Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 31 aug. 1940 - Om sanitetsporslin, av Erik Thrysin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
detta köper den mindervärdiga produkten beror av
allt att döma på bristande varukunskap.
Svar på de övriga frågorna torde framgå av
nedanstående korta redogörelse för den keramiska
sanitetsgodstillverkningens utveckling under den senaste
mansåldern. Denna utveckling kännetecknas av de
tre keramiska produkterna fire clay (se fig. i), poröst
sanitetsporslin, ofta felaktigt kallat fajans (se fig, 2)
samt genuine vitreous china (se fig. 3), som enligt
överenskommelse mellan de olika fackmännen här i
landet numera går under beteckningen sintrat
sanitetsporslin. Huvudmaterial i samtliga dessa
produkter äro lera, fältspat och kvarts, ehuru kvalitet och
det inbördes kvantitativa förhållandet mellan dessa
ämnen varierar.
Av leran kan man särskilja två huvudtyper, vitlera
eller kaolin och grålera. Leran har en bladformig
struktur. Om ytskiktet utsättes för beröring med vatten,
slammas det upp och bildar liksom en oljehinna, ett glatt
skikt, vari finltorniga partiklar av hårt råmaterial kunna
inbäddas utan att glidförmågan går förlorad. Det är
denna egenskap, som möjliggör formningen. Vid
gjutning av porslinsmassan är emellertid denna egenskap
ej så viktig som den att reagera med alkalier såsom
vattenglas och soda, så att en tjock lervälling vid
tillsats av sådana ämnen blir tunnflytande och lätt att
gjuta.
Vid bränningen kan leran verka dels direkt som
bärande stomme genom att icke smälta vid bränningen,
dels glasbildande genom att S7nälta. Vilken av dessa
funktioner som uppfylles beror helt på lerans
egenskaper. Man kan alltså genom att välja lerorna på
lämpligt sätt finna den form och de proportioner, som äro
lämpliga för det porslin, som skall tillverkas.
Kvartsen smälter icke vid bränningen och utgör
därför ett skelett, som gör, att massan vid bränningen
behåller sin form.
Fältspaten förglasas helt vid bränningen och bildar
en segflytande massa, som innesluter kvartsen och leran,
vilka härvid delvis lösas i den.
Fig, 3. Brottyta av sintrat sanitetsporslin (genuine vitreous
china).
sålts mest under de senaste åren. Initiativet till
denna undersökning togs av A.-b. Gustavsbergs
fabriks intressenter, som också välvilligt ställt
provningsanstaltens siffror till förfogande. I tabell 1
återges ett sammandrag av dessa jämte förslag till
vissa fordringar på sintrat sanitetsporslin.
Efter studium av denna tabell frågar man sig:
Bero dessa stora skiftningar -i porslinets egenskaper
på ojämnheter i tillverkningen eller på att fabrikerna
ha olika metoder för att framställa porslinet? Är
priset på de olika varorna satt i proportion till
kvaliteten?
På den sista frågan torde man utan vidare kunna
svara, att priset för god och dålig vara är ungefär
detsamma. Ja, i vissa fall kan man t. o. m. få den
bättre varan billigare än den sämre. Att folk trots
Fire clay började tillverkas av engelsmännen. De
utgingo därvid från en bränd lera, s. k. chamotte,
vilken blandades med en plastisk lera. Den
formbara massan slogs in i formar till önskad tjocklek.
Sedan föremålen fått torka, beströkos de med en vit
massa för att dölja det underliggande gulaktiga
godset. Genom upprepade påstrykningar erhölls ett så
tjockt skikt, att föremålen gåvo intryck av att vara
vita. Ovanpå denna vita yta anbringades glasyren,
och det hela brändes färdigt i en bränning.
Poröst sanitetsporslin: När engelsmännen för 30—
40 år sedan började lära sig konsten att gjuta
keramiska massor, använde de detta förfarande i första
hand för tillverkning av svårformade föremål. Detta
gjutningsförfarande var i och för sig mycket
gammalt. Redan på 1780-talet kände man i Frankrike
till att en tjock lervälling kunde göras lättflytande,
om man försatte densamma med alkalier. Denna
gjutmetod hemlighölls emellertid av de franska
fabrikerna i över 100 år. Att den kom till mera allmän
kännedom berodde på ett patent, som år 1871 uttogs
av Goetz i Karlsbad. Patentet förklarades emellertid
ogiltigt, och industrien kunde allmänt utnyttja
förfaringssättet.
Engelsmännen började använda metoden vid
tillverkning av hushållsgods. Det dröjde emellertid icke
länge, förrän de kommo underfund med att
gjutför-farandet lämpade sig alldeles särskilt väl för fram-
Fig. 1. Brottyta av fire clay.
Fig. 2. Brottyta av poröst sanitetsporslin.
342
10 aug. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
