Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 28 aug. 1937 - Teorien och teoretikern, av Karl I. Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
en krass livsuppfattnings tjänst. Den sunda
drivfjädern till ali verksamhet finner man ju på den
emotionella sidan av själslivet. För att ge en varaktig
tillfredsställelse måste arbetet bevara något av en
konst, som fängslar sin utövare.
Den vanliga uppfattningen att en annan art av
begåvning erfordras för studiet av matematiken än av
andra mera "praktiska" vetenskaper torde vara en
smula förhastad. Det förutsätter skärpa i
uppfattningen av eljes vardagliga abstraktioner och sinne
för följdriktighet, egenskaper som man vill se
frigöras och utvecklas även hos en ingenjör. Det som
utmärker matematiken är väl den universella
betydelsen av dess konstruktioner; den utgör
förutsättningen för ali vetenskap som sysslar med storheter:
tid, rum etc. Newtons stora arbete bär ju t. e. titeln:
"Naturvetenskapens matematiska principer". Den
logiska sammanfattningen av en obegränsad
mångfald gör bevisföringen i infinitesimalkalkylen till ett
förträffligt prov på förmågan att hålla begreppen
isär och en slutledningskedja samman. Det skulle
vara olyckligt om man av kortsynt utilism
degraderade matematiken till en räknelära.
Det torde ej vara svårt att finna belägg för att
studiet av matematiken visar sig ha ett måttligt
di-rekt-praktiskt värde för teknikern i allmänhet,
utöver vad studentkursen redan gett, om
undervisningen inriktas på de konkreta tillämpningarna och
undviker den abstrakta analysen. Den praktiska
till-lämpningen av den högre matematiken ändar t. e. i
regel i serieutvecklingar, som man knappast kan
förstå och hantera med någon säkerhet utan en smula
uppfattning om ganska subtila konvergensbegrepp.
Dit hör behandlingen av diskontinuiteten, en
konstruktion som är i högsta grad "praktisk".
Teknikern är också i stor utsträckning hänvisad
till synteser på statistisk grund; han rör sig därmed
så gott som dagligen och har tillfälle att konstatera
deras vansklighet oftare än han själv önskar.
Endast en strängt vetenskaplig uppfattning ger honom
motståndskraft mot förförelser som lura i vårt eget
undermedvetande eller i andras trollkonster. Det
berättas att en lärare, som ville ge sitt auditorium en
konkret uppfattning av sannolikhetsbegreppet
genom att dra en kula ur en urna som innehöll en vit
och nio svarta kulor, fann chanserna så ojämna att
han slöt att kulan skulle bli svart. Oturen ville att
den en gång blev vit. Hur ofta förekommer (och
hur sällan avslöjas) ej denna typ av felslut i
betydligt allvarsammare situationer. Hur många kunna
innerst frigöra sig från uppfattningen att
sannolikheten för krona bliva större sedan klave varit uppe
flera gånger å rad? Klarheten och fastheten i
uppfattningen förefaller att gå tillbaka, i detta fall
liksom i infinitesimalkalkylen, på aprioristiska
tanke-lagar hellre än på erfarenheten.
Att källan till allt vetande annars är erfarenheten
och att i överensstämmelse därmed exemplifiering
är vägen att klargöra syntesens innebörd är en sak
som varje rättskaffens lärare förstår och tillämpar.
Utöver detta syfte har det konkreta intet särskilt
värde; överdrivet räknande av exempel skulle ge
det övervägande flertalet av de studerande en
tentamensrutin som de sedan aldrig kunde utnyttja.
När eleven på Teknis stöter på de rent tekniska
ämnena — därmed menas alltså dem som icke ut-
göra en fortsättning av experimentalfysiken eller
kemien eller skott från dess rot — har han ofta en
smärtsam förnimmelse av kontrasten mellan
vetenskap och teknik. Inom tekniken äro begreppen icke
längre fria konstruktioner av hans inbillningskraft,
som inom matematiken, utan utdrag ur en begränsad
mängd av åskådningar och erfarenheter, av vilka
återigen en ringa del ligger till grund för elevens
föreställningar. Den allmängiltighet som utmärker
den rena vetenskapen är således borta och det blir
en konst att treva sig fram till den bästa lösningen
av den förelagda uppgiften. Denna konst måste i
första hand baseras på erfarenheten, för vars logiska
bearbetning det vetenskapliga studiet utgör en
be-redelse. Att utvidga sin erfarenhet är det
väsentliga i fortsättningen och ingenjörens utbildning måste
från början inriktas därpå. Konsten är lång, livet
kort. Det är oerhört skiftande ämnen han har att
ägna sig åt; den spekulativa sidan av ali teknisk
verksamhet måste uppbäras av insikter i
arbetsmetoder, kostnader och organisation, taga hänsyn
till irrationella känslo- och viljeyttringar samt
förstå att ta vara på tid och pengar — om ingenjören
skall nå sitt mål.
Den ofrånkomliga bristen på praktisk erfarenhet
driver lätt eleven att nöja sig med abstrakta regler
och allmänna värdesättningar som principer och att
till slut kanske som teoretiker i vulgär mening sätta
sig över verkligheten och det "sunda förnuftet".
Det torde ej vara svårt att finna talrika exempel på
en för teknikens utveckling skadlig, teoretisk
konservatism, om man går till den vardagliga uppgiften
att bestämma "säkerheten" hos en konstruktion, där
uppfattningen ofta är helt beroende av erfarenheten
och hur väl bedömaren förstår sin konst.
En märklig fas i teknikens utveckling under senare
tid är den tradition som utbildat sig i den s. k.
maskinstilen, en övervägande "praktisk" syntes av
stora mått. Otaliga namnlösa konstruktörer ha
undan för undan gett uttryck åt materialets och
verktygens medverkan, utan att det fallit någon av
dem in — knappast någon annan heller •— att vad
de i sin tysta anspråkslöshet uträttade skulle bli en
konstnärlig helhet av bestående värde. Processen är
intressant mot bakgrunden av utvecklingen inom
hus- och i viss mån järnbyggnadstekniken, vilka icke
lyckats frigöra sig från estetiska inflytelser, vilande
på arkitekturtraditioner, som tidigt utrotades från
maskinbyggnadskonsten. Allra minst i dessa yttersta
dagar har denna del av byggnadskonsten blivit fri;
den har blivit insnörd, liksom så mycket av tiden
i övrigt, i ett program, vars sönderfall kommer när
missförhållandet mellan "teori" och "praktik", dvs.
form och innehåll, återigen blivit uppenbart.
En f. d. arkitekt och aktiv bolsjevik, vid
tillfället journalist och stark förkämpe för den nya
byggnadsstilen, ansatt med en samvetsfråga
huruvida denna tillfredsställde honom, förklarade att den
ingalunda var något slutmål utan verktyget för att
bryta den gamla traditionen. Som den avröjda
tomten, på vilket det nya kommer att byggas upp, är
ju funkisen fattbar.
En allmän princip av otvivelaktig teoretisk och
praktisk betydelse är däremot
kontinuitetsuppfatt-ningen, varpå t. e. hela den kinematiska delen av
hydromekaniken är baserad. Inom tekniken upp-
354
28 aug. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
