Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 21 aug. 1937 - Är termodynamikens andra huvudsats oanfäktbar? av Ragnar Liljeblad - Notiser - Högspänningskongress i Paris - Världskraftkonferens i Wien 1938, i Berlin 1940, i Tokio 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
där A betyder plattans yta, m massan av en elektron,
e laddningen av en elektron, k Boltzmann’s konstant,
h Plancks konstant, V utgångsspänningen och e
basen för de naturliga logaritmerna. Uttryckes
elektricitetsmängden i coulomb och spänningen i voit
erhålles strömmen i ampere och ekv. (3) kan skrivas
_ 11600 V
i = A-120-T2-e ~T ............ (4)
Nu är det sant, att icke blott M1 utan även M2
emitterar elektroner. Om jag vill undersöka
slutresultatet av emissionen, måste jag lägga ett plan
omedelbart utanför dubbelskiktet utmed M±. Alla
elektroner, som passera detta plan från vilken sida
som helst, fortsätta nämligen utan att falla tillbaka
genom planet. Emissionen från Mx bestämmes av
utgångsspänningen Vlx och från M2 av F2 -f- VJx —
— V2 = Vlx. Det sista gäller dock endast under
förutsättning att jag försummar motståndet i
springan. Tages hänsyn till detta, kan man visa, att
emissionen från M2 blir försvinnande i förhållande till
emissionen från Mx. Slutresultatet blir alltså att den
resulterande emissionsströmmen är
_ 11600 y
i = A • 120 • T2 • £ t ............ (5)
Av ekv. (2) och (5) kan i beräknas om F, och R
äro kända.
Jag har här talat om en luftspalt. Det är klart, att
det är mycket svårt att göra ett luftgap av
storleksordningen 0,01 à 0,001 mm utan att få kontakt. För
att komma till ett verkligt resultat måste man
därför sannolikt gå den väg vi ha gått och ersätta
luftspalten med ett högohmigt skikt av fast material. Då
det specifika motståndet av kadmiumseleniden är
känt, kan motståndet approximativt uppskattas.
Betr. V2 veta vi, att utgångsspänningen för
metaller är i hög grad beroende på ytans beskaffenhet och
dess beläggning med oxider eller dylikt. För vissa
metaller har V2 ungefär storleksordningen 1 voit.
Med viss beläggning har man kommit ned till ca 0,8
voit. Räknar man med V2 = 0,9 voit, får man en
ström, som är 10—7 amp., alltså i överensstämmelse
med försöksresultatet.
Man frågar sig nu, hur det kan komma att gå i
fortsättningen. Det är klart, att om de hastigare
elektronerna fortsätta att lämna Mv måste M1
avkylas, och sker detta tillräckligt mycket, minskas
elektronernas hastighet och emissionsströmmen
försvinner så småningom. Det behövs emellertid i
detta fall en mycket liten bråkdel av en grad i
temperaturfall för att den erforderliga värmen hela
tiden skall tillföras från omgivningen. På så sätt
kommer värmet från den för övrigt i temperaturjämvikt
befintliga omgivningen att hela tiden lämna den
energi, som behövs för att hålla strömmen i gång.
Användes en del av denna ström för att utföra
nyttigt arbete, sjunker entropien hela tiden. Vi ha
därmed fått ett perpetuum mobile av andra ordningen.
(Lyckligtvis icke av första ordningen, ty i så fall
skulle vi väl få att göra med herrar psykiatrici.)
Huruvida denna effekt kan få någon praktisk
betydelse än naturligtvis för tidigt att yttra sig om.
Jag vill dock framhålla, att kan man på något sätt
åstadkomma en minskning av V2, får man en högst
avsevärd ökning av strömmen. Det behövs icke
många procents minskning av V2 för att strömmen
skall stiga med åtskilliga 10-potenser. Alla
elektriska effekter ha ju, när de upptäckts, varit mycket
små, leke minst gäller detta om de med detta
problem besläktade likriktareffekterna. Från början
arbetade man därvidlag med den trådlösa telegrafiens
minimala strömmar, medan man nu kommit upp till
strömmar på tusentals ampere. Det är kanske
därför icke alltför förmätet att tänka sig åtminstone som
en möjlighet, att även den av oss påvisade effekten
skall kunna få viss praktisk betydelse.
NOTISER
Högspänningskongress i Paris. Internationella
högspänningskonferensen eller Cigré, som den också
brukar kallas, har ånyo haft sammanträde i Paris
under ett par veckors tid med rekordartad anslutning.
862 deltagare hade kommit från 40 olika länder för
att diskutera 120 omsorgsfullt utvalda uppsatser, som
publicerats till kongressen.
Vår nyligen bildade halvofficiella nationalkommitté
för Cigré hade skickat ut en delegation, bestående av
dir. Edy Velander, prof. H. Norinder, byrädir. I.
Hedenblad, övering. B. Eli och civiling. H. Spanne.
Kongressen var som vanligt, när det gäller Cigré,
synnerligen flitig med ivriga diskussioner från
morgon till kväll under hela mötestiden. Stort intresse
ägnades bl. a. åt kablarna för extra höga spänningar.
En stor del av kongressdeltagarna passade på att i
samband härmed studera den 220 kV kabel, som
sedan något år är i drift i Paris. En metod, som man
på detta område f. n. laborerar med, är att fylla
kablarna med kolsyra eller kväve under tryck för att
förhindra genomslag i pappersisoleringen.
En livlig diskussion utspann sig också om
lämpligaste metoden att göra transformatorerna okänsliga
för åskslag pä ledningarna. Pä detta område hade
även från svensk sida inlämnats en rapport, nämligen
av dr Norinder, vari beskrivas rön, som gjorts vid
institutet för högspänningsforskning i Uppsala. En
sektion under ordförandeskap av prof. Jacobsen från
Norge sysslade med en annan av anläggningarnas
fiender, nämligen isbarksbildningen på trådarna.
Vid en sektion hedrades Sverige med att fylla
ordförandeposten, i det att dir. Edy Velander ledde
diskussionen om signalöverföring och telefoni inom
kraftsystem, varvid man särskilt diskuterade vissa
nya metoder, som framkommit i Amerika för att med
hjälp av högfrekventa signaler över kraftledningarna
kontrollera reläerna, så att en felaktig
anläggningsdel kan urkopplas på bråkdelen av en sekund utan
att störa driften.
Världskraftkonferens i Wien 1938, i Berlin 1940,
i Tokio 1942. Den permanenta internationella
kommitté, som har hand om World Power Conference,
dvs. de tid efter annan återkommande
världskraft-konferenserna, av vilka vi 1933 hade en i Stockholm,
har nyligen sammanträtt i Paris och diskuterat
arbetsplanerna för de närmaste åren. Därvid antog man en
inbjudan från den österrikiska nationalkommittén att
komma till Wien i augusti 1938 för ett sektionsmöte,
som särskilt skall ägnas hushållets, jordbrukets och
350
31 juli 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
