Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
utbildas, om spänningen stiger till ett visst kritiskt
värde däröver.
I en kabelanläggning med dess tre slag av isolation
kan man direkt tillämpa resonemangen i det
föregående, som gällde isolation i allmänhet. Överslaget
över muffgenomföringarna motsvarar kurva A i fig.
14, muff- eller kabelgenomslaget kurva B. Fig. 15
och 16 visa balanserna mellan de tre isolationerna.
Kurvorna äro uppritade med stöd av
katodstråloscillogram från en undersökning av kablars och
Fig. 16. Tidkurvor för mufföverslag; samt för
muff- och kabelgenomslag. Tre olika slags
sammanbrott möjliga.
muffars stöthållfasthet, som Sieverts kabelverk genom
tillmötesgående av prof. Norinder låtit utföra vid
Institutet för högspänningsforskning.
I fig. 15 kan ett kabelgenomslag icke utbildas,
eftersom motsvarande tidkurva skärmas av de båda
övriga. I fig. 16 däremot kan man få vilket som
helst av de tre slagen sammanbrott. En relativt låg
spänning utbildar ett mufföverslag, förutsatt att
tillräcklig tid står till förfogande. Ett genomslag kräver
däremot högre spänning, men då kan också den
disponibla tiden vara mycket kortare. I denna
motsatsställning ligger förklaringen till att kabelgenomslag
äro möjliga.
En konsekvens av ovanstående är att genomslag
aldrig kunna förekomma om överspänningens
frontlutning är flack. Då spänningen stiger från noll och
uppåt, passerar den gränsspänningen för överslaget.
Antingen är då tiden tillräcklig, beroende på den
flacka fronten, för utbildning av överslag direkt,
eller också sker ett sådant för en spänning strax
över gränsspänningen. Genomslagsspänningen
uppnås aldrig. Annat är förhållandet vid vågor med
brant front. Överslag har i dylikt fall ännu icke
hunnit utbildas, då spänningen nått gränsvärdet för
genomslaget. Eftersom den erforderliga tiden för
utbildning av genomslag är mycket kort, kan ett sådant
ske vid genomslagsgränsen.
6. Risken för kabelgenomslag.
Det är av ovanstående tydligt att spänningens
kurvform helt bestämmer om över- eller genomslag
skall inträffa, förutsatt att spänningsamplituden är
högre än genomslagsgränsen. Vi återgå därför till
kurvorna i fig. 4 och 5, som visade spänningens
tidsfunktion i korta kablar under förutsättning av
aperio-diska linjeöverspänningar. Som lätt inses, bli de
branta fronterna i stort sett bestämmande för
genomslag, de flacka delarna däremot för överslag.
Fig. 17 och 18 återge de båda första "perioderna"
i kurvan för 0,25 km i fig. 4 och ha uppritats till
ledning för följande diskussion. I fig. 17 har
Vä = gränsspänningen för överslaget antagits ligga
strax under ryggen A B. Då spänningen hunnit till B
har överslag ännu icke utbildats, eftersom tiden i
föreliggande fall är för kort. Då spänningen sedan
plötsligt stiger mot C, passeras genomslagsgränsen
Vg och genomslag sker. För en längre kabel hade
överslag kunnat utbildas under A B. Denna tid är
nämligen ^ 13 l fis, där l är kabellängden i km.
Ligger Vö avsevärt under AB men dock så, attF?
ligger över samma linje, sker sannolikt överslag på
ryggen AB. Tiden 3.3 ßs, som står till förfogande i
exemplet, är visserligen densamma som i förra fallet,
men nu är denna tid tillräcklig, beroende på att den
får verka högt över överslagsgränsen.
I fig. 18 ligger Vö högre än ryggen AB. Ingenting
kan därför ske före punkten B. Är Vg samtidigt lägre
än C sker givetvis genomslag. Är Vg däremot högre
än C hinner sannolikt överslaget före vid ej alltför
korta kablar, eftersom den flacka delen CD har så
hög spänning i förhållande till överslagsgränsen Vä.
Sannolikheten för att Vg skall ligga under punkten C
samtidigt som V ü ligger över B växlar med läget av
den punkt hos kabeln som undersökes. Se vi på fig. 6
så föreligger en sådan möjlighet för den heldragna
kurvan, motsvarande en punkt i närheten av
övergången linje—kabel, men knappast för den streckade,
som avser kabelns "bortre" ända. Det sagda gällei
under förutsättning att förhållandet Vg/Vä är 2—2,5.
Hittills har som förut nämnts såväl amplitud- som
frontdämpning försummats i kabeln. Den förra
konstaterades vara obetydlig för korta kabelsträckor.
Den senare däremot korrigerar resonemanget i det
ovanstående något. De streckade linjerna i fig. 17
och 18 avse fronter, vilkas lutning minskats genom
dämpning. Oftast gäller att frontdämpningen icke
inverkar på ett överslag, emedan den tid som
erfordras för ett sådant är avsevärt längre än
fronttiden. Genomslagen influeras däremot av
frontlutningen och i sådan riktning, att genomslagsgränsen
nedsattes vid en flackare front. Dämpning kan
därför förskjuta riskerna i riktning mot kabelgenomslag,
ehuru självfallet även motsatsen kan vara
förhållandet.
Hela den föregående utredningen gäller under
förutsättning att kabelmantel och muffkroppar äro väl
jordade. För en helt isolerat upphängd kabel skulle
potentialdifferensen bli liten mellan ledare och mantel,
Fig. 17. Till diskussionen
överslag eller genomslag.
164
Fig. 18. Till diskussionen
överslag eller genomslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
