Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Automobil-och Motorteknik
Diskussion
förd vid Svenska teknologföreningens avdelnings för
Mekanik sammanträde den 25 februari i anslutning till
föredrag över ämnet "Gengasen som giftgas".
Professor B. Wolff: Herr ordförande, mina damer
och herrar. Docent Salén har bett mig att i
anslutning till diskussionen nämna något om metodiken vid
koloxidbestämningar i blod och närmare bestämt
omtala en mycket enkel och praktisk metod, som jag å
Statens rättskemiska laboratorium för åtskilliga år
sedan utarbetat för ändamålet.
Jag vill inledningsvis nämna, att de metoder, som
i allmänhet användas för bestämning av koloxidhalten
i blod, antingen kräva en dyrbar apparatur eller en
mycket stor teknisk skicklighet hos undersökaren, i
regel bägge delarna. Det gäller såväl de
spektro-fotometriska metoderna som de gasanalytiska. De
kunna icke användas var som helst. Det är viktigt
i dessa tider, då koloxidförgiftningar förekomma i
större utsträckning än någonsin, både för diagnosen
av tvivelaktiga fall och för profylaxen av verkliga
förgiftningsfall att kunna påvisa även mycket små
mängder koloxid i blodet. Den metod som jag
använt är i viss mån ett Columbi ägg. Svårigheten att
påvisa små mängder koloxidhämoglobin tillsammans
med övervägande oxihämoglobin beror på att dessa
ämnens absorptionsband ligga mycket nära varandra.
Jag utgick därför ifrån, att det gäller att skilja de
båda färgämnena åt, och då som bekant
koloxidhämoglobin är mera motståndskraftigt mot kemiska agentia
tänkte jag, att man skulle kunna finna en utväg att
fysikaliskt-kemiskt fälla ut oxihämoglobinet, så att
koloxidhämoglobinet blev kvar i lösningen. Jag
använde en starkt buffrad acetatlösning, med pH = 5,1.
Om man värmer en blodlösning med tillsats av denna
buffertlösning precis fem minuter i ett vattenbad av
55°, denatureras oxihämoglobinet och faller ut, medan
koloxidhämoglobinet kvantitativt eller i det närmaste
kvantitativt stannar i lösningen. Sedan kan man
filtrera eller centrifugera ifrån hämatinet, och då har
man en koloxidhämoglobinlösning, som kan direkt
spektrofotometriskt eller kolorimetriskt bestämmas.
Utgående från denna metod, hade vi i samråd med
medicinskt-tekniska nämnden hos
Bränslekommissionen för avsikt att utarbeta en kvantitativ
"stufenfoto-metrisk" metod. Det har stött på vissa svårigheter,
och arbetet därmed är icke riktigt avslutat. Under
tiden ha vi fortsatt med en del undersökningar vid
Rättskemiska laboratoriet, och två av mina assistenter
där ha hittat på ett par praktiska metoder för att med
utgångspunkt från min kvalitativa metod kvantitativt
bestämma mättningsgraden av koloxid. Den ena
grundar sig på att ha en hållbar jämförelselösning
(koboltnitratlösning), med vilken man jämför
färglikheten. På så sätt går det att bestämma om det är
t. e. 5—6 eller 12—15 % koloxidhämoglobin i blodet.
Vid högre koncentrationer spädes lösningen. Det är
dr Jonsson, som utarbetat den metoden.
En annan tillämpning av metoden har utarbetats
av dr österlind, där man begagnar sig av den vid
varje klinik förefintliga Autenriethkolorimetern. Man
skaffar sig på förut angivet sätt ett
koloxidhämoglo-binhaltigt blodfiltrat, och sedan driver man genom
tillsats av ferricyankaliuni ut koloxiden och överför
blodfärgämnet till methämoglobin samt jämför det
med den vanliga hämotinkilen i Autenriethkolorimetern.
Känsligheten av min metod torde överträffa de
exakta spektrofotometriska metoderna, ty enligt de
senare kan man icke säkert påvisa ett värde under
3 %, medan man här kan påvisa ned till 1 à 2 %
mättning, och den har dessutom den fördelen att man
kan verifiera att det verkligen är koloxidhämoglobin.
Metoden är mycket snabb, vilket är viktigt, när det
gäller tvivelaktiga fall. Inom 15 minuter eller mindre
kan man avgöra, såväl om det över huvud taget är
frågan om koloxidförgiftning som även inom någon
minut därutöver erhålla en fullt tillräcklig
kvantitativ bestämning av koloxiden. Man kan även följa
fallen kliniskt för att se, vilken effekt behandlingen har.
Dr Nils H. Ygberg: Först skulle jag vilja tacka
initiativtagaren till detta sammanträde, där medici och
teknici samlats för att diskutera denna högst aktuella
fråga. Jag tror det är docenten Salén, och han är
även den, som sommaren 1940 planlade en
vetenskaplig undersökning av den akuta och kroniska
koloxidförgiftningens förekomst bland garage- och
verkstadspersonal samt chaufförer. Genom initiativ från
läkarhåll organiserade Bränslekommissionen sin nu
fungerande medicinskt-tekniska nämnd. Det var ju
ganska lätt att tänka sig, att både ingenjörer och
läkare måste samarbeta — ingenjören för att pröva
koloxidhalten i luften och orsaken till den, läkaren
för att pröva blodets koloxidhalt och hur människan
reagerar för den.
Man frågar sig: kan något mer göras i form av
praktiska eller organisatoriska åtgärder för att reda
upp denna fråga om gengasen som giftgas. Ja, givetvis.
Jag tänker närmast på behovet av att även kliniskt
undersöka gengasförgiftade. Det föreligger ett förslag att
inrätta en gengasklinik på Sabbatsberg. Jag hoppas att
denna omedelbart kan beslutas och sättas i gång.
Vi måste nämligen fort nog ha svar på den frågan:
ha vi fått en ny yrkessjukdom — den kroniska
gengasförgiftningen — eller ej? Huru utbredd är den?
Och hur farlig är den? Det är en hel del sådana
social-medicinska frågor, som denna klinik skulle
klara ut. Gengasförgiftningar äro så pass vanliga att
en intensiv propaganda däremot måste sättas i gång.
Mycket har gjorts, men mera behöver göras.
Om man betänker, att 35 000 à 40 000
gengasaggregat på bilar äro igång, är antalet skadade och
förgiftade icke så särskilt högt. Man skulle kunna kosta
på sig ett erkännande av att myndigheternas
föreskrifter och den propaganda som gjorts ganska väl
lyckats. Men man må betänka, att dessa elva
dödsfall och hundratalet svårare förgiftningar egentligen
äro onödiga; vederbörande ha i de flesta fall varit så
upprörande oförsiktiga. Man förstår då det
nödvändiga i en fortsatt strid mot förgiftningarna och att
denna strid är i hög grad samhällsnyttig. Alla som ha
med gengas att göra, måste påminnas om
koloxidfaran åter och åter igen. önskvärt vore, att
arbetarnas egna organisationer voro mera aktiva. Dä
man ser, hur vårdslösa gengasmän nonchalera faror
och utsätta sig för onödiga risker, undrar man om icke
sådan uppenbar nonchalans borde stämplas som en
osolidarisk handling, och att eventuella iakttagare borde
tydligt och effektivt framhålla detta för den vårdslöse.
Då många gengasintresserade tekniker och läkare
samlats här, skulle jag även vilja säga några ord om
gengasen som driftgas ur läkares synpunkt. Först vill
jag lämna erkännande åt ingenjör Svedlunds och
andras insats för att lösa Sveriges biltransportproblem
då bensinen tröt. Hälsovården kräver, att bilarna
hållas igång för att de sjuka skola kunna få den hjälp
den moderna medicinen kan ge dem. Då
bensintilldelningen den 1 december 1940 praktiskt taget
upphörde, gjordes från Sveriges läkares automobilklubb
en framstöt. Genom Statens trafikkommission och
19 april 1941
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
