Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 30 okt. 1937. Specialnummer: Tekniken i hem och hushåll - Notiser - Träförbättring (Holzvergütung), av s. - Raschig-ringar, av s. - Litteratur - Anmälan: Inlandsbanesystemet, av V. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Term sk Ti ds kri ft
visat sig tämligen verksamma. Likaså har tillsats av
aluminiumpulver i oljefärg och emaljfärg varit av god
verkan. Särskilt goda resultat ha erhållits med tillsats
av aluminiumpulver till vissa båtfernissor och liknande
preparat framställda på basis av konsthartser. Det
torde få antagas, att aluminiumpulvret verkar
skyddande mot ljusets nedbrytande inflytande på dylika
skyddsskikt. Impregnering av trä har sedan länge
praktiserats i avsikt att minska fuktighetsvariationerna i
trävirke, liksom även för att förbättra dettas hållfasthet.
Impregnering med lättare fraktioner av stenkolstjära,
kreosot o. dyl. åstadkommer en tydlig minskning av
träets krympning och svallning under inflytande av
luftfuktighetens variationer. Virke, som impregnerats
med paraffin eller vax, uppvisar avsevärd eftersläpning
i vattenavgivning och -upptagning, varigenom hastiga
variationer i luftfuktigheten bliva utan inflytande.
Andra impregneringsmedel som nyligen kommit till
användning utgöras av högre alifatiska fettsyror och
alkoholer. Dessa uppgivas verka starkt hindrande på
virkets svallning, vilket förklaras därav, att de torde
anlagras molekylärt till cellväggarnas kolhydrater,
vilka därigenom förlora sina hygroskopiska egenskaper i
större eller mindre grad. Förf. framhåller såsom sin
mening, att man knappast kan vänta verkliga resultat
ifråga om volymbeständighet hos trävirke annat än i
sådana fall då antingen en kemisk förening
åstadkommes mellan de hygroskopiska beståndsdelarna i träets
cellväggar och impregneringsmedlen, eller genom att
ytterligt finfördelade vattenolösliga substanser bringas
att anlagra sig i själva cellväggarna dvs. mellan
mi-cellerna, varest de kvarhållas av den starka
ytspänningen. Denna senare väg har med framgång försökts
i USA, men torde ännu ställa sig för dyr för praktiskt
bruk.
Förbättring av virkets hållfasthetsegenskaper
åstadkommes numera särskilt genom impregnering med
konstharts, företrädesvis av bakelittyp. Svårigheten
härvid ligger i huvudsak i att kunna åstadkomma en
fullständig impregnering med användning av dessa i
allmänhet trögflytande; stormolekylära substanser.
Ifråga om volymbeständighet uppvisa på detta sätt
preparerade träföremål ett maximum av stabilitet.
Hållfastheten mot tryck och skjuvning förbättras även i hög
grad, däremot verkar en dylik impregnering icke
fördelaktigt på hållfastheten mot slag, dragning och
böjning. Ifråga om kryssfanèr framhåller förf., att en ökad
hållfasthet ofta ernås genom att i en skiva av viss
tjocklek använda ett större antal faner, på grund av att
antalet limskikt härigenom blir större. Man har även
på sista tiden börjat tillverka träplattor av faner med
samma fiberriktning i alla lagren, vilka hoplimmas med
användning av konstharts. Ett antal förfaranden för
åstadkommande av större löjlighet hos trävirket finnas
numera i bruk. I allmänhet förbehandlas virket genom
basning med hett vatten eller vattenånga, varefter det
utsättes för pressning i fibrernas längsriktning.
Härigenom sker en viss uppluckring, varigenom virket
erhåller större smidighet, som sedan även kvarstår i kallt
tillstånd. Dylikt s. k. Patentbiegeholz låter sig formas
med ringa kraftförbrukning och bibehåller den
erhållna formen efter upphettning till mellan 70 och 80°. Eli
pressning resp. förtätning av virket vinkelrätt mot
fiberriktningen har sedan länge försökts genom användning
av pressar, valsar eller hejare. Avsikten härmed har
varit att söka förminska luftrummen i kärl och celler,
så att virkets volymvikt därigenom skulle höjas. På
sådant sätt förtätat poppelvirke har t. e. använts såsom
mellanlägg mellan skenor och syllar för att hindra
sken-krypningen. För att efter virkets förtätning förhindra
dess återtagande av den ursprungliga volymen, vilket
särskilt lätt inträffar om detsamma utsättes för
fuktighet har man redan länge försökt att åstadkomma en hop-
kittning av de sammanträngda cell- och kärlväggarna.
Tidigare försök i denna riktning ha emellertid knappast
lett till önskat resultat, men förf. omnämner den
numera i marknaden förekommande s. k.
Lignostonepro-dukten såsom fullt tillfredsställande i detta hänseende.
Hållfasthetsegenskaperna hos Lignostone äro avsevärt
bättre än hos motsvarande obehandlade trämaterial.
Ifråga om bokträ är sålunda böjhållfasthet och
elasticitet ca dubbelt så stor hos Lignostone som hos vanligt
bokvirke. Under det att tryckhållfastheten vinkelrätt
mot fiberriktningen hos obehandlat bokvirke endast
uppgår till ca 20 % av tryckhållfastheten i
längsrikt-ningen, så är motsvarande siffra för Lignostone ca 80 %.
Enligt undersökningar som företagits vid
materialprovningsanstalten vid Darmstadts tekniska högskola, har
detta material befunnits äga synnerligen värdefulla
egenskaper såväl i fråga om hållfasthet som
volymbeständighet, varför man hoppas att i detsamma ha
funnit en fullgod ersättning för dyrare importerade tunga
träslag.
s.
Raschig-ringar är som bekant en inom den kemiska
industrien allmänt gängse beteckning för ett visst slag
av fyllnadselement för destillationsapparater o. dyl. I en
broschyr nr 11, vilken distribuerades såsom bilaga till
denna tidskrift den 11 september 1937, har firman T.
An. Tesch a.-b. använt denna vedertagna benämning på
dylika fyllnadselement. För att undvika förväxling med
av firman dr Raschig i Tyskland tillverkade produkter
av detta slag har T. An. Tesch a.-b. emellertid anmodat
oss påpeka, att de i sagda broschyr omnämnda, av
firman saluförda fyllnadselementen, icke äro av Raschigs
tillverkning utan av annat fabrikat. s.
LITTERATUR
Inlandsbanesystemet. I anledning av invigningen
av Inlandsbanans sista byggnadsavsnitt i år har genom
K. järnvägsstyrelsens försorg utarbetats en 67 sidors
broschyr "Inlandsbanesystemet", som värdigt ansluter
sig till S. J:s välkända landskapsbeskrivningar. Efter
en kortfattad men sakrik och intressant historik, som
klarlägger besvärligheterna vid banans planerande och
utförande, och där meningsskiljaktigheterna mellan
Statsbaneförvaltningen och statsmakterna beträffande
linjesträckningar och tiden för utförandet på ett
diskret sätt beröras, följer en redogörelse över de nu
tillämpade tågplanerna. Av dessa framgår med ali
tydlighet, att Inlandsbanan ej tillkommit för att fylla
ett självändamål utan för tillgodoseende uteslutande
av den lokala administrationens behov av förbindelser
och bibehållande i görligaste mån av de sedan
gammalt bestående handelsområdena. Detta har
åstadkommits genom längdbanans uppdelning i
tidtabellhänseende i smärre partier, vart och ett förenat med
anslutande tvärbana. Ur denna redogörelse kan man
även utläsa, vilken trafikfrämjande faktor, man
vunnit i det jämförelsevis nya persontrafikmedlet
rälsbussen.
Jämnt halva publikationen, det sista avsnittet, är
ägnat åt en beskrivning av natur och bebyggelse
omkring Inlandsbanan, författad av Mårten Sjöbeck.
Läsaren återknyter här med stor tillfredsställelse
bekantskapen med den börne landskapsskildraren, som med
känd bravur på det begränsade utrymmet av 34 sidor
ger en klar bild i sammanträngd form av detta
omfångsrika, för ny kultur öppnade område. Sjöbecks
största styrka ligger i urvalet av utsökta motiv, ofta
i närbild, där han fångar landskapskaraktären på
kornet. Dessa bilder med därtill hörande utförliga bild-
30 okt. 1937
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
