Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 25 dec. 1937 - Kalmar Teknologklubb, av T. B. - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
att hava angivit ytterligare en del andra av Polhem
gjorda betydelsefulla uppfinningar, övergick talaren
till ett omnämnande av andra framstående uppfinnare
och deras mera betydande uppfinningar såsom John
Ericsson, De Laval, Dalén, Wingquist, L. M. Ericsson
m. fi. samt angav i korthet de uppfinningar, för vilka
de för alltid inristat sina namn i uppfinningarnas
historia.
På föredraget följde kraftiga applåder.
Vid det därpå följande samkvämet visade ing.
Nauckhoff dels en film, benämnd "Aluminium",
upptagen vid de stora aluminiumfabrikerna i Norge och
dels ock en film, benämnd "En resa på Göta kanal".
Båda filmerna väckte de närvarandes synnerliga
intresse. Efter filmförevisningen frambar ordf. till ing.
Nauckhoff klubbens tack ej mindre för det intressanta
föredraget än även för de trevliga filmerna.
T. B.
Ingenjörsklubben i Falun.
I Bergslagets hägn och under -presidium av
Bergslagets disponent, Emil Lundqvist, firade
Ingenjörsklubben under gammal äkta bergsmansstämning den
27 november sitt 36:te årsmöte. Såsom vanligt tog
programmets första del, föreningsärendena, mycket
kort tid i anspråk, då alla beslut fattades utan
meningsskiljaktighet. Dess viktigaste innehåll var
följande :
Det av skattmästaren uppgjorda förslaget till
in-komst- och utgiftsstat godkändes; årsavgifterna skulle
bibehållas vid de nuvarande, och 15 nya medlemmar
invaldes.
Med acklamation omvaldes samtliga
styrelsemedlemmar och övriga befattningshavare utom 2: dre
klubbmästaren, som bestämt undanbett sig återval.
Sålunda omvaldes till ordförande bergslagsdisponent
Emil Lundqvist, v. ordförande bruksdisponent William
Nisser, sekreterare bergsingenjör Thorsten
Quennerstedt, v. sekreterare bergmästare Th. Dahlblom,
skattmästare ingenjör Fritz Parke, redaktör och
bibliotekarie bergmästare Björn Tiberg, övriga
styrelseledamöter bergsingenjör Emil öhrn och vägingenjör P. T.
Norlin, styrelsesuppleanter blevo disponent H.
Arfwedson och direktör Erik Pehrson, revisorer ingenjörerna
Götrik Ehrling och Arfwed Munktell,
revisorssuppleanter överingenjör Bertil Åström och ingenjör John
Malmkvist, förste klubbmästare ingenjör Gösta
Fröman, till andre klubbmästare nyvaldes ingenjör
Gunnar Svensson.
Då årsskriften på grund av oberäkneliga
förhållanden blivit ytterligare försenad, meddelades, att
styrelsen beslutat sammanslå 1936 och 1937 års
förhandlingar till ett band att utsändas snarast möjligt i
början på nästa år samt att för framtiden söka fasthålla
en sådan tidigare utsändning.
Då de stadgeenliga förhandlingarna nu voro
genomgångna, gjordes uppehåll för intagande av
förfriskningar i Bergslagets festvåning.
Precis kl. 3,30 e. m. vidtog dagens med stor
spänning motsedda diskussionsmöte med den nyutnämnde
professorn i fysik vid Uppsala universitet, Axel E.
Lindh, såsom förste föredragshållare.
Ingenjörsklubben hade förslagsvis hemställt om ett
föredrag över ämnet "en modern fysikers världsbild",
men föredragshållaren hade med hänsyn till den
fysiska vetenskapens oerhört snabba utveckling under
de sista decennierna avböjt detta förslag och i dess
ställe velat ägna föreläsningen åt atomfysiken,
särskilt den s. k. kärnfysiken och en redogörelse för de
senare årens undersökningar inom detta område och
de därvid erhållna forskningsresultaten. I anslutning
härtill hade han kallat sitt ämne "Atomfysiken i våra
dagar".
Från en hastig återblick på det gångna
århundradets uppfattning om grundämnenas oföränderlighet
och atomen såsom den minsta del av ett grundämne,
som ingick i en molekyl, och en molekyl såsom den
minsta del av ett ämne, som kunde existera
självständigt, övergick talaren till den fördjupade
kännedom om materien, som erhölls genom studiet av
elektriciteten, särskilt elektrolysen och elektricitetens
gång genom förtunnade gaser. Man drog härav
slutsatsen, att elektriciteten också vore atomistisk och
förekomme i bestämda enhetsladdningar,
elementär-kvanta. Denna teori framlades först av Stoney 1874
och framfördes i skärpt formulering av Helmholtz i
London 1881.
Genom försök med elektriska urladdningar i
förtunnade gaser lärde man känna de s. k. katod- och
kanalstrålarna, av vilka katodstrålarna, elektronerna,
äro negativt laddade, — negativa elektricitetsatomer -—
och äga en massa motsvarande en tvåtusendedel av den
lättaste atomens, vätets; kanalstrålarna äro positivt
laddade materiepartiklar.
Omkring sekelskiftet gjordes en del märkliga
upptäckter, som rubbade uppfattningen om grundämnenas
oföränderlighet. Det var röntgenstrålningen och de
radioaktiva elementen, vilka senare visade sig kunna
utan yttre energitillförsel utsända strålar och själva
därvid omvandlas till andra grundämnen. Denna
grundämnesomvandling, som människan ej förmår påverka,
är sammansatt av tre olika slags strålning, benämnda
alfa-, beta- och gammastrålning. Alfastrålarna utgöras
av positivt laddade heliumatovier, betastrålarna av de
redan nämnda elektronerna och gammastrålarna av
kortvågig, genomträngande röntgenstrålning.
En ny epok i atomforskningens historia inleddes år
1911, då den berömde engelsmannen, Lörd Rutherford,
införde sin atommodell. Genom engelsmannen Wilsons
konstruktion av den s. k. dimkammaren blev det
möjligt att göra alfastrålarnas banor synliga. Genom
studiet av alfapartiklarnas rörelse kom Rutherford till sin
atommodell med en positivt laddad kärna, omgiven av
negativt laddade elektroner med en storleksordning av
en hundramilliondels cm och en kärndiameter om en
två billiondels cm.
Forskningen fördes vidare av danske
Nobelpristagaren Niels Bohr genom hans teori för elementens optiska
spektra. Senare tillkom teorien om "kvantamekaniken"
och "vågmekaniken", med vilken man kan förklara de
flesta av elementens fysiska och kemiska egenskaper.
År 1913 upptäckte J. J. Thomson "isotopien" hos neon,
vilken upptäckt av hans lärjunge Aston vidgades till de
flesta grundämnena. Isotopien innebär, att ett
grundämne kan utgöras av atomer med sins emellan olika
atomvikter.
Rutherford lyckades år 1919 genom att bombardera
kväve med snabba alfa-partiklar ur kvävekärnorna
frigöra vätekärnor eller "protoner", dvs. väteatomer, som
sakna ytterelektroner. Från denna tid infördes
uttrycket "atomsprängning". Detta uttryck innebär dock ingen
sprängning av atomkärnan utan en anslutning av
alfapartikeln till kvävekärnan, varvid en proton utslungas.
Härvid bildas en syreisotop med atomvikten 17 jämte
1 proton. Detta och följande försök ledde till teorien
om atomens sammansättning av de enkla
beståndsdelarna, profowem-vätekärnan och elektronen. En
helium-kärna med atomvikten 4 skulle exempelvis vara
uppbyggd av 4 protoner, vilket ger massan 4 och laddningen
4 positiva enheter.
Ehuru denna s. k. klassiska kärnteori redan
övergivits, voro dock de nämnda försöken av största värde
för den följande atomforskningen, och man gick vidare
med användning av höga elektriska spänningar,
varierande mellan 100 000 och 1 million voit. Vi måste
avstå från beskrivning av de olika apparater, som här-
25 dec. 1937
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
