymnasium i Stockholm
parallellt med Tekniska högskolan och givande
möjlighet till inträde vid högskolan. Avstyrkte förslaget
om en sådan utvidgning av högskolan, att alla
kompetenta sökande skulle kunna intagas vid Tekniska
högskolan.
Kommitténs förslag angående schemats planering
stötte på praktiska svårigheter. Med hänsyn till
"Kårens" begränsade möjligheter vis-à-vis ordnandet
av teknologernas matfråga tillämpades f. n. viss
uppdelning av föreläsningstiden, så att somliga ha
föreläsning 8—10 och andra 9—11. Ämnena
rättskunskap och nationalekonomi vore även svårt att inordna
på annan tid än eftermiddagarna, enär så många
fackskolor deltaga gemensamt i undervisningen.
Koncentrationsläsning kunde, ansåg talaren, nog ha vissa
fördelar, men nackdelarna vore betydande. För en
nyutnämnd professor vore det i varje fall en nära
nog orimlig uppgift. Talaren ifrågasatte vidare
lämpligheten att införa ett ämne beskrivande maskinlära
i första årskursen. Såsom exempel anfördes ämnet
vattenmotorer och pumpar, vars förstående förutsatte
viss kännedom om strömningsläran. För övrigt trodde
talaren behovet av den "tekniska uppmuntran", som
skulle motivera införandet av beskrivande maskinlära
på ett så tidigt stadium, knappast vore av behovet
påkallat. Vetskapen om att de tekniska fackämnena
komma senare borde vara tillräcklig. En lägre kurs
i 3: an och en valfri påbyggnad i 4: an, vilket f. n.
tillämpades, fann talaren lämpligare. Man finge ej
heller knappa in på denna lägre kurs, om man vill
hålla på högskoleutbildningen. Förslaget om ett ämne,
kraftanläggningsteknik, var uppe för många år sedan.
Det torde ej längre vara sä aktuellt för den mekaniska
fackavdelningen, där varje lärare ju även meddelar en
anläggningsteknisk del av sitt ämne. Ämnet torde nu
vara mest aktuellt för elektroteknici.
Professor Sten Velander underströk vikten av
industriens medverkan vid uppgörandet av högskolans
"leveransprogram" och instämde med hrr Grabe och
Kreüger beträffande antagandet av studerande.
Erfarenheten visar, att åtskilliga av de studerande, som
"ligga i kön", sakna förmåga att absorbera
högskolestudierna. Tekniska högskolan skall frambringa
forskningsingenjörer och därvid räcker det icke med
enbart godkänd i realstudentexamen. Genom att
följa den av kommittén angivna principen finge man
lätt in studerande med begåvning åt helt annat håll
än det tekniska. Det vore f. ö. eliten och icke
genomsnittsstudenter som högskolan hade till uppgift att
utbilda. F. n. blevo flertalet sökande antagna och
talaren ansåg detta tillfredsställande. — Beträffande
utbildningen av affärsingenjörer rekommenderades
införandet av ett nytt fack med sådan uppgift. — Tala-
15 maj 1937
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
