Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
del en praktiskt taget kompakt sulfidmassa,
huvudsakligen bestående av svavelkis, arsenikkis och
kopparkis. Gråbergshalten i själva malmen är ca 20 %.
Arsenikkisen är här och var ansamlad till
arsenik-inalmslinser med hög arsenikhalt, av vilka den s. k.
ad-linsen är den viktigaste. Sulfidmassan mellan de
arsenikrikare linserna är även arsenikhaltig.
Arsenikhalten varierar här inom olika partier i stort sett
mellan 1 à 2 % till 8 à 12 % med en genomsnittshalt
inom stora delar av 3 à 4 % As under det att
arsenikhalten i de arsenikrikare partierna håller sig mellan
15 à 20 % As.
Dessutom ha vi en tredje kvalitet, den s. k.
hårdmalmen, som är en guldhaltig kvartsitisk malm med
endast 10 till 20 % sulfider. Denna malmtyp
uppträder ofta i direkt anslutning till den kompakta
sul-fidmalmen.
Den brytningsmetod, som från början valdes, var
kraterbrytning i dagen och skivbrytning på djupare
nivåer samt magasinsbrytning å arsenikmalmerna.
Med hänsyn till rent brytningstekniska och
brytnings-ekonomiska faktorer ansåg man denna kombination
vara den bästa, och brytningen och
tillredningsarbetena påbörjades och fortskred enligt denna plan.
Samtidigt pågingo undersökningar rörande
möjligheterna att anrika malmen. Så småningom fann
man, att anrikning var möjlig, om följande iakttogs:
a) Hårdmalmen måste anrikas för sig.
Man kunde då erhålla ett avfall, som var
tillfredsställande samt ett guldrikt koncentrat, som innehöll
huvuddelen av samtliga de sulfider, som ingick i
hårdmalmen.
b) Arsenikmalmen kunde icke anrikas och måste
därför brytas för sig och på ett sådant sätt, att
inblandning i den övriga malmen icke behövde
ifrågakomma.
c) Från den svavelkisrika sulfidmalmen var det
möjligt att genom anrikning avskilja svavelkis med
så låga halter av guld, silver och koppar, att den
ur smältverkets synpunkt kunde betraktas som ett
avfall. Anrikningsresultaten blevo vidare
gynnsammare, dvs. svavelkis av bättre kvalitet och i
ökad kvantitet kunde erhållas, ju svavelrikare och
arsenikfattigare den för anrikning avsedda
malmen kunde erhållas. Ur anrikningssynpunkt borde
det därför vara lämpligt, att redan vid
brytningen så uppdela den svavelkisrika sulfidmalmen,
att man erhöll en arsenikfattig och svavelkisrik
kvalitet, s. k. svavelanrikningsmalm samt en arsenikrik
och svavelkisfattigare kvalitet, s. k. smältmalm
avsedd för direkt smältning utan föregående
anrikning.
Det visade sig emellertid omöjligt att
tillfredsställande genomföra en sådan kvalitetsuppdelning
med de använda brytningsmetoderna. Inblandning
av gråberg samt sammanblandning av de olika
malm-kvaliteterna, vilket visade sig oundvikligt vid
skiv-brytningen och magasinsbrytningen — trots
allvarliga ansträngningar att undvika detta — medförde,
att endast relativt små kvantiteter malm kunde
erhållas i sådana kvaliteter, att de lämpade sig för
anrikning i den utformning, som
anrikningsmetodiken hunnit uppnå.
En av huvuduppgifterna vid anrikningen liksom
även en av svårigheterna från början var att skilja
svavelkis och arsenikkis. När dessa båda mineral
i viss utsträckning redan voro skilda åt inom
fyndigheten på ett sådant sätt, att man med en härför
särskilt anpassad brytningsmetod borde kunna hålla
dem skilda åt redan vid brytningen, var det ur
anrikningssynpunkt icke synnerligen tilltalande att
brytningen skedde så, att svavelkis- och
arsenikkis-kvaliteterna först blevo mer eller mindre
hopblandade för att sedan åter bliva föremål för
kvalitets-uppdelning och separering genom skrädning och
anrikning.
Gråbergsinblandningen vållade även bekymmer.
De i sulfidmassan själv befintliga gråbergsmineralen
skulle egentligen icke behöva bortanrikas, då de
utgjorde en lämplig del av beskickningen för att denna
skulle bliva engående. Genom den direkta
gråbergsinblandningen ökade emellertid gråbergsinnehållet i
beskickningen i en sådan grad, att krav även restes
på att bortanrika gråbergsmineralen ur
svavelanrik-ningsmalmen. Vid försök i denna riktning visade det
sig emellertid omöjligt att uppnå ett fullt
tillfredsställande anrikningsresultat.
Med hänsyn till alla dessa omständigheter var det
därför nödvändigt ur anrikningssynpunkt — och
även ur övriga så småningom framkomna synpunkter
— att gruvbrytningen omändrades så, att
gråbergsinblandning kunde undvikas och malmkvaliteterna
kunde hållas i sär redan i gruvan. Som ny
brytningsmetod valdes därför igensättningsbrytning,
anordnad som selektiv brytning. Härigenom blev det
möjligt att genomföra den för anrikningen
erforderliga kvalitetsuppdelningen i en sådan utsträckning,
att väsentligt större malmkvaliteter kunde bliva
föremål för anrikning. Samtidigt förbättrades
anrikningsmetodiken så, att allt arsenikrikare malm kunde
anrikas. Den selektiva brytningen har därvid visat
sig mycket ändamålsenlig i det att gränserna för
kvalitetsuppdelningen med lätthet kunna förändras
och anpassa sig efter de fordringar, som komma från
anrikningsverket. Före omläggningen av brytningen
anrikades endast ca 25 % av den brutna malmen,
under det att f. n. ca 85 % av Boliden-malmen
genomgår anrikning, vilket innebär en mycket betydande
inbesparing av smältningskostnader. Att
igensätt-ningsbrytningen med den utformning den erhållit
dessutom även visat sig medföra betydande fördelar
ur rent brytningsteknisk och brytningsekonomisk
synpunkt är ett förhållande som jag kan nämna fast
det icke tillhör detta ämne.
Malmerna i Kristineberg och Rävliden äro även
exempel på sulfidmalmer, för vilka man ur
anrikningssynpunkt måste — med hänsyn till
anrikningsteknikens nuvarande ståndpunkt — uppställa det
kravet, att brytningen anordnas Sel} ätt erforderlig
kvalitetsuppdelning av malmerna kan genomföras.
I Kristineberg kan man redan i gruvan göra
kvalitetsuppdelningen så att man får en kopparhaltig
svavelkismalm med så låga halter av bly och zink
att man vid anrikningen av denna malm ej behöver
taga hänsyn härtill samt en zinkbly-malm med
kopparkis och svavelkis. Med användande av
skivbrytning eller magasinsbrytning vore det omöjligt att
hålla dessa kvaliteter skilda åt, åtminstone i de delar
av gruvan, där båda kvaliteterna omväxla inom
samma malm. Med lämplig utformning av
igensättningsbrytning är emellertid en sådan
kvalitetsuppdelning genomförbar. Härigenom erhålles huvud-
11 april 1942
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
