Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 27 nov. 1937 - Tekniska föreningar - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Ingenjörsklubben i Falun
avhöll sitt tredje kvartalssammanträde för året
lördagen den 25 september. Elva nya medlemmar blevo
invalda. — Till fullmäktig i Sveriges
tekniskt-indu-striella skiljedomsinstitut för treårsperioden 19 38—40
omvaldes bergmästaren Th. Dahlblom och till hans
suppleant bruksdisponenten William Nisser. — Efter
en stunds rådplägning rörande det stundande
årsmötet beslöts, att det skulle äga rum lördagen den 2 7
november, och uppdrogs åt styrelsen att i anslutning
till den förda överläggningen söka ordna med
diskussionsämnen och finna lämpliga föredragshållare.
Huvudfrågan vid sammanträdet utgjordes av
diskussionen om Utbildning av förmän inom gruvindustrien.
För att få denna fråga så allsidigt och sakligt belyst
som möjligt hade särskilda inbjudningar utgått till
representanter för Industriförbundet, gruvindustrien,
Jernkontoret och Bergsskolan i Filipstad. Av de
sålunda inbjudna hade infunnit sig fil. dr Gösta
Ekelöf, överingenjör Magnus Tigerschiöld, rektor J.
Witt-berg och bergsingenjör Ragnar Widén, direktör Einar
Krantz, disponenterna Axel Alarik och Ernst
Malmgren samt bergsingenjör Edvard Mueller.
Diskussionen inleddes med ett föredrag av
ordföranden i Jernkontorets gruvnämnd, disponent J. Kempe.
Till deltagarna utdelades ett av rektor Wittberg på
anmodan av gruvnämnden gjort utkast till dylika
förmanskurser med bifogad timplan.
Inledningsvis framhöll föredragshållaren de nu
ytterst kännbara svårigheterna för gruvindustrien att
erhålla kunniga förmän. Behovet av förmän hade
givetvis vuxit avsevärt med den nu rådande
högkonjunkturen men hade redan förut gjort sig påmint,
sedan Jernkontorets förmanskurser vid Domnarfvet år
1931 upphört. Dessa kurser hade i stort sett varit
väl avvägda och voro mera förebildliga än de äldre
kurserna, sådana de bedrivits vid bergsskolorna i
Falun och Filipstad åren 1871-—1923.
Vid valet av förläggningsort för de nu planerade
kurserna hade man undersökt följande alternativ:
1) att förlägga kurserna till Grängesberg i
samband med redan befintlig yrkesskola,
2) att förlägga dem fristående till ett annat
gruvfält, och i så fall, lämpligast Norberg, samt
3) att inrama dem under hägnet av Filipstads
bergsskola.
Grängesberg måste redan av utrymmesskäl avföras
frän förslaget. Norberg med sina många spridda
gruvfält vore givetvis att föredraga, men det bleve
även här svårt att anskaffa för dessa mera sporadiska
kurser lämpliga lärarekrafter. Lokalfrågan vore här
dock mindre besvärande än vid Grängesberg, då
Jernkontoret redan nu förhyr lokaler här till förmån för
bergshögskolans elever och inackordering utan
svårighet torde kunna ordnas för eleverna ifråga.
Betydligt gynnsammare vore emellertid det tredje
alternativet, Bergsskolan i Filipstad. Här hade man
redan tillgång till lämpliga ledare, och lokalfrågan
mötte inga svårigheter alis. De betänkligheter, som
förut framkommit gentemot ett sammanförande av
praktiska förmanskurser med den mera teoretiska
undervisningen, som hör en bergsskola till, torde
kunna undanrödjas, om kurserna begränsades till ca
4 månader. Bergsskolan vore dessutom utrustad med
en hel del övningsapparatur, som skulle vara
kurserna till stor nytta. Man finge förutsätta, att kurserna
ej med visshet skulle återkomma varje år, snarare
vartannat, beroende på antalet elever, minst 7 à 8 st.,
helst 10—15. Kostnaderna finge till större delen
bestridas av arbetsgivarna, som också borde anmäla
eleverna. Andra än arbetsgivarnas elever borde endast
undantagsvis beredas inträde. Huvudsaken vore, att
kurserna kunde ordnas något så när regelbundet och så,
att de motsvarade gruvornas behov.
Den av rektor Wittberg uppgjorda kursplanen
omfattade 18 effektiva veckor med 3 5 timmars
undervisning per vecka eller inalles 630 lektionstimmar.
Efter att i detalj ha redogjort för denna kursplan
framlade inledaren en kostnadsberäkning, slutande pä
ett minimum av 6 320 kr.
Doktor Ekelöf, som med sin erfarenhet från
förmanskurserna i Domnarfvet befarade, att en dylik
kurs förlagd vid bergsskolan kunde få en alltför
skolmässig betoning, icke motsvarande ändamålet, ville
föreslå, att kurserna, liksom förr vid Domnarfvet,
även nu förlades vid en större industriort, helst
Grängesberg. Dessutom borde kurserna icke göras
längre än 16 veckor.
För kostnadernas bestridande ville han förorda ett
kommunalt samarbete, vilket vore förutsättning för
statsanslag. Någon hämmande inverkan från
kommunens sida vore ej att befara, och Skolöverstyrelsen vore
mycket gynnsamt inställd mot kurserna ifråga.
Bergmästare Dahlblom betonade ytterligare faran
av för mycken teoretisk undervisning och ville för sin
del förorda Ludvika såsom en lämpligt och centralt
belägen ort för en förmansskola.
Bergmästare Tiberg replikerade och förordade
Filipstads bergsskola såsom den ojämförligt bästa hemorten
för dessa kurser.
Rektor Wittberg betonade, å bergsskolans vägnar,
att skolan ej begärt att få taga hand om kurserna,
men att bergsskolan kunde med viss fördel nu ordna
en förmanskurs enligt det uppgjorda förslaget.
Disponent Alarik ville ytterligare understryka
värdet av bergsskolan för förmanskurserna men önskade
en inskränkning i kursens teoretiska omfattning.
Disponent Kempe framhöll, att det vore hart när
otänkbart, att ingenjörer med fast anställning vid
gruvföretag skulle kunna frigöras från sin ordinarie
tjänst viss tid av året för att leda en förmanskurs samt
att de stora gruvbolagen förvisso ej ville underkasta
sig det omak, som vore ofrånkomligt vid förläggning
av en förmanskurs vid företaget. Kursplanernas
detaljer vore det lönlöst att nu diskutera; en lämplig
praxis torde snart utformas av erfarenheten.
En fråga av bergmästare Dahlblom, om ej
mas-mästare- och hammarsmeds- resp. gruve- och
malmöreskassorna kunde anlitas såsom stöd för kurserna,
avvisades av bergmästare Tiberg såsom oförenligt med
dessa kassors stadgeenliga uppgift såsom
understödskassor vid sidan av den allmäna fattigvården.
Ordförandens fråga rörande tillgången i Filipstad
på lärarekrafter för här antydda ändamål besvarades
av rektor Wittberg så, att det endast för tillfället
vore en lärare ledig och att någon förbindelse för
framtiden ej på denna punkt kunde göras. Mot
disponent Alariks tanke, att de teoretiska kurserna kunde
betydligt avkortas, ville han framhålla, att t. e. så
omfattande ämnen som fysik och mekanik icke kunde
inskränkas utan att bli helt meningslösa och borde i så
fall hellre utgå. En del övningstimmar måste ingå,
enär man ej med någon utsikt till resultat kunde hålla
så otränade hjärnor, som det här vore fråga om, till
mera än högst 4 lästimmar per dag.
Bergsingenjör Ahlmann framhöll vikten av att
kurseleverna valdes så unga som möjligt för att över
huvud taget kunna tillgodogöra sig utbildningen. De
äldre elevernas hjärnor hade legat för länge "i träde".
Programmet måste också smidigt anpassas efter
elevernas olika läggning, och undervisningen måste
sålunda differentieras. Gymnastik vore ett utmärkt
uppiggningsmedel för eleverna och hart när
oumbärlig. Efter genomgången kurs skulle det vara till
ömsesidig fördel, om eleverna kunde på ett eller annat sätt
520
30 okt. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
