Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2. Schematisk bild av pulverrostugn ("flash roaster").
Vid samtliga förfaranden rostas först malmen,
varvid sulfiderna överföras i oxider. För enkelhetens
skull behandlas därför malmrostningen först, innan
de andra processerna beskrivas var för sig.
Malmrostning.
Vid all zinkmalmrostning eftersträvas lägsta
möjliga halt av sulfidbundet svavel i rostgodset, högsta
möjliga S02-halt i avgående gaser och
självförsörjning i avseende på värme.
Ett rostgods som skall användas för termisk
zink-framställning får ej hålla över 1 % S och bör ej
hålla över 0,3 % S. Ett dylikt material skall dessutom
i allmänhet ej vara finkornigt utan måste sintras till
styckeform, om ingående gods utgöres exempelvis av
flotationskoncentrat. Rostningstemperaturen är max.
900—1 000°C.
Ett rostgods, som skall användas för
våtmetallurgiska processen, skall hålla en växlande halt av
sul-fatbundet svavel. Det får vanligen ej hålla
zink-ferrit, ZnO, Fe203, vilken förening bildas vid
rost-ningstemperatur överstigande 700°C ur malmer
hållande järnsulfider i intim blandning med zinksulfid,
företrädesvis om sulfiderna förekomma i form av
biandkristaller, s. k. marmatit. Ett önskemål är ofta,
att större delen av järnoxiderna överföras i
svårlös-lig form, vilket sker lättast vid hög temperatur.
Rostgodset skall vara finkornigt.
För dödrostning av styckemalm och förrostning av
sliger i den termiska industrien samt färdigrostning
av sliger i den våtmetallurgiska industrien användas
vanligen etagerostugnar av gängse typer. Ugnarna
utföras numera välisolerade, och rostningsluften
förvärmes i axel och räkor, så att den knappa
värmemängd, som frigöres vid oxidationen, räcker för
upprätthållande av rostningstemperaturen.
För dödrostning och sintring av sliger i den
termiska industrien användas vanligen
Dwight-Lloyd-apparater. Numera utföras, särskilt i U. S. A., både
förrostning och dödrostning i två steg på
Dwight-Lloydapparat. Sinterbeskickningen försättes
vanligen med ca 3 % kol för ernående av erforderlig
hög temperatur. Man synes på senare tid ha lyckats
att å sinterapparaten bortdriva en stor del av
beskickningens bly- och kadmiuminnehåll i form av
oxider, vilka tillvaratagas i gasreningsanläggningen.
För färdigrostning av sliger för den
våtmetallurgiska processen användes numera i allt större
utsträckning den s. k. pulverrostugnen ("flash roaster"),
vars utformande, som skett vid elektrolytverket i
Trail, Kanada, betytt ett stort framsteg för
processen. Ugnen ifråga har även kommit till användning
i samband med den termiska vertikalretortprocessen.
Sligen inblåses med luft genom en brännare
tangentiellt i ett schakt, i vilket den beskriver en
korkskruvsrörelse mot bottnen. Oxidationen sker vid en
temperatur av 900—1 000°C nästan momentant. Dels
på grund härav ooh dels på grund av att intim
kontakt mellan sligpartiklarna saknas, minskas
ferrit-bildningen betydligt. Vanligen har man förfärdigat
ugnarna genom ombyggnad av vanliga
etagerostugnar, varvid ett antal härdar i mitten av ugnarna
borttagits. Ett par etager vid bottnen användas för
inreglering av sulfathalten. Avgående gas passerar
genom en ångpanna till ett system av cykloner och
Cotrellapparat och därefter ex. till svavelsyrefabrik.
Ca’ 30—40 % av godset medföljer till
gasreningsanläggningen, vilket givetvis är en nackdel. Bland
ugnens förtjänster må förutom ovannämnda anföras,
att upp till 10 % S02 kan uppnås i gasen, vilket är
mycket svårt i andra ugnstyper, samt att
produktionen är 3—4 gånger större än i motsvarande
etageugnar.
Termiska horisontalretortprocessen.
Enligt denna ålderdomliga metod framställes
fortfarande en stor del av världsproduktionen, av zink.
Rostgodset eller sintern blandas med ca 35 % kol och
beskickas för hand. i små liggande retorter med ca
1J5 m längd och 0,23 m diameter, vilka till ett antal
av flera hundra äro placerade i ett ugnsblock, i vilka
de värmas indirekt med gasformigt bränsle.
Temperaturen höjes snabbt till 1 000°C, varefter den långsamt
stegras mot 1 400°C. Zinken utreduceras och
avdestilleras till ett litet förlag, som hålles vid en temperatur
av ca 500°C, där metallen till stor del kondenserar i
flytande form. Avgående CO-haltig gas passerar
genom förlaget till ett järnrör, där ytterligare en del
zink utfaller i fast form ("blue powder") och
förbrännes vid järnrörets öppna ände, varvid lågans utseende
är en indikator på processens förlopp.
Retorttillverk-ningen har alltid varit ett stort problem, då det varit
svårt att få ett hållfast och väl värmeledande
material. Koks och lera som förr voro de vanliga
ingredienserna ha på senare tid ersatts av kiselkarbid med
obetydlig lertillsats, vilket betytt ett stort framsteg.
Fig. 3. Tvärsnitt av
vertikal retortugn enl.
New Jersey Zinc Co.
26
11 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
