Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ELEKTROTEKNIK
Redaktör: JULIUS KÖRNER
UT6IV&N AV SVENSKA TC.KNOLOGFQBCNINOtM .
INNEHÅLL: Indirekta blixtöverspänningar på kraftledningar, av Harald Norinder. — Högfrekvcnsdistribution i
bostadshus för radiomottagare, av I. Ahlgren. — Notiser. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
Indirekta blixtöverspänningar på kraftledningar.
Av HARALD NORINDER.
Inledning.
De indirekta överspänningarna uppstå, när en
ledning exponeras i det elektriska fältet under ett
åskväder och den därvid på ledningen bundna
laddningen frigöres genom blixten. Vid denna
överspänningstyp träffar alltså blixten icke ledningen direkt.
Det förtjänar framhållas, att jordlinans skyddsvärde i
den äldre överspänningslitteraturen ofta fick sin
motivering med hänsyn till dess skyddsförmåga
gentemot indirekta överspänningar. Man fäste alltså stor
vikt vid de indirekta överspänningarna som
störningsorsak, vilket var fullt rimligt, enär man på
kraftöverföringens tidigare stadier var hänvisad till
att använda ledningar med lägre driftspänning.
Dessa voro på grund av sin låga isolationsstandard
särskilt känsliga gentemot indirekta överspänningar.
På sina håll spåras i den nyare
överspänningslitteraturen en tendens att negligera de indirekta
överspänningarna och man framhåller i stället, att de
direkta överspänningarna äro verkligt allvarliga för
ledningsnäten. Att de senare äro farliga ligger i
sakens natur, men därmed är icke sagt, att man kan
lämna de förra helt ur räkningen. Deras
störnings-verkan i ett elektriskt luftledningsnät betingas av
systemets driftspänning och därmed av ledningsnätets
isolationshållfasthet. Såvitt man nu kan överblicka
förhållandena, torde ledningar med driftspänning
överstigande 60 à 70 kV i regel vara immuna mot
de indirekta överspänningarna. Detta beror på att
dessa enligt uppskattningar icke uppnå vare sig
tillräckligt höga amplituder eller farliga frontlutningar.
Det ligger i sakens natur, att faktiska uppgifter
om den övre gränsen för de indirekta
överspänningarnas amplitud är av stor betydelse. Särskilt när
det gäller risken för eventuella skadeverkningar på
anläggningar med lägre driftspänning gör sig frågan
påmint, desto mera som luftledningar med mindre
än 70 kV driftspänning ha mångfaldigt större
utsträckning än nät med högre spänning. Det är ju
en känd sak, att de ordinära distributionsnäten med
sina utbredda ledningssystem för låg spänning ofta
lida skadegörelse genom de indirekta
överspänningarna. En uppskattning av dess årliga omfattning i
vårt land leder till belopp på flera hundratusentals
kronor. i I |#|
En experimentell undersökning av de indirekta
överspänningarna har därför påbörjats vid institutet
för högspänningsforskning i Uppsala. Den omfattar
dels de fysikaliska betingelserna för de indirekta
överspänningarnas utbildning och dels i samband
därmed mätningar av deras amplituder och
tidsvariationsformer. Det är avsikten att här framlägga
resultaten av de första orienterande mätningarna,
vilka utfördes under sommaren 1936. Först vilja vi
dock anföra några allmänna synpunkter ifråga om
utbildningen av överspänningar på luftledningar.
Förutsättningarna för utbildning av överspänningar.
Avgörande för utbildning av både direkta och
indirekta överspänningar är i första hand den
tidsfunktion, efter vilken laddningen ändras i en blixt.
Detta framgår mest påtagligt vid beräkning av en
överspänning på en kraftledning, vilken orsakas av
ett direkt åskslag. De teoretiska förutsättningarna
för uppkomsten av överspänningar ha behandlats
bl. a. av K. W. Wagner1 så tidigt som 1908 och för
några år sedan av L. Y. Bewley.2 Den senare har
för en direkt överspänning med amplituden E
uppställt följande relation:
a F (t)
dt
E
Z-Q0
(1)
I (1) betecknar Z vågmotståndet för
överspänningens utbredningsvägar, Q0 den genom blixten omsatta
laddningen, F (t) tidsfunktionen för urladdningen.
Det är tydligt, att äger man kännedom om
ström-variationskurvan för en ordinär vertikal blixt, alltså
en urladdning av samma typ, som i regel ger
upphov till en direkt överspänning, så kan man under
olika förutsättningar beräkna den uppkommande
överspänningens variationsform och amplitud. Vid
institutet för högspänningsforskning ha med hjälp
av katodoscillografer och ramantenner sedan flera
år tillbaka uppmätts variationskurvor för
strömstyrkan3 i blixturladdningar. Dessa mätningsresultat
ha applicerats på beräkning av direkta
överspänningar och genom fig. 1—2 exemplifieras ett sådant
i K. W. Wagner: Elektromagnetische Ausgleichsvorgänge
in Freileitungen uncl Kabeln. Förl. B. G. Teubner, Berlin—
Leipzig, 1908.
- L. V. Bewley: Travelling Waves ön Transmission Lines.
Förl. John Wiley and Sons, New York, 1933.
3 Harald Norinder : Lightning Currents and Their
Variations, The Journal of the Franklin Institute, vol. 220, nr 1,
juli 1935.
6 mars 1937. häfte 3
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
