Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 6 nov. 1937 - Den högre tekniska undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
teknikens utveckling förändrade förhållanden, bjuder
klokheten att med en viss försiktighet ändra en
undervisning, som tidigare givit goda resultat.
Förlängning av undervisningstiden bör under inga
förhållanden ske. Det gäller i stället att tillvarataga de
fyra åren på bästa sätt genom att bibringa de
studerande så omfattande insikter i de för tekniken
grundläggande ämnena, att de ha en fast grund att bygga på,
när de sedan på egen hand skola brottas med problemen
och, såsom vanligen sker, specialisera sig inom ett visst
område.
Specialisering redan på högskolan är knappast möjlig
på den korta tid, som står till buds, och är skadlig, dels
därför att tidig specialisering hindrar en allsidig
utbildning och skymmer blicken för de större
sammanhangen, dels därför att den studerande av
omständigheternas makt ofta får sin verksamhet förlagd till ett
helt annat område än det, varpå han under studietiden
specialiserat sig. Högskoleundervisningens främsta mål
bör vara att bibringa sådan kunskap och behärskning av
de viktigare ämnena, att den utexaminerade ingenjören
på egen hand effektivt och utan onödig tidsspillan kan
studera vidare för förvärvande av de olika
specialkunskaper, som kunna komma att krävas av honom.
Undervisningens huvudlinjer.
I stort sett torde man kunna uppdela undervisningen
vid de tekniska högskolorna i följande grupper: 1)
allmänt vetenskapliga ämnen, 2) tekniska
tillämpningsämnen, 3) övningar och 4) examensarbete.
Huvudvikten vid undervisningen bör läggas på de
för det tekniska tänkandet grundläggande, allmänt
vetenskapliga ämnena. Härvid är det emellertid angeläget,
att undervisningen erhåller en i möjligaste mån teknisk
inriktning och att stor vikt lägges på dessa ämnens
tillämpning vid tekniska problems lösning. Alldeles
särskilt gäller detta ämnena matematik och mekanik,
beträffande vilka man på grund av ämnenas stora
intresse i sig själva lätt förbiser, att de likväl ej vid de
tekniska högskolorna böra studeras för sin egen skull.
Helt säkert skall det vara möjligt för vederbörande
professorer att i samarbete med ingenjörer som assistenter
så småningom få fram en form av teknisk matematik
och mekanik, som skulle ge mer utbyte åt de studerande
och samtidigt intressera dem mer.
Med hänsyn till elevernas större mognad i de högre
årskurserna och större möjligheter att själva kunna se
och fatta olika tillämpningsområden, skulle en
eventuellt valfri repetitions- och fortsättningskurs i
matematik, förlagd till tredje eller fjärde årskursen,
säkerligen komma att visa sig värdefull.
Undervisning i och elevernas utbildning på det
ekonomiska, sociala och kommersiella området är av stor
vikt, och dessa ämnen böra beredas plats i
undervisningsplanen. Föreläsningar i psykologi med särskild
anknytning till förhållandena på ingenjörens
verksamhetsområde vore även motiverade.
För de tekniska tillämpningsämnena gäller det, att
de icke endast böra vara tekniskt inriktade, utan de böra
mera än hittills inriktas på att ge de studerande den
tekniskt ekonomiska grund, på vilken ali praktisk
ingenjörskonst vilar. Undervisningen i dessa ämnen bör
däremot icke inriktas på att bibringa eleverna någon
specialutbildning på olika områden av väg- och
vattenbyggarnas verksamhetsfält. Den slutliga
specialutbildningen för varje enskild verksamhet måste förläggas till
själva arbetsplatsen såsom ock praktiskt taget alltid
skett. Undervisningen i tillämpningsämnena bör därför
betraktas som exemplifiering av tillämpningen av
kunskaperna inom de grundläggande ämnena och sålunda
visa eleverna, hur man på ett enkelt och effektivt sätt
har kunnat och kan studera sig in på olika områden av
det praktiska livet. Tillämpningsämnena böra vidare
åskådliggöra sambandet mellan vetenskap och teknik,
bibringa erforderlig kännedom om tillämpliga delar av
gällande lagar och författningar och de sociala
förhållanden, som gjort dessa nödvändiga, samt slutligen ge de
litteraturhänvisningar, som kunna underlätta
självstudier.
Tentamina inom dessa tillämpningsämnen böra icke
avse prövning av rena minneskunskaper utan innebära
ett bedömande av de studerandes förmåga att lösa
tekniska problem. Härvid böra de studerande icke blott
ha rätt att använda förekommande läroböcker och annan
litteratur, utan man borde tvärtom fordra, åtminstone
inom den högsta årskursen, att vederbörande både
kände till och kunde använda sig av förefintlig
facklitteratur. Undervisningen bör i görligaste mån stödjas
genom utgivande av kompendier, vilka tid efter annan
skola överses och moderniseras.
För att tillämpningsämnena riktigt skola bliva
förstådda, måste eleverna genom olika slag av övningar
få tillfälle att vid högskolorna under sakkunnig ledning
arbeta igenom olika tekniska problem. Dessa övningar
kunna vara av många olika slag: laboratorieövningar,
konstruktionsövningar och seminarieövningar.
Konstruktionsövningarna böra alltid vara så upplagda, att
de i valda delar belysa de vanligast förekommande
problemen. Vid uppgifternas utförande bör största möjliga
hänsyn tagas till såväl den rent tekniska som den
ekonomiska sidan av problemet. Ritningar böra göras på
det sätt, som är brukligt i praktiken, och det vore
därvid önskvärt, att de studerande hade tillgång till
ritningar av befintliga konstruktioner och anläggningar.
Seminarieövningar äro ämnade att uppöva ett
självständigt tänkande och förmåga att omedelbart ge
uttryck för en åsikt. Det är därför önskvärt, att
seminarieövningar anordnas i härför lämpliga ämnen.
Till övningarna vid högskolorna må även praktiken
under ferierna kunna inräknas. Det är därför av vikt,
att denna förlägges till sådana platser, där arbetsbefälet
har förståelse för praktikens nytta och ändamål för de
studerande. Det vore önskvärt, att i detta syfte ett
samarbete kunde anordnas mellan högskolorna och
företagarna inom facket, så att de studerande kunna få
största möjliga nytta av praktiken. Det förtjänar i
detta sammanhang framhållas angelägenheten av att de
studerande inom väg- och vattenbyggnadsfacket i större
utsträckning praktisera vid husbyggnadsarbeten. Det
vore även värdefullt, om de studerande i större
utsträckning kunde beredas praktikplatser i utlandet.
Förslagsvis kunde detta ordnas på så sätt, att utbyte av
praktikanter förmedlades genom de svenska och utländska
högskolorna eller eventuellt genom vederbörande
departement. Det är vidare av stor vikt, att de studerande
under studietiden erhålla längsta möjliga praktiktid,
varför den erforderliga praktiken för erhållande av
civilingenjörsexamen lämpligen kunde ökas.
Som avslutning på sina studier utföra de studerande
ett examensarbete, varigenom de ge ett bevis på sin
förmåga att självständigt behandla en teknisk uppgift. I
sin nuvarande utformning utgöra examensarbetena dels
utförandet av uppgifter motsvarande utvidgade
övningsuppgifter i något ämne, dels laboratorieundersökningar,
antingen helt fristående eller utgörande del av en
pågående serie undersökningar vid institutionen i fråga.
Det är av vikt, att uppgifterna ej göras större än att
de studerande kunna behandla dem med ali den
noggrannhet, som erfordras för uppnående av vederhäftigt
resultat. I annat fall kunna de studerande lätt få en
skadlig uppfattning om det arbete, som i det praktiska
livet kräves vid undersökningar av större problem. Å
andra sidan måste det även beaktas, att uppgifterna ej
bli så snävt begränsade, att deras karaktär av
självständigt arbete förloras. Examensarbetet är ett
värdefullt inslag i undervisningen och ägnat att ge de stu-
488
6 nov. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
