Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
motsvarande
variations-dl
dt
kurva
för ström-
+ Q coul.
Qo-0
styrkans I ändring-
kunde beräknas. Genom
dubbla grafiska
integrationer kunde ur denna
senare motsvarande
variationskurva för
laddningens ändring med
tiden beräknas. Båda
dessa kurvor äro
reproducerade i fig. 10.
För att grafiskt
exemplifiera uppbyggnadsprocessen för den
överspänning, som alstras
av blixten i det
beräknade fallet, ha vi för
var 8:e ^s i fig. 11
och 12 återgivit
variationskurvorna för den
på ledningen frigjorda
laddningen. Vi ha även
inlagt den för ledningen
beräknade laddningsfördelningen vid tiden t = 0,
streckad kurva. Ur laddningsvariationerna beräknas
med hjälp av data för ledningen motsvarande
kilo-voltvärden för överspänningen. I de i fig. 11 och
12 återgivna fallen ha vi icke räknat med någon
dämpning, vilken i verkligheten är så stor, att
överspänningen efter 100 jus kan beräknas ha uppnått
negligerbara värden. Det är intressant att jämföra
variationsformen hos överspänningarna i fig. 11 och
12. I den förra stå överspänningarna ännu under
inflytande av den först efter 40 fis avslutade
urladdningen. I fig. 12 däremot ha typiska
svängnings-rörelser helt utbildat sig.
Fig. 10. Ur oscillogram beräknade
variationskurvor med tiden för ström
och laddning i en vertikal blixt.
faktor av 0,965 per km blir resultatet den streckade
kurvan c i fig. 13.
Den maximala spänningsamplituden på cirka 50
kV, som uppnåddes i det beräknade fallet, får icke
betraktas såsom något högsta värde. Dess storlek
påverkas dels av urladdningscentrums höjd över
marken och dels av dess avstånd till ledningen.
Även den omsatta laddningsmängden, vilken i vissa
urladdningar kan vara ungefär dubbelt så hög som
i det beräknade fallet, höjer spänningsamplituden.
För att förtydliga detta har en beräkning över detta
beroende av urladdningscentrums läge genomförts.
Resultatet återgives i
fig. 14. Det visar sig,
att ett
urladdningscentrum på 1,5 km höjd, på
0,5 km avstånd från
ledningen och med en
laddningsmängd på 0,9
coulomb, medför en
överspänningsamplitud
på cirka 200 kV, vilket
är det fyrdubbla värdet
mot i föregående fall.
Det förtjänar
framhållas, att i verkligheten
måste man räkna med en trefasledning och icke som
här med en enfasledning. För den förra visa
beräkningarna, att överspänningsamplitudeii nedsattes med
25—32 % beroende på respektive ledningsläge i
förhållande till medelplanet.
Den genomförda beräkningen av överspänningen
visar som allmänt resultat, att man med införande
av rimliga antaganden om laddningsfördelningen kan
få fram den allmänna variationsformen för indirekta
överspänningar, när man känner avståndet mellan
blixtbanan och ledningen samt strömmens
variations-kurva. Någon större praktisk betydelse har knappast
en dylik beräkning. För praktiska fall äro de genom
1
2 km
Fig. 14. Förhållandet mellan läget
för laddningens centrum och
överspänningarnas amplitud.
Fig. 11. Utbildning och förändring av
genom blixten frigjorda laddningar på
ledningen.
Fig. 12. Överspänningarnas förändring
omedelbart efter blixturladdningen.
Fig. 13.
Beräknad och observerad
överspänningskurva.
I fig. 13 har kurvan för den beräknade
överspänningen vid ledningens ändpunkt (A enligt fig. 3)
inlagts under förutsättning av att överspänningen
icke utsättes för någon dämpning men successivt på
angivet sätt bygges upp och utbreder sig under
urladdningsförloppet. Kurvan betecknas med b. De a
direkt i oscillografen uppmätta överspänningen
betecknas i samma fig. med a. Då man icke kan
negligera den för ledningen gällande dämpningen,
måste dess införande medföra en nedsättning av den
beräknade kurvans amplituder. Med en dämpnings-
oscillografisk registrering empiriskt fastställda
överspänningstyperna nödvändiga.
De överspännirjgsvariationer, som framkommit
genom mätningarna, ha exemplifierats genom fig. 15,
16 och 17. Bland de återgivna typerna urskiljer man
långvariga och flacka variationsformer och även
sådana, där spänningen hastigare stiger i början för
att efter något 100-tal jis avsevärt minska i
amplitud-värde. I motsats till de unipolära överspänningarna
framträda även sådana med en utpräglad bipolaritet,
vilket är fullt förklarligt dels med hänsyn till urladd-
38
6 mars 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
