Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
förstärkning behöver begränsas endast med hänsyn till
rörbruset. Endast mycket starka stationer kunna verka
störande; t. o. m. om den störande stationen har i det
närmaste samma frekvens som den avlyssnade måste
amplituden hos svängningarna från den störande
stationen vara uppemot hälften av den mottagna
stationens för att störningarna skola bliva besvärande. Vid
amplitudmodulering får man i stället räkna med att
av två på samma våglängd arbetande stationer den
enas fältstyrka får uppgå till blott 1 % av den andras
för att icke åstadkomma störningar (siffran gäller för
stationer, som sända olika program).
En annan, på sändarsidan uppträdande fördel med
frekvensmoduleringen är, att sändarrören
kontinuerligt kunna få arbeta fullbelastade. Detta är icke fallet
vid den vanliga amplitudmodulerade sändaren, där
rören i pauserna arbeta med hälften av den maximala
amplituden; återstoden måste reserveras för att lämna
effekt vid moduleringstopparna, enär bärvågseffekten
är konstant. Vid frekvensmodulering däremot
uppkomma sidbanden på bekostnad av bärvågen, och den
totala effekten är konstant.
Tal. visade en analys medelst Besselska funktioner,
varav framgick, att frekvensmoduleringen teoretiskt
ger oändligt många sidband på ömse sidor om
bärfrekvensen. Lyckligtvis äro av dem endast de, som äro
belägna närmast bärfrekvensen, av betydelse, ty
sid-bandens amplitud avtager mycket snabbt uppåt och
nedåt från en viss frekvens på vardera sidan om
bärfrekvensen. Den härigenom erhållna bandbredden, som
ökar något med moduleringsfrekvensen, blir 2-—3
gånger frekvenssvinget. Detta fastställes i allmänhet
till några 10-tal kHz och är i U. S. A. standardiserat
till 75 kHz. Valet betingas å ena sidan av att
störningsfriheten ökar med ökat frekvenssving och å
andra sidan av det ökade frekvensutrymme, som ett stort
frekvenssving påfordrar. Vidare blir
mellanfrekvensdelen hos mottagaren mera komplicerad vid större
frekvenssving.
En mottagare för frekvensmodulering kännetecknas
av två speciella delar, amplitudbegränsaren och
diskri-minatorn. Enär amplituden hos den önskade signalen
är konstant, har den förstnämnda sitt givna
berättigande som störningsdödare; den uppbygges i regel
såsom en vanlig helvågslikriktare. Diskriminatorn eller
frekvensdetektorn, som kan utföras på flera olika sätt,
har till uppgift att förvandla den frekvensmodulerade
svängningen till amplitudmodulerad sådan. Den kan
uppbyggas på exempelvis samma sätt som anordningen
för automatisk finavstämning i en vanlig mottagare.
För att åstadkomma frekvensmodulerad sändning
använder Armstrong en balanserad modulator, vari det
ena sidbandet från den dessförinnan redan
amplitudmodulerade vågen fasvrides 180°, varigenom vågen
blir frekvensmodulerad. Metoden ger emellertid icke
direkt de önskade proportionerna mellan
frekvenssving och bärfrekvens, varför den kompletteras med
kombinerad frekvensförflyttning såsom i en
superheterodynmottagare och frekvensmultiplikation. En annan
metod att åstadkomma frekvensmodulering — utan
omväg via amplitudmodulering — är att låta
modula-tionen direkt inverka på sändaroscillatorns
svängningskrets, exempelvis medelst ett till densamma såsom
"dämpmotstånd" kopplat modulatorrör. En sådan
mo-duleringsanordning kräver icke så många
högfrekvens-steg i sändaren som Armstrongs metod och ej heller
den nyssnämnda frekvensmultiplikationen; sådan
till-lämpas emellertid ändock i regel men av andra skäl.
Vid en jämförelse mellan mottagningsmöjligheterna
för våra nuvarande rundradiostationer och för
motsvarande frekvensmodulerade ultrakortvågssändare får
man endast taga de förstnämndas fadingfria område,
närzonen, i betraktande. Att avlyssna ultrakortvåg-
sändning på sådana avstånd, som motsvaras av
fjärr-mottagning på lång- och mellanvåg, t. e. mottagning
av Hörby och Motala i Norrland, låter sig icke göra,
vilket sålunda utfaller till frekvensmoduleringens
nackdel.
Tal. redogjorde för en del såväl teoretiska som
praktiska undersökningar av erforderlig fältstyrka för
god mottagning under olika betingelser, varav
framgick att frekvensmodulerad ultrakortvågsändning kan
avnjutas vid en fältstyrka av blott någon eller några
få procent av det värde, som påfordras vid
rundradiovåglängd.
Att en ultrakortvågssändare icke bör placeras på
något nämnvärt avstånd från en större stad, där den
är avsedd att avlyssnas, åskådliggjorde tal. genom att
anföra en beräkning av fältstyrkan vid Karlaplan i
Stockholm från en sådan sändare om 50 kW
antenneffekt med antenn i toppen av ena masten vid Spånga
(avstånd 15 km). Beräkningen gav som resultat den
för en storstad alltför låga fältstyrkan av 1 2 70
/(V/m. En sändare om blott 1 kW placerad i ett av
kungstornen skulle å andra sidan giva en fältstyrka av
hela 150 000>V/m vid Karlaplan.
Den tänkta sändaren vid Spånga skulle i Uppsala
giva en fältstyrka av ca 380 fiV/m, medan
motsvarande värde för den nuvarande spångasändaren är 4 000
fiV/m. Intetdera av dessa värden gör en lokalsändare
överflödig. Liknande exempel anfördes ifråga om
Hörby, Motala och Sundsvall. Enligt tal. bleve
mottagningsmöjligheterna i samtliga dessa fall i stort sett
oförändrade vid en övergång till frekvensmodulerad
ultrakortvågssändning, i det att räckvidden härför
komme att bliva ungefär densamma som den fadingfria
räckvidden för de nuvarande sändarnas markvåg,
varjämte fältstyrkeförhållandena inom räckviddsområdet
skulle komma att giva på det hela taget jämförbara
mottagningsmöjligheter. Ifråga om Sundsvall gällde
exemplet en planerad ny 120 kW station på Alnön,
jämförd med en lika stark ultrakortvågsstation med
150 m antennmast på det 240 m höga Stadsberget
intill staden. Med undantag för riktningen mot
Härnösand, vari ultrakortvågen torde komma att giva det
bästa resultatet, uttalade tal. den förmodan, att den
bergiga terrängen kring Sundsvall skulle inverka
oförmånligt, exempelvis vid mottagning i Sollefteå och
Hudiksvall. Detta antagande bestyrktes med ett
exempel från U. S. A., där man anordnat en sändare på ett
högt berg vid ena sidan av ett slättland; i den högt
belägna terrängen i motsatt riktning voro
fältstyrkekurvorna avsevärt sammanträngda mot sändaren.
Avslutningsvis sammanfattade tal. de tidigare
refererade synpunkterna på ett ev. införande i vårt land av
frekvensmodulerade ultrakortvågsändare för
rundradio, speciellt med tanke på att med dem vid sidan av
nuvarande stationer möjliggöra sändning av
dubbelprogram. Frånsett frekvensmoduleringens övriga
för-och nackdelar måste man härvid även betänka, att med
hänsyn till frekvensproblemet en nämnvärd ökning av
antalet sändare knappast är möjlig annat än om
ultra-kortvågområdet tages i anspråk. Tal. vidrörde
emellertid en annan lösning av frågan, nämligen trådradion,
som skulle giva betydligt lägre anläggningskostnad per
lyssnare än vad inköp av mottagare för
frekvensmodulerad sändning komme att representera. För att
underlätta ett definitivt ställningstagande till problemet
har telegrafstyrelsen emellertid gått i författning om
anskaffande av en frekvensmodulerad sändare om
1 kW effekt, varmed mätningar och prov skola utföras.
Efter föredraget vidtog en kortare diskussion med
inlägg av hrr Rusck, Sterky och föredragshållaren.
På sammanträdet följde sedvanlig supé och eftersits
mecl omkring 35 deltagare.
O-
80
1 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
